Mina barn lever i mig, ständigt närvarande.Vad vore jag utan dem.

morgon, tidig morgon. I dag är det inlämning. Ska vara klar med treatment till långfilmen. Ichhhhh. Fjärilarna dansar i maggropen. Jag hinner väl på något sätt....Det viktiga blir responsen, samtalet efteråt. Mellanflickan ska till tandläkaren. Hon har fått sovmorgon. Jag hör hur hon ordnar med tandborstbestyr inne på toaletten. Själv har jag ont i alla muskler. Passade på att ta mig ett rejält styrketränigspass medan ungarna körde jijutsu. Hade så ont i benen att jag fick rulla ur sängen i morse. Kan det vara riktigt, riktigt normalt, frågar jag mig. Fast å andra sidan, vad är normalt?