till pitchinför panelen. Trots att jag känner dem, trots att jag vet att de vill mig väl, känner jag krampen i magen, strupen snörs samman av nervositet. Tittar på mitt tummade anteckningsblock, försöker läsa det jag skrivit, berättelsen jag är på väg att forma. Bokstäverna flyter sin väg. Munnen smakar plåt. VArför, varför drabbas jag ständigt av detta, när tar det slut. Berättelsen är stark. Jag känner den i magen, i kroppen. Trogs det oroar jag mig för att möta "exekutionspatrullen" som ska avgöra om jag med min nervositet och oro ska kunna föra historien framåt. Det är det här jag vill. Jag vill skriva om relationer, jag vill låta bli att väja för det svåra, men så här, fem minuter innan, känner jag hur jag är vettskrämd.(paus)Efteråt känner jag mig lättad. Den historia jag från början ville göra, men tvekade om jag i all min nakna uselhet skulle klara av, precis den historien ville de se mig förverkliga.Själv ville jag gömma mig i skräck och spökerier, till dess att en av mentorerna påpekade att filmen med Nicole Kidman har en tumnagels mått av henens historia, resten av berättlsen innehåller en massa spöken som springer omkring som levande döda. Du gör berättlsen en otjänst om du drar in en massa spökerier i det hela. ....Mötte en cancersjuk vän i dag. Han var liten som en sparv, vägde lika lite som när han var fjorton år. Tankarna åkte runt i huvudet på väg hem från skolan i dag. Stannade till vid havet. Satte mig på en ilanddriven stock och tittade på vågorna som slog in. Tog av mig barfota och promenerade. En befriande känsla, vinden i ryggen, fötterna som sköljdes över vid varje ny våg. Jeansen blev blöta längst ned. Gick barfota hela vägen till bilen.