i går gjorde vi en tantresa

tre tanter for på vägen ut, mötte där en katt.

nej det var ju inte katt resan det här utan tantresan.

Det började med att tre ystra glada tanter som är 40+ tog bilen för att göra en resa tillsammans med slutmålet Jamtli i Östersund. Med sig hade de kaffethermos, kokta ägg, äggmackor, yoghurt och annat smaskens som tillexempel äppelmunkar (vilka köptes efter vägen i Stugun, Jämtland)

I Näsåker kastade vi av ungdomarna med tält, vinpavor och annat för de skulle Urkulta sig. Vi fortsatte med målet mot Kilforsen. Men jag som sett en dokumentär om det där samhället visste att det numera bara är ett samhälle - en skogsbacke - det som en gång var människors barndomsgator med hus och allt är för alltid borta. Vi visste inte om det gick att köra över ångermanälven där, men vi bestämde oss för att chansa. Vi åkte över en smal bro hisnades av utsikten och uppströms i fjärran som en koloss en dinosaurie tornade kraftverket upp sig, vilken dämde upp hela älvfåran. Vi beslöt oss för att vända och åkte tillbaka till Näsåker, ned för branten och förbi ungdomarna som med bestlutsamma miner - och utan att se oss, reste sina tält mot himlen.

fortsättning följer....

När vi färdats och förtjusats och förfärats över alla vackra hus som inte var våra och suktat oss över alla söta kor, fotograferat renar, örnar och förfasat oss över björnar som kan dyka upp när man stannar, sträcker på benen för att läsa kartor och annat, var vi framme i Ramsele och då var vi lite kaffesugna, (trots att vi redan fikat en gång på Risö camping i sollefteå. Där lyckades vi skrämma bort alla barn från lekparken genom att ovrådat språk och väldigt fnittrande).

Ramsele hembygdsgård drevs av hembygdsproffs. Ni vet sådana där gamla tanter och farbröder som brinner för sin hembygd så mycket att de ordnar studiecirklar i träsnickeri för att kunna tälja fram byggnadsdetaljer som behövs för den pietetsfulla restaureringen av de gamla gårdarna som utgör själva friluftsmuséet. TAnterna sitter och knypplar spetsar under lampans sken hela vintern och de mer jämlika lär sig hantera motorsåg och karvar ut figurer ur stora tjocka timmerstockar, darrhänta pensionärer gör svepaskar och allt, allt finns på denna fantastiska hemygdsgård där gubbarna även snickrat kaffeborden man sitter ute på gräsmattan och inmundigar sitt kaffe på. ALlt det där förstod jag inte genast, men det smög sig på. Vi klev över tröskeln och kikade in i själva cafédelns kök. Där sutto tre bastanta tanter i glatt samspråk. I hörnet en väggfast säng, allt i orginal ala 1800-tal men på vedspisen fann jag ett stilbrott, ty uppe på den kunde jag räkna till tolv antika våffeljäärn. Kaffet serverades ur thermoskannor från sjuttiotalet, vår var 70-talsorange. Kpparna var vita, runda och jättesöta. När man höll upp dem och krökte på nacken kunde man läsa Rörstrand i blått med  stämpel och allt, intill var det snirkligt tryckt med hembygdsföreningens egen logga.

Vi suckade och ojade oss över dessa makalösa, fantastiska tanter. Vi hade en teori om att inga ungdomar engagerade sig i att hjälpa till. SKulle du kunna se dina blivande svärsöner stå och hyvla plank till kaffeborden frågade Eva och det måste jag medge att det hade jag svårt att se för min inre syn. Jag ville gärna fråga tanterna om det men eva slog i från sig med båda händerna. Hon påstod att hon inte orkade prata med dem (hon pratar med och torkar gamlingar i rumpan hela dagarna, såvida hon inte matar dem, i jobbet inom hemtjänsten).

Efter våfflor med grädde och hjortronsylt (Kristina fick fel, hon ville ha jordgubbssylt men vågade inte klaga, för den kraftiga tanten med mustach på läppen såg så snäll ut, hon som bistod den som serverade - och alla ville så väl). Sån är vi ätit upp  gick vi runt bland gårdarna och inne i sadelkammaren såg vi en antik damsadel. Inne från spiltan i rummet intill hördes gnägganden och där stod en uppstoppad häst. Den hade otäcka ögon. Oj så rädda vi blev. Snabbt åkte vi vidare och fortsatte  fortsatte vi genom skogarna, över myrarna  och min björnskräck tilltog varje gång Eva ville ut och leta hjortron på någon myr invid vägen.

Ibland kom vi ut ur ur skogslanskapet.

- opp ohjj åhhh , stönades det från lite olika håll i bilen, mest från högra framsätet, där Eva satt och gjorde känslomässiga ljudillustrationer till alla vackra gårdar som stod övergivna och liksom bara väntade på att vi skulle flytta in, ta över dem och med varsam, kärleksfull hand renovera upp dem till små drömtorp, allesammans. Där skulle vi tre tanter bo tillsammans, utan karlar, återstoden av våra små tantliv.

Mitt i ingenting fanns en skylt där det stod JÄMTLANDS LÄN. Vi fortsatte djupare in i skogen. Vi körde över ammerån (tror jag)  och plötsligt såg vi en skylt "Borgvattnet" och där ännu en skylt med ett löjligt litet spöke, eller en bild på hur ett löjligt litet spöke i vittt lakan kan se ut. Vi följde  spökpilsskylten och vips var vi vid Borgvattnets prästgård.

Gården var gammal, med tveksamhet trädde vi in över trösöklarna från solen och in i en damm och unket mögeldoftande tillvaro. Gården var  gammal, trappen knarrade och inget var ändrat sedan fyrtiotalet. Inne i gråterskornas rum på övervåningen reste sig håren på mina armar och det kändes som om någon stod bakom mig, någon eller något osynligt, snett till höger - liksom bakom axeln. Den eller det stod där och följde raderna jag läste på tavlan i rummet om det som en gång hänt och orsaken till spöekrierna i rummet i fråga. Jag kände blodet isa sig i mina ådror. Den känslan återkom lite då och medan jag vandrade mellan rummen. Det kändes skönt att lämna prästgården.

När bilen rullade längs grusvägen bort från den hemsökta gården inbillade jag mig att spökena stod i fönstret och illvilligt trollade med vår bil. jag började få panik när jag för min inre syn såg hur dörrarna till bilen låstes av en osynlig kraft genom att plopparna i bildörrarnas inre fönsterkarmar liksom åkte ner med en obehaglig smäll och slöt ståldörrarna allt tatare om oss. Sedan kände jag kvävningskänslor i värmen när jag i min fantasi såg hur bilfläkten upphörde att förse oss med frisk luft. LÅngsamt låg vi och rosslade och kippade efter andan i bilen. Det var 29 grader varmt ute, varför döden torde ha inträffat snabbt. Inte nog med det, fantasin skenade allt fortare och som jag satt där såg jag den inre filmen spelas upp,bilmotorn stannade mmed ett hostande, växeln hoppade ur och vi rullade i rasande fart ned för branten och ner i ammerån (var det så vattendraget hette?) Om vi inte redan vore döda skulle vi där långsamt följa bilen till bottnen, allt detta enbart för att vi hade understått oss att fnysa åt spökandet på prästgården.  Hur som det var insåg jag att det bara var min fantasi och att jag troligtvis sett för många skräckfilmer. JAg andades ut och insåg att det inet var sant.

Vi gick in i kyrkan i borgvattnet och tog del av en bloddrypande berättelse om en mördare som blev skjuten i området på artonhuhdratalet och sedan fortsatte vi till Stugun där vi kötpe bakelser och såg ännu en kyrka. Men vid cafét/kondiset som sålde bakverk fick vi en fnissattack som varade i minst en halvtimme. Jag kan inte återge vad vi skrattade åt, men det började med att jag läste ett anslag om stackars katter, sommarkatter och sedan kom vi på att vi skulle starta en organisation för att befria den stappars uppstoppade hästen på hembygdsgården i Ramsele och sedan var det liksom kört. Tröttheten i kombination med våra urlarviga förslag,försatte oss i en slags märklig skratt- trance som aldrig ville avta.

Lite senare satt vi och hade rökpaus på trappen till Stuguns söta lilla träkyrka. Eva köpte vykort från alla kyrkor vi besökte och snart åkte vi vidare och nådde vi SKyttmon med alla vackra snirkliga punchverandor. I skyttmon bodde stolta bönder som vägrade sälja sin skog till baggbölarna - de som ville lura av dem skogen för en flaska brännvin och skambud.

Men SKyttmobönderna gick inte på sådana finter. De behöll sina ksogshemman och blev med tiden väldigt, väldigt rika. Sedermera började man tävla i att ha den vackraste punchverandan. Husen såg ut som tårtpapperm, snirkliga och otroligt vackra. Där satte vi oss på ljugarbänken utanför hembygdsgården i sommarvärmen och drack upp det sista kaffet och delade de sista äggmackorna, medan vi konstaterade att våra män inte skulle nedlåtit sig till att göra äggmackefika och äta medhavt. Dom skulle gått och köpt korv på första bästa Sibylla-hak. Så gör karlar. Men vi kvinnor vi sitter på huk på en liten plastkarton utanför köpmannaföreningen i Stugun och äter hårdkokta ägg som hållits kalla medelst kylklamp. Nu är detta sagt.

Nåväl. Jamtli hade stängt sedan en timma tillbaka när vi kommo fram efter 25 mils färd längs sommarvägarna. Vi gick in på Åhlens och mina väninnor shoppade loss. Själv satt jag i Åhlens stora möbelskylt, själva soffan och läste medhavd bok. Jag får allt svårare för att shoppa. Ska det handlas bör det helst vara begagnat och rättvist, inte nytt, miljöförstörande och orättvist.

Men de var lyckliga för sina saker och Eva hade inte shoppat- eller unant sig något sedan i julas och jag erkände skamset inför mig själv att jag faktiskt hade skickat efter en lågpris ternschcoat och en kjol på katalog, trots att jag heligt och dyrt svurit att aldrig mer konsumera i onödan.

Sedan gick på på kinarestaurang och åt och skrattade och sedan åkte vi hemmåt, den rakaste vägen. ETt kort stopp vid tjolalångkonrs vackra thailändska paviljong i RAgunda eller var det stugun, jag börjar blanda ihop nu. VI bytte förtroenden som bara tanter kan göra efter att ha färdats i samma bil i fler atimmar och mitt i natten tog vi avsked och beslöt att detta, med en tantresa i slutet av sommaren skola hädanefter bliva vår musik.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

har jobbat näst sista veckan före semestern. har varit i min övernattningslägenhet och tryckt några nätter för att spara bensinpengar. Det går till så här. Man kliver upp på morgonen, äter myssli och mjölk, sedan ser man på några episoder av sex and ...

idag blev jag uppringd av en pigg tjej på Stage pool. Jag är med i en grupp om fem som ska coachas. Jag nappade på detta för jag tänker att jag ska upp på banan. Jag måste ta tag i den tappade fanan. Nu är det dags- jag är full av förväntan inför d...

http://insideoutnyc.wordpress.com/  

http://www.youtube.com/watch?v=tBGngixvQmE&NR=1   Kitty you go girl, kan avdramatisera det mesta - som här i Mensbloggen. ...

Det är något märkligt med gamla hus. ATt städa ur dem. I april städade jag ur det hus där jag levt med barnen i ungefär nio år. Nio är i princip en hel barndom. Jag gick igenom arbetsrummet och penslade mej likt en arkeolog ned lager för lager, grävd...