Har kommit hem, i min svarta klänning från åttiotalet, den enda jag hittade...den är inte ens min. Dottern har köpt den på en secoundhandaffär, tror jag. BEgravningar är inte roligt. Men det är ett sätt att ta farväl. Jag tog farväl av Carl-Jonas. Det är så konstigt. VI träffades i slutet av september. Du låg på Universitetssjukhuset. Dom hade upptäckt cancern. Jag förstod inte då att det var vårt sista möte. Hade jag vetat, skulle jag väl sagt något mer viktigt, än det småprat vi ägnade oss åt. Men det är ju så livet är, det består av vänskap och småprat. Du visade sideslipsen du målat på terapin och så fick jag ta hem dina skjortor till din mor, så Du skulle få mindre att bära på när du skulle åka hem, någon dag senare. Så ringde jag en dag från mobilen, men du orkade inte prata. Du var så trött. Sedan tappade jag bort min mobil på bussen, så kom den tillbaka och sedan...ja då var du död. Så konstigt. Begravningar är svårt. När dom spelar Bach...signaturmeldin till Beppes godnattstund forsar tårarna. Sedan passerar livet liksom revy. Minnen flyter upp till ytan. Minnen av sådant vi gjort tillsammans och andra minnen, egna minnen. Det var en fin begravning. Din brorsson Matteus hade gjort ett fint bildspel och din kusin läste en vacker betraktelse om era gemensamma somrar i barndomen och som vuxna. Livet är underligt.Man tänker på John Lennon som sade"life is what happend´s to you, while you busy making plans for the future" (jag bjuder på stavfelen) ellersom dom säger i Bladerunner "Alla dessa ögonblick i livet, kommer att försvinna som tårar i regn - dags att dö"Men man vet ju aldrig när det är dags. Tack Carl-Jonas, för att jag fick vara din vän!