Sotaren kommer snart, ser mig i spegeln, är jag vackerSotaren kommer snart. En gång gick han i nian och jag i sjuan. Mitt hjärta klappade för honom, en cool kille, coolast i skolan.Jag förstod aldrig att jag var vad man i dag kallar nörd. Jag trodde livet var till för mig och att jag hade en central plats.men en dag gjorde han narr av mig inför hela skolan. Efterden dagen visste jag min plats i rangordningenSotarn kommer. Jag springer ut med en soppåse ler ängsligt.Innan jag lämnade Leo på dagis i morse snabbstädade jag pannrummet.Jag säger hej och ler ansträngt när jag går förbi. Sotaren sitter i bilen, läser, ser upptagen ut.Jag springer in och plockar upp skor i hallen. Städarnervöst köket. Varför gör jag så här tänker jag medan jag står och skrapar smet från ekskivan mellan spisen och diskbänken. - Fan,fan,fan, varför är jag så djävla dum.Sotaren står ute på gården och funderar.Jag öppnar dörren, frågar med kämkläck röst:- Vill du ha kaffeHan ser på mig med en rynka i pannan, förklarar sedan.- Jag talar i telefonEn liten örsnäcka leder in i örat-Åh nej, hands free, tänker jag och fortsätter skälla på mig själv:. - Hur kan jag vara så korkadFlyr in i köket, slår i gång datorn. Ser upptagen ut, har ett berg av papper att titta ned i. Något slamrar i stegen jag reste mot väggen i morse. Jag provklättrade den upp till taketFör att se om jag skulle ramla ned. Sedan sa jag till min man.Vi har inte satt dit dom där grejorna som håller fast stegen- Aj, aj, sade han. Snart får jag väl böter.- Det är en arbetsmiljögrej det där, säger jag. Nu hör jag hur sotaren klättrar uppför stegen. Manliga bestämda steg. För första gången ser jag mitt skrivbord på datorn på riktigt.En vargaspinuppa från femtiotalet.- Hu vilket hemskt skrivbord. Vad ska man tro om mig. Sotaren hinner nog aldrig läsa att det står ”Man hating, ball breaking, hairy legged feminist” intill pinuppan. tänker jag. Det är min mellandotter Anne-Louise som lagt in skrivbordsunderlägget som ett inlägg i könsrollsdebatten och arbetsfördelningen i hemmet. Bäst att klicka upp ett dokument, tänker jag.Oj vad mycket papper jag har, jag ser jätteviktig ut. Börjar googlar på produktionsbolag i Norge.Det dundrar när sotaren sotar skorstenen.Jag drar efter andan och försöker hitta produktionsbolaget Agigatorfilm. Flickarna är unklickable.Sotaren koommer in genom ytterdörren.Jag hoppar till vid köksbordet.Sotaren försvinner ner genom källartrappen. Lättad konstaterar jag att han inte ens såg hur upptagen jag var. Nu sjunker jag långsamt in i uppgiften ”Gunnar goes comfortable” verkar vara en rolig film. Vad skönt att han inte kom in, tänker jag och jobbar på.Just då,när jag inget hör sticker sotaren in huvudet i köket. Jag vänder mig om.- Tack det är bra för mig, jag behöver inget kaffe, jag har nyss ätit frukost, säger sotaren.- Jag har inte ätit än, så jag tar mig en kopp nu, säger jag och ler ansträngt. Sotaren håller kvar blicken några extra sekunder. Han har blå keps och mörka ögon. Han ser mig djupt i ögonen. Jag börjar känna mig som en ökenråtta hypnotiserad av en skallerorm.- Ha en riktig trevlig höst Marie, säger Sotaren.- Samma, säger jag och ler.Han är ute i bilen och lämnar gården. Det knastrar av gruset när den röda bilen lämnar uppfarten.Jag går ut på farstubron och försöker se mitt hem med sotarens ögon. Palmen sticker upp ur en blå kruka. Jag räddade livet på den härom veckan. Nu har den tagit sig. Bakom den en ojemålning i lämplig betraktarhöjd för femåringar, bilden av en segelbåt på havet. Havet är blått och båten är svart. Jag är medveten om att den liknar hötorg, men dom två minsta älskar den. Vi fick den och de andra tre oljorna som hänger i hallen. Konstnärens bil var trasig och han som bodde i den just då – hemlös som han var. Min Anders lagade bilen gratis och i utbyte fick han tavlorna. Han är snäll min Anders. I hallen står skrivaren, den nyinköpta, på familjeklenoden, skänken…(som mamma lyckades hindra mig från att måla lila när jag var i tonåren). På den sitter en pytteliten och mycket älskad liten teddybjörn som Leo dressat upp med en strumpa (klippt hål för huvud, armar och ben) Mellan två oljor hänger en som Leo gjort. Den föreställer några streck. Invid den hänger ett svart hav och en svart båt och på andra sidan en orange solnedgång. Nästan ett borgerligt hem, tänker jag…men så ser jag in i teverummet och då förtas hela intrycket. På gardinstängerna hänger ovanpå gardinerna strumpor, underbyxor och joggingbyxor på tork. Ser in i köket. Tre blommor i fönstret, två av dem blommar, en håller på att dö. En skamfilad buddah tronar i köksfönstret, helgonet Padre Pio framför den heliga madonnan som står och krampaktigt håller i en kanelstång.Magen kurrar. Sotarn har åkt…Sotarn är glömd.

Runt,runt till tvättstugan in i badrummet, runt runt. ÅKer till affären handlar blommor, ett ljus att sätta på bordet inivd datorn...Riktigt mysigt ska det bli att skriva.Ha,,,,vem fan försöker man lura. Flera dagar har jag skjutit den framför mig, början.Erkännandet kommer nu:JAG ÄR LIVRÄDDSå länge jag inte skriver, kan jag inget förstöra. JAg vill, men vågar jag.R-e-l-a-t-i-o-n-s- D-R-A-M-Aaj, fan vad stort det låter. Nu måste jag ta mig i kragen, sluta hitta på extrasaker.Börja........FAst egentligen har jag börjatI går skrev jag något om döden och satt på insidan av garderobsdörren. Jag närmar mig långsamt i cirklar. Ett statement om döden..och sedan...några tankar i huvudet, ett tänt ljus och en bukett blommor och ett städat hus.. Snart börjar jag.

end of part one. Avslutade med cykeltjuven, Cicas mästerverk - som man kan se hur många gånger som helst och fashineras av hur fantastisk han var som filmskapare. Solen lyser och bryr sig inte om att det är höst. Det är sommarvärme i hela landet i dag, utom i Kiruna, där det snöat. Min flicka fyller år och jag ringde och väckte henne i morse. Snart har far och dotter med fästman tagit sig fram för att hälsa på. Det är svårt att vara 95 mil från sitt barn, men samtidigt verkar hon trivas och det är bra. Jag får försöka komma förbi på november lovet.Nu ska jag åka och hämta en stackars katt som JDjurskyddet tagit hand om. Hon ska få ett nytt hem hos oss. Nu tänker jag åka och köpa kattmat och kattsand. hop och hej, tack för mej..

vi hade seminarium om dialogen hela dagen. TIll sist blev det så konstigt att titta på en amerikansk masterclass, där en masterdoctor spaltade upp allt i punkter och talade om hur dialog ska se ut. När vi sedan skulle diskutera om vi skulle skriva kort eller låäng dialog, kände jag en oro i mig, en oro som jag inte kunde sätta ord på, först på väg hem.Tänk om man leker med tanken med att man ska måla. Man kanske är på det klara med att man ska göra en nakenstudie, kanske vill man fånga ett speciellt uttryck. MAn kanske till och med bestämmer sig för i vilken teknik man ska måla, men sedan när det är dags, är det utrymme för stor improvisation. Kanske väljer man att skissa upp med kolkrita för att sedan lägga på färg. Det går inte att i förväg plocka fram penseln A och pensel B. Kanske börjar man med en mellantjock pensel och till sist står man och målar med händerna. Temperamentet och känslan man vill fånga, avgör. På samma sätt avgör berättelsen man vill berätta vilken typ av dialog man ska skriva. Det kan man inte veta förrän man är där,s ärskilt inte i början av processen. För övrigt kan jag konstatera att den stora förvirringen satt in. Glömmer saker, är i tankrna, hela tiden i hvudet. Nu finns bara jag och berättlesen som ska berättas. Den ligger framför mig som ett hot och en möjlighet. hot för att jag stundtals tvivlar. Kan jag skriva det här. Kanske har C-G rätt, det finns inte nån som är intresserad av att se min historia, om en medelålders kvinna. Så varför skriva den. Ibland lockas jag av vetskapen att jag ska skriva ett relationsdrama och att jag ska borra mig ned i något svårt. Tänk om jag inte har förmågan att gestalta det här, tänk om det blir platt, tänk om jag inte har någon motor som driver framåt, tänk om...tänk om. Ständigt denna rädsla, detta tvivel. Varför....

till pitchinför panelen. Trots att jag känner dem, trots att jag vet att de vill mig väl, känner jag krampen i magen, strupen snörs samman av nervositet. Tittar på mitt tummade anteckningsblock, försöker läsa det jag skrivit, berättelsen jag är på väg att forma. Bokstäverna flyter sin väg. Munnen smakar plåt. VArför, varför drabbas jag ständigt av detta, när tar det slut. Berättelsen är stark. Jag känner den i magen, i kroppen. Trogs det oroar jag mig för att möta "exekutionspatrullen" som ska avgöra om jag med min nervositet och oro ska kunna föra historien framåt. Det är det här jag vill. Jag vill skriva om relationer, jag vill låta bli att väja för det svåra, men så här, fem minuter innan, känner jag hur jag är vettskrämd.(paus)Efteråt känner jag mig lättad. Den historia jag från början ville göra, men tvekade om jag i all min nakna uselhet skulle klara av, precis den historien ville de se mig förverkliga.Själv ville jag gömma mig i skräck och spökerier, till dess att en av mentorerna påpekade att filmen med Nicole Kidman har en tumnagels mått av henens historia, resten av berättlsen innehåller en massa spöken som springer omkring som levande döda. Du gör berättlsen en otjänst om du drar in en massa spökerier i det hela. ....Mötte en cancersjuk vän i dag. Han var liten som en sparv, vägde lika lite som när han var fjorton år. Tankarna åkte runt i huvudet på väg hem från skolan i dag. Stannade till vid havet. Satte mig på en ilanddriven stock och tittade på vågorna som slog in. Tog av mig barfota och promenerade. En befriande känsla, vinden i ryggen, fötterna som sköljdes över vid varje ny våg. Jeansen blev blöta längst ned. Gick barfota hela vägen till bilen.

..som törnrosa vill jag sova i hundra år. Sova, sova sova. Skulle varit på intressant föredrag med Stanley Kubrics producent, men jag var tvungen att vara hemma och vila lite. Det är allt jobb som sitter i kroppen. Hela sommaren bara jobb. Så blir man trött av kuskandet också, men det ska bli bättre. Jag ska köpa massor av vitaminer. Nu tar jag en nap, och i kväll skriver jag skräck innan jag somnar. Hoppas jag får till en hyfsad pitch.

Hösten är här. Fryser om nakna fötter i slitna balettskor. Dimmorna lättar ur sjöar. Tungsinnet på väg att släppa. Det damp in två mail från vänner i min box i dag. Ett från Finland och ett från Frankrike. Båda värmde min själ. Jag har vänner som tänker på mig - en bit bort. Det känns bra. Ännu bättre är att de båda är i branchen, en är skådespelare, den andre regissör, kanske kan vi göra något tillsammans en dag. Tungsinnet är på väg att vända. Mycket tack vare en klok person som fick mig att inse att jag inte behöver tvivla så hårt på mig själv, som jag så ofta gör. Varför måste man tvivla på om man räcker till. De flesta brukar vid slutet av sitt liv ångra sådant de inte gjort. Rädslan hämmar dem, får dem att stå och stampa. Jag kan avundas alla dem som är födda utan rädsla. Jag är så trött på min egen. Räcker jag till. Snart ska jag ned på filmfestivalen i Umeå och lyssna på en föreläsning om teveserier. Säner även en tanke till min classmate, som är så bra på att peppa. TAck för att du finns.