är en bensin. Oron för vad som ska hända när man går ut om några månader. Ut på en arbetsmarknad som är fruktansvärt tuff. HErregud, tänker jag högt i hemrummet en dag. Man måste starta upp projekt redan nu. Det tar flera månader att få igång ett projekt. Annars kliver man rätt ut i ett ingenting. Någon fäller en syrlig kommentar om att allt löser sig, det är bara idiotiskt att oroa sig. Någon säger att oron kan var den bensin som behövs för att komma någon vart, särskilt om man sitter med fyra ungar och ett hus. Den egna oron är bra, men för min del passiviserar den.Men plötsligt i mötet med en massa människor som kretsar kring samma nav, Film i Västerbotten, får jag ny energi. Jag skickar in fyra barnprogram till SVT och ett treatment till en tjej jag känner förtroende för. Visitkort måste jag beställa, bara det att pengarna hela tiden tar slut. Vad ska jag göra när studielånet tar slut på nytt i februari. Det är väl bara HArakiri som återstår. Det eller prostitution. Fast jag kan ju alltid låna några tusenlappar av mamma. Mitt i den här verkligheten ska man skapa. Det går rätt bra. Man trycker undan oron för framtiden och skriver, skriver skriver. Jag börjar skapa konturer av idéer, som att stå på andra ben också. Men hur mycket energi får det ta, att bygga upp de andra benen, extrainkomsterna som har anknytning till skrivandet. Djävla regering. Djävla, satans regering. Det går inte att stämpla från dag ett längre. Nu måste man ut och dra in pengar. När i helvete ska man skriva då. Att starta eget företag känns som lite för tidigt. Men att starta eget och få startbidrag är ett alernativ. Men jag har lovat mig själv att inte registrera firma förrän jag kan skicka min första faktura. Djävla regering. Satans oro.

inget händer, de största sensationerna är att analysera lukten på fisarna, eller färgen på snorkråkorna, eller att lyssna på grannen, när vi travar runt sjön klockan elva på kvällen, iklädda reflexvästar.Först är det om en tant som flyttat in i ett hus, sedan om en katt som blivit överkörd och en flirt hon sms:at till. Medan hon talar löper mina fantasier i helt andra banor, slänger in ett jasså, jaha ibland. är man asocial då, eller bara tankspridd?

Gräsmattorna lyser gröna, fukten dryper, vattnet stiger, minst en halv meter i bäckar, åar och sjöar. Om jag ville skulle jag kunna gå ut barfota och göra en sväng runt äppelträdet och gå in igen.. Barfota och det är mindre än en månad till jul. Det är något som inte stämmer. Jag har börjat öppna burkarna även i botten. Sedan ställer jag mig på dom, plattar till och lägger dem i en sopsäck i städskåpet. Det kallas för sopsortering. Jag har visat min trettonåring hur man gör, för hon är den enda som bryr sig, liksom... i att man ska köpa kravbananer, rättvisemärkt choklad och sånt. Kampen känns ojämn. Isbjörnarna gråter och glaciärerna smälter och Busch den gubb……n kan inte ens skriva under Kyotoavtalet. Kan vi inte göra oss oberoende av den där f….e oljan och köra bilarna på etanol i stället. Varför ska det ta sån tid. Vad är det för planet vi lämnar över till våra barn och barnbarn. Vi lämnar över ett kaos. Vill vi ha det på vårt ansvar.Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Den som vill veta mer kan gå in på SNFs (Svenska Naturskydds Föreningen)hemsida. Där står om hur naturen mår.

”Vi drog barken av den gamla eken, så den stod naken”Sjöng Ulf Lundell. Lika dan vill jag stå där. Naken med min text. Den ska vibrera i varje andetag.

Lillebror har haft kompis på övernattning. Upptäcker vilken apparat det är att ha en femårig kompisöver natten. När man är fem år och inte är hos mammaär det mycket som ska stämma för att man ska känna sig trygg.Pojkarna lekte av hjärtans lust. Först drog dom ned alla madrasser och kuddar och täcken på golvet i vårt sovrum. De fäktades med piratsvärd och strödde jordnötsringar runt golven i alla rum. Nattningsprocduren tog tre timmar. Min pojke drog av sig alla kläder och sprang runt naken. När jag i anständighetens namn försökte få på honom kalsonger, vägrade han och skulle ha dom på huvudet till kompisens stora förtjusning. Det tog ungefär en timma att göra klart i vilken säng de skulle sova. Skulle kompisen sova ensam i den lilla sängen eller skulle de dela madrass på golvet. När alla sagor var lästa låg mamma dvs jag som en makaron i en liten krok längst ned på madrassen. Pojkarna låg tätt intill varandra och sov. Jag smög in till mig och lade mig på den stora sängen. Fem på morgonen kom lillebror och väckte mig. Mamma, kom och lägg dig med oss. Gäspande gick jag och lade mig på en nu nedkissad madrass och försökte sova som en mackaron längst ned. Jag huttrade för de små gossarna hade lagt beslag på alla täcken. Nu sitter de och spelar tevespel i teverummet. De kör racerbil. Fast när man är fem år och inte är hos mamma är det svårt med frukost också. Det kan räcka med att man brer på smöret på fel sätt på mackan, eller att leverpastejen är av fel fabrikat, eller att man blandar oboyen på fel sätt, för att frukosten ska skita sig. Lillebrors pappa suckar och gör varmkorv och serverar. Pojkarna har inte tid att äta. De kör rallybil. Den som inte kör rallybil hejar på den andra. Men det är roligt att se att dom trivs tillsammans. Man måste hjälpa sina barn på traven i den där åldern, att utveckla sina sociala nätverk. Nästa gång kanske Lillebror kan sova över hos kompisen och då är det hans mamma som får gå igenom alla undelriga procudurer för att få domo att somna och att äta.

Har kommit hem, i min svarta klänning från åttiotalet, den enda jag hittade...den är inte ens min. Dottern har köpt den på en secoundhandaffär, tror jag. BEgravningar är inte roligt. Men det är ett sätt att ta farväl. Jag tog farväl av Carl-Jonas. Det är så konstigt. VI träffades i slutet av september. Du låg på Universitetssjukhuset. Dom hade upptäckt cancern. Jag förstod inte då att det var vårt sista möte. Hade jag vetat, skulle jag väl sagt något mer viktigt, än det småprat vi ägnade oss åt. Men det är ju så livet är, det består av vänskap och småprat. Du visade sideslipsen du målat på terapin och så fick jag ta hem dina skjortor till din mor, så Du skulle få mindre att bära på när du skulle åka hem, någon dag senare. Så ringde jag en dag från mobilen, men du orkade inte prata. Du var så trött. Sedan tappade jag bort min mobil på bussen, så kom den tillbaka och sedan...ja då var du död. Så konstigt. Begravningar är svårt. När dom spelar Bach...signaturmeldin till Beppes godnattstund forsar tårarna. Sedan passerar livet liksom revy. Minnen flyter upp till ytan. Minnen av sådant vi gjort tillsammans och andra minnen, egna minnen. Det var en fin begravning. Din brorsson Matteus hade gjort ett fint bildspel och din kusin läste en vacker betraktelse om era gemensamma somrar i barndomen och som vuxna. Livet är underligt.Man tänker på John Lennon som sade"life is what happend´s to you, while you busy making plans for the future" (jag bjuder på stavfelen) ellersom dom säger i Bladerunner "Alla dessa ögonblick i livet, kommer att försvinna som tårar i regn - dags att dö"Men man vet ju aldrig när det är dags. Tack Carl-Jonas, för att jag fick vara din vän!

Nu gäller det att vara konsekvent. Tog en långpromenad i dag. Solen glödde ovanför havet. Dimman steg rätt upp och marken var frostbiten. JAg gick rakt mot solen och vidare förbi kajen och upp i skogen. Hörde en porlande bäck, passerade en häst som stod i hagen och tuggade på en tapp hö. Vidare, över stora vägen och in på en frusen åker, upp i skogsbrynet och sneddade förbi kyrkogården. Sedan var jag hemma. Det kändes härligt. Nu gäller det bara att få det till en vana. Funderar på att hoppa av bussen ända nere vid Tegsbron och gå hela vägen upp till Universitetet. Så man får upp orken. Det är ett måste.