det gjorde mina flickor i går medan jag jobbade. JAg fick se bildbeviset på svnarna i viken. Sedan döpte de änderna till Håkan, han var ungkarl de andra fick heta Agda och Herbert och de var pensionärer. Dom hade haft jätteroligt. Jag inser att bardomens dörr har stängts och lämnat mig på utsidan och mina barn på insidan. Jag hör hör de skrattar också - flera gånger , flera, flera gånger mer än jag och det stämmer ju med forskningen också att barn skrattar oftare än vuxna. Men jag vill ju också vara så där glad och bekymmersfri och leva för stunden. SNälla kan inte jagockså få det. om jag börjar döpa mina saker. Om jag döper min dator till Fido och om jag börjar samla bokmärken och hoppar hopprep på jobbrasten. Blir jag barn då. Förmodligen inte, bara en patetisk vuxen. Varför måste allt vara så trist.