och jag blev med ens varse att jag faktiskt är manusförfattare och inte radiotidnignsjournalist på en tidning som är under stark omorganisation - Det innebär att jag måste förlfytta fokus på trygghet/otrygghet på jobbet till mina egna grejor. Sagt och gjort. Har skickat iväg ett glatt mail till världsberömd (i hela sverige) producent/manusförfattare med förfrågan om hen vill läsa mitt kortfilmsmaunus.hoppas hoppas hen gillar det och hoppas hens fru kan regissera. Marina är på min linje och vill se samma dreamteam göra honungsmorgnar som sedan går vidare och gör långfilmen Resan hem. Där har hon kontakter med tänkta huvudrollsinnehavare....jag ser för min inre syn vilka vackra bilder det skulle kunna bli i båda dessa filmer. Och min klasskompis som nu är i afrika - jag älskar hennes bildvärld (hon går nu på filmhögskolan) om man får önska fritt vill jag att hon filmar honungsmorgnar...och gäran även REsan hem...hon vet inte om detta själv...ännu....

Om man vill något tillräckligt starkt kan det bli verklighet har jag hört. Så det är dags att fokusera all energi och tanke kraft på de här två projekten.

en och en halv timma på steppern till Damernas detektivbyrå medan jag läste på halva textremsan för sonen. (fattar inte hur man ställe rom teven så man ser båda raderna på textremsan...ibland kunda man höra kommentarerna i bakgrunden till gneket från steppern och då kunda jag simultantolka....) Han älskade  filmen - me too, samt motionen.

Nu steks det rösti (halvfabrikat) i väntan på att kompisen ska ringa är han ute och flyger med sin leksaks- superman-hund..som är ute på nya uppdrag.

jag har jobbat natt men sonen skakar i mig redan halv sju på morgonen. Ligger på aga och försöker sova men klockan nio ger jag upp eftersom han absolut vill att jag ska boxa på boxbollen som hänger i hans rum. Jag slår några tafatta slag på bollen och går in i köket för att äta frukost. Han är uttråkad och irriterad på mig för att jag är på gång att misslyckas med att sy en spidermandräkt. Vi har diametralt olika upffattningar om hur luvan ska sys. Jag ger upp och bestämme rmig för att kolla på tradera om det finns begagnade spidermandräkter. Det finns det naturligtvis inte. Han är uttråkad  och sitter och slår med påsen med stenkulor. Rätt vad det är drämmer han påsen i golvet så jag skriker åt honom att sluta. "lägg av med det där man får tinnitus" vrålar jag. "du behöver inte skrika" vrålar han tillbaka, förnärmad.

Vi väntar. Jag väntar på - Godot - typ...och han på att kompisen ska komma hem så de får leka. Det är hönsens dag på djuraffären inne i stan och de (komopisen med hela familjen) är där för att lyssna och lära. Jag orkar inte. orkar inte åka in till stan och titta på höns, fast jag egentligen gärna hade velat. De här nattpassen tar död på en, eller snarare att kliva upp tidigt på morgonen efter ett nattpass för att lämna sonen till skolan och sedan hem och sova - de tär det som tar död på en, liksom avsaknaden av skoj.

Jag borde motionera men det hugger som vanligt på vänstra sidan i hjärthöjd. Eftersom jag är hypokondriker är jag övertygad om att slutet är nära. Jag borde plocka undan alla chips som står i vardagsrummet men jag orkar inte. jag borde ställa mig på steppern men ids inte för jag kommer bara hinna börja - så kommer jag bli avbruten. Kanske jag kan motionera när han leker med kompisen - men då ska jag hjälpa en annan kompis med skoluppgifter. När kommer min tid? svaret är enkelt - never. 

Slutgnällt för i dag. Dagens i-lands problematik - i kvadrat. Kan det vara vädret som gör en så apatisk. Det är grått också har det snöat, precis när man inväntar våren. Lite sol hade suttit fint. Blä, blä,blä

svart asfalt - då och då ett par lyktor dyker upp och försvinner. Zappar mellan kanalerna på nattradion, fastnar för p2s klassiska musik. TAnkarna vandrar hit och dit, känner mig melankolisk. När jag kommer hem sover hela huset och jag är för trött för att gå och lägga mig. för vaken för att sova. ständigt detta mittemellan.

mitt i mellan.

i år ska jag INTE köpa några nya kläder - bara secound hand. detta gäller även skor.

detta är en hjärtefråga, jag har svårt för att konsumera och tänker på dom stackarna som sitter och syr kläderna under orättvisa förhållanden i tredje världen. Eftersom min ekonomi inte tillåter att köpa fairtradekläder (jag vet att Bono med sin fru har en kedja som syr rättvisa jeans - prislappen ligger runt två tusen spänn...) är det begagnat som gäller.

den som är i stockholm kan gå på nordiska museet och se utställning om kläders livscykel och etiska ställnignstaganden i samband med klädköp.

här är länken iaf. utställningen pågår till slutet av augusti:

http://www.nordiskamuseet.se/

det är så trångt på ica att man måste backa till kattmaten om man möter någon vid hushållspappret. I vår lilla by känner alla varandra och när man är inne i den lilla bybutiken ser man sällan några främmande ansikten. (endast under turistsäsongen på sommaren)

Jag inser hur jag ägnar mig åt det som en kognitiv beteendeterapeut skulle kallat för skyddsbeteende.

Scenen är följande.

Vi åker bilen på väg hem från vårdcentralen min äldsta dotter och jag. Vi är rätt hungriga så jag ska in och köpa en burk pesto så vi kan miccra pastan i kylen med en klick pesto on the top.

Inne i butiken vid kassan ser jag i ögonvrån en person jag INTE vill träffa. Inte för att hon är otrevlig eller så. Utan bara för att jag plötsligt får ett hugg av dåligt samvete. Jag skulle ju skickat ett kryapådigkort till den där avlägsna släktingen som har en sommarstuga intill hennes. Ja - vi talade om det så sent som i november...tänk vad tiden går....jag skrev upp hennes telefonnummer på en reklamlapp på bygdegården (för att hon hade hans adress i stockholm uppskrien där hemma) där vi hade tårtkalas för ett barn i bekantskapskretsen som fyllde år.

Lappen försvann till lapphimlen som ligger strax under strumphimlen i den stora gåtfulla atmosfären bortom ozonskiktet. Den försvann..jag glömde bort sjuka farbrorn och insikten slog mig rakt i mellangärdet när jag såg henne i ögonvrån. Hon stod där i sin svarta täckjacka och sin pagefrisyr och var precis så där god och mild som hon alltid brukar vara.

"fan-fan-fan" att jag måste vara så usel tänker jag och slänger ned peston i varukorgen. Jag närmar mig försiktigt kassan och upptäcker att hon är kvar.

Om vi backar bandet har jag två val, det ena att gå fram och nonchalant låtsas som det regnar. Men i min hjärna, sönderpulveriserad av dåligt samvete finns bara det här valet:

Jag vänder på klacken och trippar fram (ja jag trippar faktiskt för jag har på mig mina högklackade kinky boots) till grönsaksdisken och:

1) klämmer på alla avocadosar i grönsakskorgen medan jag försöker låtsas välja. Sedan sonderar jag försiktigt terrängen och konstaterar att de verkar ha dagen på sig att avhandla väder och allehanda ting.

Då beslutar jag mig för att:

2) det är bäst att göra en avstickare till nedervåningen för att titta på alla kaffekoppar och annat pjämmer som jag INTE är intresserad av att köpa.Omständligt öppnar jag alla glaslyktor som inte såldes till julen och i en av dem lägger jag ett prydnasföremål som ser ut som en rund rosa tyg-boll (undrar förstrött vad man ska ha den till). På väg uppför trappen kan jag genom spaljesjälorna, strax under skylten där det står läsk med stora bokstäver - konstatera att hon står kvar vid kassan och pratar med händerna (stora gester) med kassörskan. Det är hon och jag i butiken + en kepsgubbe och där promenerar dotterns gamla skollärarinna förbi. JAg nickar och beslutar mig för att:

3) göra en sväng till mjölkdisken. Där jag låtsas läsa innantill p mjölkförpackningarna. Det enda jag ser är en dimma eftersom jag har läsglasögonen i bilen. Lite diskret vrider jag på nacken och ser att kvinnan inte ens packat i varorna i sina kassar. Därför tar jag och gör:

4) ett snabbt hopp in mellan saftflaskorna mitt emot hälsokostavdelningen och jag kan i hukande ställning specialstudera kidneybönor, linser, vitabönor, vitamintabletter och glaubersalt som man ska ta vid lavemang (hur kan jag känna till det här om glaubersalt och lavemang)?

Hela tiden hör jag hennes prat mala i bakgrunden. Efter något som liknar en evighet sticker jag fram huvudet och konstaterar att kusten är klar.

5) då kommer handlarens fru förbi och sneglar ned i min varukorg. Jag känner mig lite underlig där jag sitter i nigskitane ställning och nickar med ett artigt (förhoppningsvis klämkäckt) leende. Nu drabbas jag per automatik av ännu ett sting av dåligt samvete eftersom jag tycker att jag handlaralldeles för lite och på tok för sällan i den lokala butiken. För att reparera skadan vräker jag helt sonika ned färdigriven permesanost, tapenade, oliv- och kaprisblandning, avocado, ruccola små körsbärstomater och laktosfri mjölk i korgen, allt för att det ska bli lite volym.

Sedan går jag fram till kassan och betalar.

Botgörelsen, syndernas förlåtelse är nära. Jag plockar upp kortet och betalar...och det blev mycket, mycket dyrare än den planerade pestoburken för 29 kronor.

Nu undrar jag: Varför lägger man skuld på sig själv för saker som andra inte ens bryr sig om?

ja det var faktiskt att bli journalist. så hamnade jag på elfte reserv i journalisthögskolan i göteborg och kom till sist in. Så underbart. JAg sög i mig allt jag lärde mig som en svamp. Någonstans längs vägen kom tankarna (sedan jag börjat jobba) jaha, var det så här det var. Droppen var en chefred som var en Ybergeneral som ville att vi skulle leka kvällstidningsjournalister hela bunten. JAg fick nog och började plugga konstvetenskap en termin för att komma på vad jag skulle göra. Men jag fick inhopp på en världskulturfestival och sedan på lokalteve, vad gör man, man hoppar på tåget. Tills en dag när jag skulle skriva en notis som skulle läsas fyra sekunder (det kan ha varit fler) om bergförvar av kärnbränsle någonstans i västerbottens inland. Eftersom det är en viktig fråga läste jag in mig på allt jag kunde, ringde greenpeace etc. etc. Lyckades knöka in en fjuttig del info på de där sekunderna. Det kändes helt sjukt. En dag när dom ringde sa jag "jag vill inte vara journalist längre" kom i gen nu rå sa chefredaktören - en man som jag beundrar  (Gunnar Hofverberg  - idag är han en av hjärnorna bakom livsåskådningsprogrammet Existens). Han önskade mig lycka till. Jag tog paus, rymde från yrket. halkade in här och där iaf i utakanterna som informatör och annat.

En dag följde jag min passion och läste till manusförfattare för film och teve. I dag högaktar jag journalister som gör sitt jobb på ett bra sätt men märker snabbt när det är snabbt och sjabbligt utfört. Det kan i och för sig vara en lednings och resursfråga.

Nu försöker jag hitta på sätt att försörja mig så att jag kan skriva samtidigt. Jag inser ju att karriären måste ha något som försörjer den under tiden tills de stora pengarna rullar in från Hollywood, Bollywood och Trollywood.

En gång i tiden var min största dröm att bli krönikör - så långt vågade jag sikta. Jag är inte så säker på om det är något att drömma om, möjligtvis i någon tidning som betalar   - så det känns som det gör skillnad.

men mest av allt vill jag jobba heltid med att skriva mina påhittade berättelser.