det gjorde mina flickor i går medan jag jobbade. JAg fick se bildbeviset på svnarna i viken. Sedan döpte de änderna till Håkan, han var ungkarl de andra fick heta Agda och Herbert och de var pensionärer. Dom hade haft jätteroligt. Jag inser att bardomens dörr har stängts och lämnat mig på utsidan och mina barn på insidan. Jag hör hör de skrattar också - flera gånger , flera, flera gånger mer än jag och det stämmer ju med forskningen också att barn skrattar oftare än vuxna. Men jag vill ju också vara så där glad och bekymmersfri och leva för stunden. SNälla kan inte jagockså få det. om jag börjar döpa mina saker. Om jag döper min dator till Fido och om jag börjar samla bokmärken och hoppar hopprep på jobbrasten. Blir jag barn då. Förmodligen inte, bara en patetisk vuxen. Varför måste allt vara så trist.

och drömt så konstigt. Som att den jag lever med skulle ha i hjäl mig av någon outgrundlig anledning, kanske hade jag varit otrogen.

Det var så otäckt så verkligt. Han la mig naken under isen men jag lyckades ta mig till en plats där vattnet strömmade och där åkte jag iväg med en underjordisk ström och till sist åkte jag in i ett lugnare bakvatten och då var jag plötligt i en kloak. Och långt bort såg jag något lysa. Det var en dörr på glänt och jag gick ut genom den och jag fick på mig en overall och ett par skor och tog mig ut på en väg och där lyckades jag ta mig till en väg och jag liftade ända till paris där min skyddsängel bor (Joêl) och jag flyttade in där och insåg att jag var tvungen att ta mig en ny identitet och jag sörjde att jag inte kunde träffa mina barn, började fundera på ett sätt att söka upp dem utan att det skulle märkas. och då vaknade jag av att min mamma stod och diskade upp röran i köket. Gulliga hon. Kanske var det ljudet av vattnet som fick igång mig på den drömmen, fan vet!