vardagliga vedermödor

Ibland inbillar jag mig att jag är en oförstådd poet. Men poet är inget man blir. Det föds man till. Anledningen till att jag inte är poet är att jag inte vill vara olycklig. Däremot älskar jag att skriva. Jag har som ambition att leva på mitt skrivande. Snart kommer det att ske.

Men jag har ständigt en längtan att skriva så gudomligt bra. Ibland känns det onåbart som om man jagar en halkig tvål i badkaret.

om att skriva; 

Om jag kunde skriva som hallonparfait smakar, som små, små, flugsteg på huden kliar. Kunde jag fånga vardagen och ge den ett mystiskt skimmer som får läsaren att andaktigt läsa sida upp och sida ned, kunde jag det, vore jag lycklig. Jag kan däremot skriva som glass i plastbytta från supermarket och missar flugstegen, möjligen fångar jag upp vibrationerna när en jättemyskoxe smyger förbi fönstret om natten. Men jag nöjer mig, för jag vet att med träning och hårt arbete blir man bättre och bätttre.