Har inte varit inne här på länge nu. Det sura vita vinet svider i magen. Begravningen är avklarad. Fan vad jag har gråtit. Det är så inihelvete sorgligt med begravningar. Menmin väninna behövde den. Hon har vakat i tjugo dygn. Sedan dog hennes pappa. Hon hade gjort ett fint bildspel om pappans liv och jag fick äran att skriva rent tio sidor om hans liv, som han själv nedtecknat 1986. Så mycket minnen, vilket fantastiskt liv. Alla människor bär på fantatsiska minnen, fantastiska ögonblick, alldeles för få skriver ned dem. Det plingar i lillemans rum. Dataspelet Hugo går för fullt. Klockan är 23:27 och femåringen har definitivt vänt på dygnet. Läser DN och blir nedslagen av kulturbilagans uppslag om författare. En svensk relativt etablerad författare kan leva någorlunda drägligt efter ELVA år i branschen, men hon måste jobba deltid som redaktör för att få det hela att gå ihop. Det är den verkligheten man ska ut i om några månader. BINGO!!! Om några veckor får jag svar på mina programförslag jag skickat in till svt. Det har säkert gått åt h-e-l-v-e-t-e. Ja, ja, jag vet att man ska tänka positivt, men ibland måste man få vältra sig i självömkan, innan man tar nya tag. Jag skulle skaffa en livscoach, men han var för dyr, förresten hade han inte tid, eftersom han tränar alla guldmedaljörer i svensk skidsport. Men en gång i månaden skickar han sitt positiva brev. Ibland vill jag kräkas åt all hurtig optimism, men det vände för tre brev sedan, när han skrev några rader om tacksamhet. Det kändes mindre amerikanskt och jag kunde plötsligt börja finna ett och annat tänkvärt i de där nyhetsbreven. God natt, unerbara människor säger jag till min svärson och min dotter. ”kan inte skjutsa hem er, har druckit tre eller fyra glas vin”, säger jag. ”Va” ”har du sörplat vin, och inte säger du något, vilken fuling”

knäckte en flaska Chardonay från Puglia, tillsammans med en underbar pasta med musslor. VEckan är till enda. Det finns inget som slår vin från södra Italien. Onsdagen och torsdagen var våra mentorer ´f´låt handledare här. Med bävan gick jag fram för att berätta mitt relationsdrama som i många stycken bottnar i och härstammar från - mig själv. Det gick över förväntan och klasskamraterna och min underbara handledare, ja faktiskt alla adderade. Underbart att vara i en miljö där man kan växla upp varandra. Våra olikheter berika. Jag längtar efter att få kasta mig över min berättelse och arbeta med karaktärerna och intrigen. Det är märkligt hur man går in och ur tillstånd i sin skaparprocess. För några månader sedan kände jag ångest och var rädd för at förstöra. Man kastas mellan ångest och glädje, hopp och förtvivlan.Tefven är död. Vi har inte betalat. Men nu sitte rmin trettonåring och min lilla femåring och ser på dagens avsnitt i laptopen. Underbara SVT som bjuder så generöst på avsnit på datorn. Hurra för public service. Hör ni det alla moderater- som tycker man är hjälte om man smiter från licensen. Public service behövs. TA det inte ifrån oss. Nu måste jag följa LasseMajas detektivbyrå. Det är jättespännande. Hej hopp!

först skrev jag klart en essä som var lite sen. Sedan var jag så uppskruvad att jag städade överallt och kom inte i säng förrän vid två på natten. Tomtarna som kikar ut i fönstren är faktiskt inte min förtjänst det är sambon och barnens. Befinner mig i ett slags skapande vacum, mittemellan. Det vore bra om man hade ett staffli uppställt så man kunde kliva in. riva tag i penslarna och slänga ur sig lite färg på en vit uppspänd duk. Nu kan man inte det, därför är man så man klättrar på väggarna, vill göra, orkar inte göra, vill göra orkar inte skriva....hmm...

Fruktansvärda tomhetKänner mig i känslomässig obalansVet inte om det beror på det jag skrivit eller på något Annat. Vi grälade om pengar i går jag och min sambo.Och från vecka två får jag inget studielån. Allt sammantaget gör att jag inte kan fokusera. Bär ständigt på denna oro, vad ska jag göra sedan. Vad ska jag göra När jag går ut. Den här nya djävla regeringen som inte låter enStämpla heller när man går ut. Ska börja tjäna pengar från dag ettLåter jättekul när man sitter där med amorteringar på hus och har fyra barn att försörja.

åkte ned till Ikea i dag. De kom hem efter flera timmar. Hon var överlycklig. Hon visade sina tallrikar, skålaro ch julgranspomlor. Hennes fästman har vunnit en gran på skyltsöndagen, en plastgran "superdelux" variant. De hade överlämnat granen ungefär som om det handlade om en miljonvinst. Vi föreslog att de skulle klä sig fina och gå ned på järnaffären och tacka personligen på lördag. De fnissade generat. När jag skjutsade hem dottern med fästman till sitt, lade jag märke till att det lyste adventsstjärnor i alla fönster och jag som inte ens fått upp julgardinerna. Jag påtalade det för äldsta dottern. Äsh, sade hon, vi har inte heller julpyntat. Skönt, tänkte jag. Åkte häm till väninnan. Hon var speedad efter att ha vakat vid sin fars sjuksäng i flera nätter. Hans dagar är räknade, eller det verkar vara fråga om timmar nu. Stackars hon. Det är så jobbigt. Fast hon har inte tid att tänka så mycket, det är så mycket praktiskt som ska fixas. Men hon är splittrad, tappar bort ord, gör saker bakvänt. Det är så jobbigt sådant där när ens förälder är på väg att dö. Jag vet för jag har varit där. Tänker på henne jättemycket. JAg som lånade begravningskläder av henne för påseende. Nu måste jag lämna tillbaks dem, för att hon ska ha dem. Det är så himla sorgligt. Begravningskläder är det värsta som finns. Dom är svarta och vita och så djävla sorgliga. Varför kan man inte bestämma att begravningskläder ska vara bruna, eller lila, eller blå eller regnbågsfärgade. Svart, det ger en creeps.

Mina barn lever i mig, ständigt närvarande.Vad vore jag utan dem.

morgon, tidig morgon. I dag är det inlämning. Ska vara klar med treatment till långfilmen. Ichhhhh. Fjärilarna dansar i maggropen. Jag hinner väl på något sätt....Det viktiga blir responsen, samtalet efteråt. Mellanflickan ska till tandläkaren. Hon har fått sovmorgon. Jag hör hur hon ordnar med tandborstbestyr inne på toaletten. Själv har jag ont i alla muskler. Passade på att ta mig ett rejält styrketränigspass medan ungarna körde jijutsu. Hade så ont i benen att jag fick rulla ur sängen i morse. Kan det vara riktigt, riktigt normalt, frågar jag mig. Fast å andra sidan, vad är normalt?

lillemann staplade runt på isen i dag. Först ville han inte åka alls, bara sitta på knä och skjuta puckar. Men jag tog en stol som låg ner och lurade honom att försöka. Två omgångar slagskott mot en tur med stolen. VI gjorde om det några gånger, tills jag fick honom att stå och skjuta puckar. Sedan åkte (eller snarare staplade fram) korta etapper. Ibland höll han på att ramla, men lyckades parera genom att fäkta med armarna. Hans leende varje gång han lyckats hålla balansen var obetalbart. - Har hästar också tre magar, frågar han nu, -Nej bara en mage, förklarar storasystern med väninna. De har varit och mockat hos hästar i går. Trettonåringen kom hem och stank häststall, men var så oerhröt lycklig. Snön är på gång att närma sig. Frosten har kramat sin järnnäve runt naturen som är vit och krispig. Fullmånen hänger fet och tung över kyrkogården. Ur sjöarna stiger en märklig gas, den sista av värmen, innan iset läggs som ett slutligt lock. Jag börjar tro på att julen kan komma. I dag är det skyltsöndag och jag har inte hunnit sätta upp julgardiner. Mellanflickan tycker jag är värdelös som inte julpyntar somk andra mammor. Det handlar om att prioritera, försöker jag säga. Hon ser på mig med en ilsken blick. Jag tror jag ska prioritera lite julgardiner i kväll. Barnen ser på julkallendern. Lilleman älskar den, storaflickan kan både ha och mista den. Snart är det jul. JAg har hört Kristina Lugn läsa dikter på DNs hemsida. Jag älskar KRistina Lugn.