så beror det på vilket humör jag är för att bestämma hur jag ska se på mig själv. Visst kan det vara skönt att intala sig att allt är toppen. Jag läste Mia Trönblom en gång när mitt liv sög så inihhelvete. Faktiskt var det ugnefär ett och ett halvt år sedan. Jag följde maniskt sida upp och sida ned hennes "lisvvisdom" tills jag tröttnade på det.

I stället knarkade jag sedan ett tag "The secret" för att orka med livet. Jag tryckte in alla fyra cd i bilen och körde och körde och lät den skölja över mig. Det kändes lite bättre. The Secret  var lite bättre, men jag ogillade passagen om pengar, eftersom den var väldigt amerikansk började jag genast tänka på alla dem som inte väljer sitt liv, jag tänkte på dem i slummen i Indien bland annat. Sedan tänker jag på på framgångsteologin som driver tesen om arvssynden, att den som har det dåligt har sig själv att skylla. Ungefär omvänt till newageflum, den som är fattig och sjuk och eländig har sig själv och sina negativa tankar att skylla. Blame on you. Stigmatisera den som inte har vett att tänka sig till en armanikostym eller en biljett till New York tur och retur. ELler ännu hellre, varför inte stigmatisera alla som inte tänker som jag.

Naturligtvis är jag ambivalent i det här med tankar. På min köksdörr sitter ett citat av Walt Disney "kan du drömma om det - kan du göra det" på toalettdörren ett annat av Elanor Roosevelt "Framtiden bor hos den som tror på allt det vackra i sina drömmar". Jag brukar mata mig själv med målbilder och positiva tankar för att väga upp tillvarons hundar som nafsar en i hälsenorna. Det brukar bli en juste balans om man säger.

På senare år har jag dessutom upptäckt att jag blivit rätt andlig. Vet inte vad det beror på, kanske livets prövningar, kanske att man uppnått den gyllene medelåldern. Jag brukar både be och meditera och jag drömer om att kunna vandra hela vägen längs Santiago Dela Compostela.

Thats it.

Så kom inte och säg att jag är en negativ djävel. då djävlar.

Dramaten låter sina anställda blogga om vad de vill.

http://dramatenbloggen1.wordpress.com/author/mogdrama/

Blogg som heter sceningången och där skriver Daniel Alling så här:

Måste avsluta med att säga att jag är väldigt glad att Dramaten har dragit igång en blogg där konstnärer får uttrycka sina åsikter om precis allting. Initiativet är kanon! Jag tycker att Dramaten borde skapa en blogg där alla som arbetar på dramaten kan få möjlighet att diskutera teater, konst och kultur helt öppet. Ju högre det är i tak desto bättre. Jag tycker inte om snacket om “det löser vi internt” Det är för mycket maffia.Jag tänker fortsätta blogga på min hemsida www.morganalling.com. Postat i Reflektioner | 2 kommentarer » //

 Det är kanske därför den är så rolig. Det verkjar ju som om de får skriva precis vad de vill. Men man vet ju aldrig. Det kanske finns någon liten fascist som springer kring med en lång hård linjal och likt Stig Järrel i filmen Hets slår den på fingrarna. "aj, aj aj"

tänka sej...

jag sitter här i köket och ska preci skriva hur högt katten tuggar på sina kattkulor närjag ser att det är grannens katt som smitit in och ställt sig vid vår kattskål för att äta. Han är bror till vår katt Oskar. Han är så söt, men min sambo fick nog när han började hänga hos oss för mycket så han slänge ut honom under dramatiska former och konstaterade att vår dörr skulle för alltid vara stängd för den katten. Mend et bryr han sig inte om och han verkar vara väldigt hungrig. Jag låtsaas att jag inte ser honom och låter honom äta, han är ju så söt.