då fyller min stora flicka tjugo. Högtiden till ära är mellanflickan upprest från småland. VI gjorde en ceremoni i dag. Alla fyra barnen inklusive två pojkvänner,  jag, min X-man, grannens äldsta flicka och hennes pappa.

Vi skrev tio önskningar på ett papper och rullade ihop. Sedan åkte vi ut till havet. Där elementen möttes skulle vi utföra en ceremoni och slänga i våra önskningar.

Det finns en kraft i önskningar och ceremonier är viktiga. Jag hoppas allas önsknigar går i uppfyllelse. Man fick inte säga dom till någon heller. Det ingick i ceremonin. Det kändes högtidligt. Magisk toch högtidligt.

Som av en händelse fann min mellanflicka min dagbok jag skrev når jag var mellan tretton och fjorton år. Den låg i en garderob hos min mamma.

Det var smärtsamt att läsa om all den olyckliga kärlek. Kudden måste ha fått ta emot många tårar. Suck. Det är inte lätt att vara ung, man glömmer så snabbt...Inuti varje människa sitter ett barn med fötterna i gräset och vill bara ha kärlek. Hur lätt är det inte att glömma sådant, när vi rusar på i våra så kallade ekorrhjul.

Idag har det gått två dagar sedan jag lämnade in manusVilken befrielse i kroppen vilken lättnad, fast nu kommer den som ett brev på postenDen gnagande känslan av att något är fel med mitt manus, med min text, med mitt sätt att uttrycka mig, att det inte är så bra, att det spretar åt alla håll, att många tycker det är kass, att jag inte duger. Varför – alltid samma djävla preocedur. Först är man färdig och man känner sig som the Queen of the hill, senare kommer tvivlet. Starkare och starkare. Ahh va fan, jag kan väl inget. Själförtroende eller är det självkänsla, vilket av dem är det jag saknar. Men ändå i botten trots tvivlet en enorm tillfredställelse med att ha klarat av utmaningen, Jag minns dagen i höstas, när jag stannade till vid havet, gick de fem hundra meterna ned till stranden över vit sand. Höstvindarna blåste. Havet stormade. Jag tog av mig skorna och gick barfota, kände kontakten med jorden, vinden, mig själv – mitt i elementen. Kan jag, duger jag, vågar jag, kan jag skriva om det mörka i mig själv, utlämnande ja visst men samtidigt en utmaning. Tänk om jag misslyckas. Då bestämde jag mig.Hellre misslyckas och göra det jag vill, än att fega och göra något som känns ”safe”.Nu går jag och bär den där eftermiddagen vid havet inom mig. Havet brusar i magen och jag känner mig rätt nöjd – trots att jag inte vet om jag kommer att få någon ”godkänd” stämpel.

nytt magsår, tuggar billig losec kopia. Stress stress, hur ska man hinna bli klar med sitt manus. tappar dagar på att ligga och ha ont i magen, vilket gör mig nervös, ond spiral - men det ska gå, på något sätt -tamejfan.