i går gjorde vi en tantresa

tre tanter for på vägen ut, mötte där en katt.

nej det var ju inte katt resan det här utan tantresan.

Det började med att tre ystra glada tanter som är 40+ tog bilen för att göra en resa tillsammans med slutmålet Jamtli i Östersund. Med sig hade de kaffethermos, kokta ägg, äggmackor, yoghurt och annat smaskens som tillexempel äppelmunkar (vilka köptes efter vägen i Stugun, Jämtland)

I Näsåker kastade vi av ungdomarna med tält, vinpavor och annat för de skulle Urkulta sig. Vi fortsatte med målet mot Kilforsen. Men jag som sett en dokumentär om det där samhället visste att det numera bara är ett samhälle - en skogsbacke - det som en gång var människors barndomsgator med hus och allt är för alltid borta. Vi visste inte om det gick att köra över ångermanälven där, men vi bestämde oss för att chansa. Vi åkte över en smal bro hisnades av utsikten och uppströms i fjärran som en koloss en dinosaurie tornade kraftverket upp sig, vilken dämde upp hela älvfåran. Vi beslöt oss för att vända och åkte tillbaka till Näsåker, ned för branten och förbi ungdomarna som med bestlutsamma miner - och utan att se oss, reste sina tält mot himlen.

fortsättning följer....

När vi färdats och förtjusats och förfärats över alla vackra hus som inte var våra och suktat oss över alla söta kor, fotograferat renar, örnar och förfasat oss över björnar som kan dyka upp när man stannar, sträcker på benen för att läsa kartor och annat, var vi framme i Ramsele och då var vi lite kaffesugna, (trots att vi redan fikat en gång på Risö camping i sollefteå. Där lyckades vi skrämma bort alla barn från lekparken genom att ovrådat språk och väldigt fnittrande).

Ramsele hembygdsgård drevs av hembygdsproffs. Ni vet sådana där gamla tanter och farbröder som brinner för sin hembygd så mycket att de ordnar studiecirklar i träsnickeri för att kunna tälja fram byggnadsdetaljer som behövs för den pietetsfulla restaureringen av de gamla gårdarna som utgör själva friluftsmuséet. TAnterna sitter och knypplar spetsar under lampans sken hela vintern och de mer jämlika lär sig hantera motorsåg och karvar ut figurer ur stora tjocka timmerstockar, darrhänta pensionärer gör svepaskar och allt, allt finns på denna fantastiska hemygdsgård där gubbarna även snickrat kaffeborden man sitter ute på gräsmattan och inmundigar sitt kaffe på. ALlt det där förstod jag inte genast, men det smög sig på. Vi klev över tröskeln och kikade in i själva cafédelns kök. Där sutto tre bastanta tanter i glatt samspråk. I hörnet en väggfast säng, allt i orginal ala 1800-tal men på vedspisen fann jag ett stilbrott, ty uppe på den kunde jag räkna till tolv antika våffeljäärn. Kaffet serverades ur thermoskannor från sjuttiotalet, vår var 70-talsorange. Kpparna var vita, runda och jättesöta. När man höll upp dem och krökte på nacken kunde man läsa Rörstrand i blått med  stämpel och allt, intill var det snirkligt tryckt med hembygdsföreningens egen logga.

Vi suckade och ojade oss över dessa makalösa, fantastiska tanter. Vi hade en teori om att inga ungdomar engagerade sig i att hjälpa till. SKulle du kunna se dina blivande svärsöner stå och hyvla plank till kaffeborden frågade Eva och det måste jag medge att det hade jag svårt att se för min inre syn. Jag ville gärna fråga tanterna om det men eva slog i från sig med båda händerna. Hon påstod att hon inte orkade prata med dem (hon pratar med och torkar gamlingar i rumpan hela dagarna, såvida hon inte matar dem, i jobbet inom hemtjänsten).

Efter våfflor med grädde och hjortronsylt (Kristina fick fel, hon ville ha jordgubbssylt men vågade inte klaga, för den kraftiga tanten med mustach på läppen såg så snäll ut, hon som bistod den som serverade - och alla ville så väl). Sån är vi ätit upp  gick vi runt bland gårdarna och inne i sadelkammaren såg vi en antik damsadel. Inne från spiltan i rummet intill hördes gnägganden och där stod en uppstoppad häst. Den hade otäcka ögon. Oj så rädda vi blev. Snabbt åkte vi vidare och fortsatte  fortsatte vi genom skogarna, över myrarna  och min björnskräck tilltog varje gång Eva ville ut och leta hjortron på någon myr invid vägen.

Ibland kom vi ut ur ur skogslanskapet.

- opp ohjj åhhh , stönades det från lite olika håll i bilen, mest från högra framsätet, där Eva satt och gjorde känslomässiga ljudillustrationer till alla vackra gårdar som stod övergivna och liksom bara väntade på att vi skulle flytta in, ta över dem och med varsam, kärleksfull hand renovera upp dem till små drömtorp, allesammans. Där skulle vi tre tanter bo tillsammans, utan karlar, återstoden av våra små tantliv.

Mitt i ingenting fanns en skylt där det stod JÄMTLANDS LÄN. Vi fortsatte djupare in i skogen. Vi körde över ammerån (tror jag)  och plötsligt såg vi en skylt "Borgvattnet" och där ännu en skylt med ett löjligt litet spöke, eller en bild på hur ett löjligt litet spöke i vittt lakan kan se ut. Vi följde  spökpilsskylten och vips var vi vid Borgvattnets prästgård.

Gården var gammal, med tveksamhet trädde vi in över trösöklarna från solen och in i en damm och unket mögeldoftande tillvaro. Gården var  gammal, trappen knarrade och inget var ändrat sedan fyrtiotalet. Inne i gråterskornas rum på övervåningen reste sig håren på mina armar och det kändes som om någon stod bakom mig, någon eller något osynligt, snett till höger - liksom bakom axeln. Den eller det stod där och följde raderna jag läste på tavlan i rummet om det som en gång hänt och orsaken till spöekrierna i rummet i fråga. Jag kände blodet isa sig i mina ådror. Den känslan återkom lite då och medan jag vandrade mellan rummen. Det kändes skönt att lämna prästgården.

När bilen rullade längs grusvägen bort från den hemsökta gården inbillade jag mig att spökena stod i fönstret och illvilligt trollade med vår bil. jag började få panik när jag för min inre syn såg hur dörrarna till bilen låstes av en osynlig kraft genom att plopparna i bildörrarnas inre fönsterkarmar liksom åkte ner med en obehaglig smäll och slöt ståldörrarna allt tatare om oss. Sedan kände jag kvävningskänslor i värmen när jag i min fantasi såg hur bilfläkten upphörde att förse oss med frisk luft. LÅngsamt låg vi och rosslade och kippade efter andan i bilen. Det var 29 grader varmt ute, varför döden torde ha inträffat snabbt. Inte nog med det, fantasin skenade allt fortare och som jag satt där såg jag den inre filmen spelas upp,bilmotorn stannade mmed ett hostande, växeln hoppade ur och vi rullade i rasande fart ned för branten och ner i ammerån (var det så vattendraget hette?) Om vi inte redan vore döda skulle vi där långsamt följa bilen till bottnen, allt detta enbart för att vi hade understått oss att fnysa åt spökandet på prästgården.  Hur som det var insåg jag att det bara var min fantasi och att jag troligtvis sett för många skräckfilmer. JAg andades ut och insåg att det inet var sant.

Vi gick in i kyrkan i borgvattnet och tog del av en bloddrypande berättelse om en mördare som blev skjuten i området på artonhuhdratalet och sedan fortsatte vi till Stugun där vi kötpe bakelser och såg ännu en kyrka. Men vid cafét/kondiset som sålde bakverk fick vi en fnissattack som varade i minst en halvtimme. Jag kan inte återge vad vi skrattade åt, men det började med att jag läste ett anslag om stackars katter, sommarkatter och sedan kom vi på att vi skulle starta en organisation för att befria den stappars uppstoppade hästen på hembygdsgården i Ramsele och sedan var det liksom kört. Tröttheten i kombination med våra urlarviga förslag,försatte oss i en slags märklig skratt- trance som aldrig ville avta.

Lite senare satt vi och hade rökpaus på trappen till Stuguns söta lilla träkyrka. Eva köpte vykort från alla kyrkor vi besökte och snart åkte vi vidare och nådde vi SKyttmon med alla vackra snirkliga punchverandor. I skyttmon bodde stolta bönder som vägrade sälja sin skog till baggbölarna - de som ville lura av dem skogen för en flaska brännvin och skambud.

Men SKyttmobönderna gick inte på sådana finter. De behöll sina ksogshemman och blev med tiden väldigt, väldigt rika. Sedermera började man tävla i att ha den vackraste punchverandan. Husen såg ut som tårtpapperm, snirkliga och otroligt vackra. Där satte vi oss på ljugarbänken utanför hembygdsgården i sommarvärmen och drack upp det sista kaffet och delade de sista äggmackorna, medan vi konstaterade att våra män inte skulle nedlåtit sig till att göra äggmackefika och äta medhavt. Dom skulle gått och köpt korv på första bästa Sibylla-hak. Så gör karlar. Men vi kvinnor vi sitter på huk på en liten plastkarton utanför köpmannaföreningen i Stugun och äter hårdkokta ägg som hållits kalla medelst kylklamp. Nu är detta sagt.

Nåväl. Jamtli hade stängt sedan en timma tillbaka när vi kommo fram efter 25 mils färd längs sommarvägarna. Vi gick in på Åhlens och mina väninnor shoppade loss. Själv satt jag i Åhlens stora möbelskylt, själva soffan och läste medhavd bok. Jag får allt svårare för att shoppa. Ska det handlas bör det helst vara begagnat och rättvist, inte nytt, miljöförstörande och orättvist.

Men de var lyckliga för sina saker och Eva hade inte shoppat- eller unant sig något sedan i julas och jag erkände skamset inför mig själv att jag faktiskt hade skickat efter en lågpris ternschcoat och en kjol på katalog, trots att jag heligt och dyrt svurit att aldrig mer konsumera i onödan.

Sedan gick på på kinarestaurang och åt och skrattade och sedan åkte vi hemmåt, den rakaste vägen. ETt kort stopp vid tjolalångkonrs vackra thailändska paviljong i RAgunda eller var det stugun, jag börjar blanda ihop nu. VI bytte förtroenden som bara tanter kan göra efter att ha färdats i samma bil i fler atimmar och mitt i natten tog vi avsked och beslöt att detta, med en tantresa i slutet av sommaren skola hädanefter bliva vår musik.

så trött och less är jag efter att ha jobbat hur många nätter som helst i ensamt majestät, börjar bli en eremit

jag surfar och slackar och nöter stolen, åker fram och tillbaka på den - surfar lite till och look what I found

en riktigt cool feministiskt färgad blogg.

http://wehlin.blogspot.com/

som jag borde känt till men det är så mycket här i världen man borde

nu lägger jag in länken så kan vem som helst läsa

den heter tidningen kulturen

http://www.tidningenkulturen.se/content/view/837/157/

läs och botanisera på sidan.

det tänker jag göra när jag jobbat färdigt.

just nu är jag en löneslav som är trött på mittj obb, men i morgon gör vi en "tant-resa" och åker till muséer och kyrkor det ska bli riktigt tantkul.

hon var där i vimlet bland knallarna och stånden, barnen sålde väskor de själva sytt och när allt var över och jag betalat nästan hela bordsavgiften gick de back hundra kronor - sånt är livet.

de sålde även goda råd, mormor köpte ett för fem kronor, hon fick rådet "följ aldrig med någon främmande hur fina kaniner eller hur gott godis han än vill bjuda på"

deras snälla farbror Steve köpte också ett gott råd och fick detta;

"tvätta alltid händerna när du har bajsat"

Eva köpte en kram för en femma.

Ingen köpte hallonbuskarna och eneträden som jag så kärleksfullt dragit upp ur slänten, med rotsystem och allt.

Ingen köpte stenarna med god kraft som de kramat in medan de tänkt rena altroistiska  tankar och lyssnat på inspirerande musik. Trots att de låg utlagda i en fin handdrejad keramikskål omgivna av min heliga lilla ko statyett, med en grön velourturban omsorgsfulltlindad över hornen .

KAtarina köpte väskan som lillstrumpan jobbat mest med, jag saknar den för den är sydd med ett tyg som en gång hängde som draperi mellan mitt rum och klädkammaren, det är blekt och lite grönt gobelängaktigt och jag har liksom vuxit upp med det - men nu vet jag att Katarina går kring med en väska med ett nött och älskat, åldrat tyg.

Ja just det ja - jag kramade om katarina. hon var där med sina barn och Angie fyllde år så hon fick åka häst och vagn och nästan allt hon tittade på. hennes man var och trubadurade - hon saknade honom mycket och såg fram emot att jag skulle printa ut min musical nu när svärsonen lagat datorn. Hon har många melodier och låtar på gång och jag är glad att honska kliva ino ch ladda musikalen med nny energi - det kan bli något.

det blir något

det blir succe

det är jag övertygad om

nu sedan jag börjat lyssna på

the secret

jag brainwashar mig med den på väg hem från jobbet om nätterna.

wow lalalalla life goes on.

i dag såg vi skeppet Ghöteborg lägga till, trängdes med många andra. koolast och mest minnesvärt en farbror i rullstol med kaptensmössa och piratflagga på permobilen. han var mest rock´nroll i dag av alla. för övrigt väldigt varmt och så fyllde dotterns pojkvän år, uppvaktade med zapatist tröja. i går stod jag och diskade och sålde fruktsoppa för röda korset - hoppas det rullar in pengar till verksamheten, i fjol drog vi in 25 000 kronor.

finemang...

vill du veta mer om ostindienfararen - följ länken;

http://allehanda.se/avdelning/ornskoldsvik/29939

pang. orden träffar i magen. ja det kan du ju, tänker jag. Min lilla femtonåring har blivit stor. Först har hon blivit kär och jag inser att hon är på väg bort från mig ut i det stora livet. Sedan snoppar hon av mig när jag bekymrar mig för hur vi ska ordna så dom kan träffas - avstånden är ju stora i norrland. "mamma jag kan ta hand om det där själv" säger hon. Och jag blir glad, för att hon säger i från. Rätt av dig - nästa reaktion är sorg. Sorg för att hon försvinner, först om några veckor om två och en halv vecka flyttar hon till sin pappa för att gå på gymnasiet - en linje hon längtat till. Men separationsångesten kommer starkare och starkare för varje dag. Ett tag tänkte jag, vi har hela sommaren på oss, men nu går den. Den går inte, den springer och jag som bara jobbar och hon med, vi går om varandra. hon jobbar på dagen och jag på natten och sedan får jag skjutsa ner henne till pappa och sedan - poff, är hon borta. Hon som alltid funnits där. min lilla söta flicka med fräknar och frågor och vackra blå ögon. Insikten gör ont, samtidigt som jag är så glad för att det är en förståndig och väl rustad flicka som försvinner mot pappa och mognaden. att bli vuxen, den resan har påbörjats och det är nu hon kliver på tåget. JAg känner rädsla för jag vill ha henne här hos mig, som min lilla flicka - alltid.

visst gör det ont när knoppar brister heter det, jag trodde det enbart handlade om ungdom, men jag iniser att det gäller på så mycket annat, KarinBoyes oändligt visa och vackra dikt.

här kommer den...

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra -

svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,

Brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden -

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit som skapar världen. /Karin Boye

var det idag -enhelt vanlig tisdag i fruntimmersveckan när magdalena hade namnsdag och rötmånaden - enligt den gamla bondepraktikan, tog vid. Jag vaknade ganska sent efter ännu en dag förlåt natt i radiostudion.

Vi åt frukost i det röriga köket lillpojken och jag. vi tog fil båda två. Jag läste Dn, rättare sagt, försökte läsa DN medan han tjatade om att han gärna ville leka med Lina som är i byn på semester (de har varit på seglats i tre veckor nu, men är äntligen kommit tillbaka och sonen är riktigt leksugen. Men jag har förstått att de har annat för sig, de har fått gäster, typiskt...) Sonen står på sig, växlar mellan sina söta valpögon och att bråk,gråttjata  som bara sexåringar kan göra. Till sist skickar jag iväg ett SMS och får snabbt svar. Jag upplyser sonen att dom är på turisttur på väg upp till ett högt berg för att titta på utsikten. Sonen stampar ut från köket mitt i frukosten och ser i sin besvikelse på disneydags medan han ligger i sängen. I pannan odlar han en besvikelsens första filosofrynka.

I min enorma moderlighet försöker jag frammana  aktivitet. På olika sätt försöker jag saluföra fördelarna med att gå ut på tomten och hjälpa mamma med trädgårdsarbetet, men det är stört omöjligt. "Slipp då" säger jag mammatrotsigt och går ut för att trädgårsmästra mig i den vildvuxna slänten. Iklädd randiga stövlar och kortbyxor känner jag mig somrig och kliver med bestämnda steg mot den tätbevuxna slänten. Den är mitt projekt, buskar och sly håller på att annektera gräsmattan om ingen hindrar dem. Jag har satt mig i sinnet att bevara de späda lönnarna. För övrigt river jag och repar gräs, sly och plockar glöta löv. Lönnarna är mina kärleksbarn. Dem sätter jag jag kärleksfullt i små mjölkkartonger som jag sedan fyller med jord. Sandig röd jord från deras uppväxtmiljö.

Löven lägger jag i en tvättkorg och bär till komposten - grovkomposten. jag har en plan för trädgården och komposten ingår i den planen. I planen ingår att köpa en varmkompost. Dom är dyra, minst två tusen. Men jag hittade en på loppis häromdagen för 195 kronor. Nu hoppas jag att den ska finnas kvar när jag kommer tillbaka på fredag när jag fått lön. (Om inte annat får jag väl prata med killen som hade loppiset, han med dom speciella och poetiska ögonen).

Det är roligt att jobba hårt i slänten. Det virvlar upp dofter från moder jord.  Dofter av mögel blandat med jord. Lönnlöven är bruna, på väg att svartna. Hala och slippriga är de också. De påminner om förruttnelse odh död. Någon ropar mitt namn. Det är mellanstrumpan med hund och pojkvän som står ute på vägen:

- kom hit -eller är ni på väg till Eva, ropar jag.

- det är så många bilar, vilka är här?

- ingen förklarar jag.

- okej, säger dom och kommer in på gårdsplanen, vidare upp på farstugubron. Innan hunnit slinka helt genom dörren ropar jag.

- sätt på kaffe åt mig också och ropa när det är klart, har nyss börjat och vill hålla på ett tag.

Jag kämpar på med rötterna till en liten söt lönn. Hela rottråden måste bevaras så den kan överleva hos någon annan lönn-matte.

- kaffet är klart, ropar svärsonen in spe.

Motvilligt lämnar jag trädgårsbestyern och går in för att dricka kaffe och diskutera vardagens trivialiteter med dom jag älskar mest - min familj.

Yngsta sonen kommer och går, teven drar hela tiden. Vi pratar, skrattar -de går ut på balkong/verandan och röker, jag följer efter. Jag är sällskapssjuk. Tillsist går dom och jag går ut till träden och slänten, hinner inte så långt.

Lina kommer med sin mamma. Hon ler ett förväntansfullt leende. Ungefär Nu ska jag leka med min kompis. Jag föser in dem i hallen och tänker att dom klarar sig själva så får jag fortsätta här i slänten där det är så kul. Så lätt går det inte, bara på film. Barnen kan inte improvisera själva så mamma måste styra upp det hela. suck.....Därför klär vi ut oss tillpirater och jag får gå plankan. sedan bygger jag skrovet till ett piratskepp av två gamla sj-pallar. Sedan tvingar jag dom -eftersom jag är kaptenen - att bygga färdigt medan jag smiter in och diskar.

fan vad jag vill sova nu, jag är trött, men ställer mig och diskar. Jag hoppas innerligt att dom inte får samordnignsproglem med skeppet. Det såg lite orolgit ut.Sonen ville ha exakta order och kände inte för att vara kreativ och improvisera. Bäst att ge dom nåt att äta innan dom blir osams tänker jag och tar bilen till affären och köper en massa mat och fika.

Vips har jag handlat och vips har jag kommit hem och lassat in allt i kylen. Idag är jag präktiga mamman som kommer med bricka med mariekex och joghurt och går på stegen upp til garagetaket, dit de tagit sin tillflykt och serverar mellanmål.

Friden blir kortvarig - inte klokt vad fort barn fikar nu förtiden. Lina är rädd för stegen och vågar inte klättra ned. Jag hjälper henne men under tiden mellanförvarar jag brickan och youghurten på sepiatanken (eller vad det heter, en jättepsargris grön som ligger på sidan och väntar påa tt grävas ner i jorden och bli avlopp i huset som vi ska bygga på tomten vi köpt) men sonen hoppar från stegen till tanken och hoghurten flyger rakt på mina ben och rinner medan jag hjälper Lina ner för stegen och bara för att jag tvingar mig vara så präktig mamma nu när vi har lite färmmande barn på besök så svär jag inte ens högt. (fan, fan ,fan - svär jag tyst för mig själv...jag är trött och vill sova kan ungdjävlarna inte sköta sig själva)...

sedan måste jag vara kapteno ch dela ut fler order och jag måste ha kaptenshatten på mig och gosedjursapan ska vara med och jag är bara trött och vill sova. Till sist lyckas jag lura dem att leka själva och jag smiter in för att powernappa tio minuter, innan det är dags att göra sig klar för att åka mot jobbet.... och den tråkiga verkligheten - där ute....

vi åkte in redan vid niodraget på morgonen, fällde ned den lilla skylten som fick roslagsbanan att stanna till nere i molnby. sedan vandrade vi från kungliga tekniska högskolan. Humöret på topp, pratar med tanten, förlåt tjejen i kiosken, solen skiner. Längs vallhalla gatan går en vithårig liten dam med krum rygg. Hon går långsamt, långsamt, i ett koppel trippar hennes vita lilla hund. Endast östermalm - östermalmstanter med hundar har. Men det här var ingen utpräglad östermalmsdonna, mer en trött gammal åttiorig vithårig liten tant.

som vi gick där på den soliga sidan av gatan, passerandes humlegården, stureplan med dess louvitton och andra designerskyltfönster dök dramaten upp i all sin strålglans, vi fick och gick till dess att packningen skar in i axlarna men vi kunde inte upphöras att tjusas av stadens skönhet och mångfald.

vi fick checka in på af chapman och hörde massor av språk talas och sedan gav vi oss ikast med gamla stan. gränder upp och ner affärer ut och in, en lyxig hundshop med små kläder ala paris hiltons tinkerbelltröjor alla med mycket feta prislappar. i en butik med namnet guinea bissau fann vi vårt lystmäte av armband och växkor tillverkade av kvinnor i kollektiv nere i afrika. jag impulsköpte en liten väska men dottern var stoisk och ville inte slösa på mammas pengar trots att jag tjatade om att få köpa än det ena och än det andra åt henne.

solen gassade, tyska turister glassade och lät sig fösas runt av små chika damer eller farbröder hållandes en skylt med ett nummer på. vi slog oss, trötta och efter många turer på stan ned framför nobelmuseet och intog den medhavda matsäcken, två portioner sallad. bestick köpte vi i stadsmissionens secoundhand i hörnet på samma torg. Sedan kom vaktparaden och vi slank in på lady hamilton - ett hotell där mellandotterns väninna sommarjobbade. hon smälte in så fint bakom disken, skötte fax, telefon, gäster och skrivare, allt med ett proffsigt leende på läpparna. Vi köpte glass vandrade vidare, in och ut i scoundhand affärer. på själagårdsgatan fann vi gamlstans sötaste lilla loppis med tillhörnade "snälltant" bakom disken. i små boklådor i källaren kunde man köpa böcker som kostade noll kronor. Mellandottern fann en poesibok med harry martinssson och karl vennberg (hennes favouriter) för endast en tioa och jag hittade böcker i tyska (tyska sommar/åretruntgäster..måste träna) för bara några enstaka kronor..glada och stärkta och med ett löfte till oss själva att återvända, kastde vi oss ut i solljuset och vimlet och mötte upp när kamraten slutade för dagen på lady hamilton. Vi småsprant tillsammans med henne längs gatorna ut ur staden och vinkade adjö och såg henne försvinna mot vasagatan och t-centralen. hon skulle ta tåget till småland för den årliga kusinträffen och hade mycket bråttom för att hinna med.

vi återvände till båten af chapman - men först han jag in på vinbutiken i gamla stan. dottern gick runt runt och väntade på mig och jag kunde inte nå henne när jag kom ut med mina rödvinsflaskor (australiensiska och franska vinsorter) jag spanade än hit, än dit, ringde till en telefon som inte ville vara med. i en gränd satt en blonderad transverstit i klänning och bruna cowboyboots. Jag blev vansinnigt sugen att sätta mig jämte henne och fråga om alla transor var så där snälla och missförstådda som dom alltid är på film, men något fick mig att tveka. Kanske var det starkölen hon hade i handen, kanske att frågan kändes lite löjlig.

När vi var tillbaka på chapman tömde vi vårt innehåll efter dagens shoppingrunda - en kasse från burkina faso, två vinare och en massa böcker på en av sängarna i storsalen (fyra bäddars).

- du har rätt mamma, sa dottern.

- vaddå.

- jag fick onti fötterna när jag gick utan skor, fan att du alltid ska ha rätt, sa hon.

- aj då, så jag

- det gör inget. Nu dricker vi vin och sen går vi och ser på Patti, sa hon.

och det gjorde vi