pang. orden träffar i magen. ja det kan du ju, tänker jag. Min lilla femtonåring har blivit stor. Först har hon blivit kär och jag inser att hon är på väg bort från mig ut i det stora livet. Sedan snoppar hon av mig när jag bekymrar mig för hur vi ska ordna så dom kan träffas - avstånden är ju stora i norrland. "mamma jag kan ta hand om det där själv" säger hon. Och jag blir glad, för att hon säger i från. Rätt av dig - nästa reaktion är sorg. Sorg för att hon försvinner, först om några veckor om två och en halv vecka flyttar hon till sin pappa för att gå på gymnasiet - en linje hon längtat till. Men separationsångesten kommer starkare och starkare för varje dag. Ett tag tänkte jag, vi har hela sommaren på oss, men nu går den. Den går inte, den springer och jag som bara jobbar och hon med, vi går om varandra. hon jobbar på dagen och jag på natten och sedan får jag skjutsa ner henne till pappa och sedan - poff, är hon borta. Hon som alltid funnits där. min lilla söta flicka med fräknar och frågor och vackra blå ögon. Insikten gör ont, samtidigt som jag är så glad för att det är en förståndig och väl rustad flicka som försvinner mot pappa och mognaden. att bli vuxen, den resan har påbörjats och det är nu hon kliver på tåget. JAg känner rädsla för jag vill ha henne här hos mig, som min lilla flicka - alltid.

visst gör det ont när knoppar brister heter det, jag trodde det enbart handlade om ungdom, men jag iniser att det gäller på så mycket annat, KarinBoyes oändligt visa och vackra dikt.

här kommer den...

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra -

svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,

Brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden -

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit som skapar världen. /Karin Boye