nu är jag tillbaka i det där förbannade diket och krälar. Det hjälps inte att jag lyssnat igenom fyra cd-skivor med nyandligt kitchiga the secret om och om igen. Jag är inne på spåret negative thinking så det bara skriker om det. JAg vältrar mig i tyckasyndommigjsälv-tankar och varför., varför,varför

varför...

Jo för att jag fick ett svar som innebär att producenten inte jublar över mitt kortfilmsmanus-utkast - som jag naturligtvis i min allmänt barnsliga naivitet hoppats.

"för diffust" lyder svaret och jag vill genast skruva upp hösta volymen på stones "paint it black" .

Varför har ingen informerat mig om att livet kan se ut så här när man drömmer om att bli självförsörjande, skapande författare och konstnär.

FInns det någon där ute som vet när det vänder. Kan någon tala om för mig varför det är så inihelvete lätt att skifta in på mollton och varför är det så djävla svårt att hålla modet uppe. Kan någon enda djävel förklara det.

jag bara frågar.

efter antigymnastiken var det barnkalas.

de bodde på ett underbart torp och det skulle bli ponnyridning. dom var så där unga och fantastiskt fina mot varanra. JAg känner hur mitt eget liv och förhållande i jämförelse med sådana där perfekta par liksom vittrar sönder.

JAg kan känna att jag har ingenting som jag gör gemensamt med min man, vi går inte i skogen, han har lågskor, jag stövlar. Dom gör utfärder, ritter tillsammans på hästarna runt berget och sedan siter dom säkert och har jättemysigt och dricker rödvin tillsammans och älskar varandra jättemycket.

vi bara jobbar och är jätteirriterade på varandra när vi ses.

Sedan såg jag att min son var blyg och osäker i det stora sällskapet. Han höll sig liksom för sig själv och jag ville gå dit och putta fram honom och väsa "ta för dig" i örat på honom, fast jag tror inte det skulle hjälpa.

Alla andra pojkar låg i högar och slogs och bråttades medan min son osäkert stod och såg på. Då, just då kunde jag önska att han vore mer testosteronfylld och mer bråkig, fast jag uppfostrat honom till att vara snäll och lyhörd inför andra.

Plötsligt känner jag hur jag vill sjunka genom marken och gråta och bada i den pöl som uppstår av egen självömkan. Hur kunde jag, varför har jag inte ansträngt mig att få honom tuffare. Hur ska han klara sig i en tuff värld. Han kommer bli som pojken i den där filmen Om en pojke som sjunger "Killing me softly" i aulan och gör sig till hån inför hela skolan bara för att göra mamman glad. precis sådan gör jag honom och allt är mitt fel, mitt-mitt-mitt.

Fast senare leker han som en i mängden, men då har jag redan spelat upp traumat tretton varv i mitt huvud samtidigt som jag försökt äta tårta, dricka kaffe och konversera med andra föräldrar.

Måste det vara så innihelvete svårt att vara en bra förälder.

jag bara frågar

jag har åter varit på antigymnastik

det handlar om att underkasta sig en helt kvinlig sfär och inte låtsas om hur stressad man egentligen är.

För när man klätt i sig tajta trikåer och ska göra andningsövninga rmåste man bete sig som ett meditationsproffs.

EFtersom jag är duktig på att smälta in i alla miljöer och sammanhang, glider jag smidig som en forell in och sätter mig på min lilla övningsmatta. VI är tre kvinnor i rummet. En äldre kvinna har vackra hellokittysockor.

De tär tystnadsplikt så jag tänker inte berätta så myckt mer än att vi andas och sträcker på en arm här och en där och följer instruktörens minsta vink.

när vi är klara fattar jag itne riktigt vad som hänt, men våra axlar sjönk ner en aning och spänningen släppte en aning i ryggen.

sedan skulle vi var uppmärsamma på vår kropp och att vara här ocn nu till nästa vecka. I flera timmar försökte jag observera mig själv hur jag andas och går men till sist blev jag mitt vanliga stressiga jag igen.

jag undrar vad det här kan ge egentligen

jag känner mig som en fejk figur. Alla andra där känns mer äkta och genuina.

det är nog något fel på mig som inte kan känna så mycket som alla andra.

en dag som försvann, men första lediga dagen på länge. Sprang på Andreas i fotorummet härom dagen och han tipsade mig om en proucent som jag tog mig modet att ringa och vips så var vi igång och pratade och wow, jag vågade och wow hon ska läsa och nu ska jag komma ihåg at thälsa andreas. så kan det gå.

varför gjrode jag inte det här itdigare tänkte jag, men det är såå mycket saker som hänge rihop i bland och nu är tiden mogen tror jag...

hemma är rörigt och jag borde städa. katten och hunden håller sams, diskbänken svämmar över och svärsonen står och knäcker ägg för han är hungrig och tänker göra en pannkaka. äldsta dottern sitter på bussen och pratar med mig för hon är sällskaplig för en gångs skull - det är nog ensam toch tråkigt att åka buss fyrtiofem mil till Luleå.

Jag ska instruera svärsonen hur man gör apnnkakor och jag borde städa fast jag vill inte och jag är glad för att jag äntligen vågade ringa den där producenten och nu kommer min tid jag har bestämt mig för det.

i går var jag på berättarnät mitts månadsmöte och i lila dress satt KArin hon vi kalllade lila tanten och hon sprudlade och berättade om en kurs hon gått på ett universitet utanför Sussex sedan hon blivit pensionär och jag komme rpå mig med att tänka at thon är yngst här, fast hon var äldst. det sprudlade om henne och något måste hänt sedan vi sågs sist.

livet är underligt och jag är glad at thon hade sådan energi och hon berättade om healing och auroror och det var bra för henne och de andra kvinnorna satt och var intellektuella och jag hade lite brått om så jag var forcerad för att jag skulle tilbaka till jobbet.

oj nu ropar sonen och jag måste ta tag i sake roch nu hjälper jag min sjtugioettåriga svärson med att beskriva hur man vispar en pannkakssmet. och nä jag måste ta tag i saker här det ser ut osm en bomb har briserat hemma och jag är bara sååå lat.

en dag som försvann, men första lediga dagen på länge. Sprang på Andreas i fotorummet härom dagen och han tipsade mig om en proucent som jag tog mig modet att ringa och vips så var vi igång och pratade och wow, jag vågade och wow hon ska läsa och nu ska jag komma ihåg at thälsa andreas. så kan det gå.

varför gjrode jag inte det här itdigare tänkte jag, men det är såå mycket saker som hänge rihop i bland och nu är tiden mogen tror jag...

hemma är rörigt och jag borde städa. katten och hunden håller sams, diskbänken svämmar över och svärsonen står och knäcker ägg för han är hungrig och tänker göra en pannkaka. äldsta dottern sitter på bussen och pratar med mig för hon är sällskaplig för en gångs skull - det är nog ensam toch tråkigt att åka buss fyrtiofem mil till Luleå.

Jag ska instruera svärsonen hur man gör apnnkakor och jag borde städa fast jag vill inte och jag är glad för att jag äntligen vågade ringa den där producenten och nu kommer min tid jag har bestämt mig för det.

i går var jag på berättarnät mitts månadsmöte och i lila dress satt KArin hon vi kalllade lila tanten och hon sprudlade och berättade om en kurs hon gått på ett universitet utanför Sussex sedan hon blivit pensionär och jag komme rpå mig med att tänka at thon är yngst här, fast hon var äldst. det sprudlade om henne och något måste hänt sedan vi sågs sist.

livet är underligt och jag är glad at thon hade sådan energi och hon berättade om healing och auroror och det var bra för henne och de andra kvinnorna satt och var intellektuella och jag hade lite brått om så jag var forcerad för att jag skulle tilbaka till jobbet.

oj nu ropar sonen och jag måste ta tag i sake roch nu hjälper jag min sjtugioettåriga svärson med att beskriva hur man vispar en pannkakssmet. och nä jag måste ta tag i saker här det ser ut osm en bomb har briserat hemma och jag är bara sååå lat.

en dag som försvann, men första lediga dagen på länge. Sprang på Andreas i fotorummet härom dagen och han tipsade mig om en proucent som jag tog mig modet att ringa och vips så var vi igång och pratade och wow, jag vågade och wow hon ska läsa och nu ska jag komma ihåg at thälsa andreas. så kan det gå.

varför gjrode jag inte det här itdigare tänkte jag, men det är såå mycket saker som hänge rihop i bland och nu är tiden mogen tror jag...

hemma är rörigt och jag borde städa. katten och hunden håller sams, diskbänken svämmar över och svärsonen står och knäcker ägg för han är hungrig och tänker göra en pannkaka. äldsta dottern sitter på bussen och pratar med mig för hon är sällskaplig för en gångs skull - det är nog ensam toch tråkigt att åka buss fyrtiofem mil till Luleå.

Jag ska instruera svärsonen hur man gör apnnkakor och jag borde städa fast jag vill inte och jag är glad för att jag äntligen vågade ringa den där producenten och nu kommer min tid jag har bestämt mig för det.

i går var jag på berättarnät mitts månadsmöte och i lila dress satt KArin hon vi kalllade lila tanten och hon sprudlade och berättade om en kurs hon gått på ett universitet utanför Sussex sedan hon blivit pensionär och jag komme rpå mig med att tänka at thon är yngst här, fast hon var äldst. det sprudlade om henne och något måste hänt sedan vi sågs sist.

livet är underligt och jag är glad at thon hade sådan energi och hon berättade om healing och auroror och det var bra för henne och de andra kvinnorna satt och var intellektuella och jag hade lite brått om så jag var forcerad för att jag skulle tilbaka till jobbet.

oj nu ropar sonen och jag måste ta tag i sake roch nu hjälper jag min sjtugioettåriga svärson med att beskriva hur man vispar en pannkakssmet. och nä jag måste ta tag i saker här det ser ut osm en bomb har briserat hemma och jag är bara sååå lat.

i en bydegård i vallentuna. blött och skojigt, dans på stolar och bord. fylla, pilkastning. sedan hem igen. hundra mil på två dagar aj aj aj,

men inte fan är jag trött för det.

däremot blev jag trött när jag inte fick jobbet som kulturredaktör, trots att det bara var ett vick på 1,5 månader. Dumt av mig. jag tänker fel, jag ska tänka fan vad skönt att jag inte fick det, då hade jag haft ännu mindre tid över. jag borde drömma om att bli uppsagd från jobbet så jag kan koncentrera mig på att skriva, bara det att det blir så himla dåligt startaegetbidrag närman jobbat 51 procent. hur göra. tål att tänka på.

men jag snodde det faktiskt från denna blogg;

http://tidningsbud.nu/ 

Om det någon gång är möjligt att våga,

att göra skillnad,

att ge sig på något som är värt att göras

Så är det NU.

Inte nödvändigtvis med något speciellt syfte

utan för att det får ditt hjärta att bulta litet hårdare,

någonting som ger dig inspiration,

någonting som är din dröm.

Du är skyldig dig själv

att få dina dagar här på jorden att bli betydelsefulla.

HA ROLIGT.

GRÄV DJUPT.

STRRRRRRÄCK UT.

DRÖM STORT.

Du vet säkert att saker som är värda att göras
sällan kommer lätt.
Det kommer att bli bra dagar.
Det kommer att bli sämre dagar.
Det kommer att bli tillfällen då du bara vill vända dig bort,
packa ihop och sticka iväg.
Men sådana här tillfällen visar att du verkligen försöker
och att du inte är rädd för att lära nytt.

UTHÄRDA.
Därför att med en idé,
beslutsamhet
och de rätta verktygen,
kan du uträtta underverk.
Låt dina instinkter,
ditt intellekt
och ditt hjärta
vägleda dig.

HA TILLIT.
Tro på den mänskliga hjärnans ofattbara kraft.
Att göra någonting som gör skillnad.

Att arbeta hårt.
Att skratta och hoppas.
Lata kvällar.
Trogna vänner.
Tänk på alla saker som kommer att korsa din stig
under det här året.
Att börja med någonting nytt ger hopp om någonting stort,

ALLT ÄR MÖJLIGT.