en skål du burit in

och ställt fram på bordet

utan att väcka mej

en enkel skål

där du blandat regnvatten

gräs och himmel

när jag vaknade hade

rummets atomer dragits dit

satt och surrade vid kanten

knuffades och drack

av Bruno K Oijer

ur Dimman av allt

alla plikter - inget får fäste jag passerar röran, likgiltig. Så mycket jag borde, inget jag orkar. när ska den återvända - livslusten?

smärta du som bor uti mitt bröst. En sårskorpa som ständigt slits bort så att blodet pulserar. att vandra kring i denna övergivna lägenhet till tonerna av någon av Dvorsaks symfonier (kanske den nionde) förstärker denna tomhet. Rädslan för att öppet visa sorgen. Bit ihop, var duktig - skammen. Endast den svage eller den med rent samvete har rätt att öppet gråta. Gode Gud gör mig modig att öppet visa min svaghet, min sorg. Vinterkkylan, februariljuset, dödskallen med pistolen från dockverkstaden i Prag. Allt som finns i bostaden är reliker som minner om liv. Elvaårigt samliv kan inte ruskas bort lika snabbt och enkelt som en hund som ruggar av sig det ljumma vattnet sedan den simmat i den svarta, bottenlösa tjärnen.

Rainer Werner Fassbinder myntade en gång uttrycket "rädsla urholkar själen". Jag har funderat kring det där med rädsla en längre tid och kommit fram till att vi som mäniskor ofta styrs av två initialkänslor. Rädsla eller kärlek...Som det här att bli övergiven. ibland är man så rädd för ensamheten att rädslan håller en kvar. Själv inser jag att jag alldeles för länge fokuserat på hr K och hur jag ska få hans uppmärksamhet  så att jag glömt mej själv vad jag vill och hur jag blir lycklig. Nu när han inte vill ha mej längre har jag insett att lycka inte fungerar på det sättet. Jag har alltså låtit rädsla styra mina handlingar, rädslan för att bli utan kärlek...och plötsligt är vi inne på nästa citat "fruktan realiserar det fruktade" sagt av den insiktsfulle Ingmar Bergman. Plötsligt lyckades jag mitt i min fruktan att bli utan kärlek - just med konststycket att bli utan. bingo.

Efter att ha gråtit några dygn och själen känner sig som på botten av en torrlagd brunn, är det dags att börja klättringen uppåt. Försök att meditera en stund varje dat och komma på vad som gör en lycklig - på riktigt. Om jag får råd tänker jag gå den där leden till santiago dela Compostela i år. och så tänker jag ta det lungt, väldigt lungt och vänta in min själ. precis så tänker jag göra. för nu är jag bara en spillra av mej själv.