Först känner jag mig lite obekväm när jag hänger av mig ytterkläderna. Jag känner mig vilsen i den feminina sfären som frisersalongen utgör. En man sitter och får sina polisonger putsade medan jag bläddrar i tidningen glamour. Jag känner mig föga glamourös, mer som en elefant i en porslinsaffär.

Snart är det min tur. Jag har varit här förut och Natasha ler stort mot mig och ber mig kliva upp till stolen en halvtrappa upp där man schamponerar håret. Osäkert balanserar jag likt muminmamman min handväska på handleden.

Natasa börjar schamponera mitt hår och en mild doft av äpple sveper genom rummet. Jag blundar och tänker på äppelodlingarna i Österlen som jag drömmer om att cykla bland någon sommar – den sommaren verkar aldrig komma.

Lite förstrött slänger jag ur mig en standardfråga till Natasha.  ”Hur är det med dig och familjen”.

I stället för på svenskt manér säga ”Det är bara bra”, sätter hon igång att berätta om en hemsk mardröm hon haft på natten. Hon har drömt om ormar, hemska svarta ormar på en bricka i matsalen och jag börjar gnugga mina geniknölar för att dra mig till minnes vad Freud eller Jung säger om reptildrömmar - men jag går vilse i det stora arkivet, vilket händer allt oftare nu mera. Namn, årtal - allt försvinner. I stället anförtror jag henne den ständigt återkommande mardrömmen jag hade som barn. En mardröm som kunde få mig att önska att jag skulle slippa somna. Det var alltid samma dröm. Jag låg i min säng i mitt rum. Sedan började sängen snurra runt, runt, så jag blev alldeles yr och till sist vid ett bivet tillfälle, vändes den uppochned och jag ramlade ner i ett myller av ormar. Natasha och jag är rörande eniga att det är obehagligt med mardrömmar. Vi kommer överens om att man skapar dem själv och att man därför måste tolka dem själv. Hennes mamma har väldigt stark intuition. När hon ringer hem och berättar, vet hennes mamma redan. Antingen har hon drömt, eller så har hon känt.

Efter vår lilla konversation om drömmar är inget sig likt. Lager av lager av fernissa sveps av och samtalet blir allt intimare och familjärare.  Natasha berättar om vinden som slår mot huset i natten och hur hon får svårt att sova, hur det bär med sig en känsla av obehag.

”Vi är som djuren vi människor, stannar upp och vädrar". ”Jag känner i kroppen vilket väder som är på gång att komma” anförtror hon mig medan hon masserar in en hårinpackning

Nu är jag fast fullständigt fascinerad över denna kvinna som bär med sig doften av slätter och bergkammar och de torra jordarna i Makedonien. Rösten skvallrar om ett vemod och en längtan och jag anar att henens hjärta är varmt och stort, det verkar rymma alla, mig också.

Jag får byta plats och hon trycker ned en plasthuva som värmer min hårinpackning och i näven får jag ett glas med capuccino. Jag dricker och känner mig lyxig. Dricker och andas in doften av hårinpackningen.

Natasha älskar alla sina kunder. "Alla mina kunder är så snygga" säger hon - och jag börjar nästan tro henne. Det verkar som om hon vill klippa fram deras personlighet - att det är en tjänst hon är skyldig dem. I fingrarna sitter tre generationers kunskap om hår och frisyrer. Hon berättar om salongen i Makedonien och hennes farfar Jordan som reste till Paris och London och förde med sig allt det nya till salongen där nere på torget i staden som jag glömt namnet på.

Jag ber henne sätta upp ett fotografi på sin far och farfar i hennes egen salong.  ”Det är något att vara stolt över”.  Hon nickar och ler. ”Snart” ”Snart” kommer de upp på väggen” säger hon med ett leende.

Jag berättar för henne om mina drömmar och hon lyssnar. Hon inte bara förstår, hon kommer med förslag och lyfter blicken och perspektivet, får mig att våga bli mer konkret i jakten efter drömmen. Under tiden som hon talar arbetar arbetar händerna och saxen med att skupltera fram en frisyr som ska passa till ansiktets linjer.  Två timmar känns som en heldag på spaanläggning och när Natasha till sist håller upp spegeln och visar min Victoria Posch Spice frisyr så ropar jag högt av glädje. ”Vad snyggt, Gud så snyggt”

Jag ger henne en snabb kram och tackar så mycket. Hon blir generad och ropar efter mig ”Du är jättegullig” ”Det är du också” svarar jag och sedan svävar jag fram, en decimeter ovan för marken, hela vägen fram till bilen som står parkerad ett stycke upp i backen, intill kyrkan. Vi hann prata om den också. "Jag är så lycklig för min utsikt över kyrkan. Jag brukar säga att Gud vakar över mig" säger hon och skrattar.

Det finns bara en sak att säga om Dig  Natasha - you rock!!!

http://salongbeautyworld.se/

japp, då var den över självömkan alltså - för denna gången.

Tog och satte mig intill webbredaktören för kvällen och beklagade mig medan hon åt sina pannkakor med lönnsirap. Då insåg jag ju att det inte var ett dugg synd om mig. Fan jag får ju börja redan på måndag på nytt i gen och gå in i min berättelse i min lilla värld. Guud så jag längtar.

varför dippar man och vilken tur att det finns kamrater, arbetskamrater som drar upp en genom att bara vara lite förstående. Tack du underbara webredaktör som visade mig en filmsnutt med din hund på mobilen dä r vovven fått glädjefnatt och gjort en lustig dans -snurrat runt, runt, runt.

åter in i selen, men med ett annat moood åter till till jobbet ...ska läsa lite lokalnyheter, lite in och utrikes, annonser, väder och sedan är det tack och hemfärd.

nuh ar det sträckts ut så långt, gummibandet, att jag känner hur det raknar. Det känns som jag håller på att förlora all kontakt med det jag egentligen ska göra - skriva filmmanus. Jag tror det beror på att jag läste in nyheerna för synskadade i natt och jag läste ledarskribentens rapport från filmfestivalen i Göteborg. FAN, fan, fan jag som var så nära att kunna åka i år, hade tillcohmed skaffat flygbiljett och allt - så satte livet som vanligt igång att kärva och allt fick bero.

Det var droppen att tidningens ledarskribent - jajajajajja jag tycker hon skriver bra ledare men i alla fall......varför får honoch itne jag...ni vet den där gamla avundsjukan. Satan,satan,satan,satan. Hur injicerar manl ivslust nurå...jag som inte ens har råd med en positiv liten livscoach som viskar ien s öra attman är bäst, eller i alla fall bra. satan satan satans djävla livhelvete. Nästa vecka ärj ag ledig och då ska jag skriva på mitt manus hela veckan, men jag behöver  träffa någon annan i branshcen innan jag blir GAAAAAlen

varför ser det åter ut som om någon slängt in en handgranat och gått sin väg. Hela köket är belamrat, bänkarna spisen odiskad disk, diskmaskinen är full av ren disk, hela köksbordet kladdigt och ockligt, kanske för att den äldsta bakar sockerkaka som står i ugnen. Själv har jag hastat i väg till högstadieskolan för att hämta min yngsta flicka som varit vaken sedan fyra på grund av en mardröm. Hon åkte till skolan bara för att SYO skulle vara där och nu råkade hon itne vara där i dag. "Fan" sa hon när jag hämtad e henne "vaddå" undrar jag. "skolsköterskan har en djävla timing" "Vaddå?" Hon kom förbi när jag stod och väntad epå dig" "Och?" "Så la hon huvudet på sned och undrade hur det var fatt" "Jaha?" "Ja hon är ute efter problem hela tiden" "Hon klagar på att jag är underviktig och allting, snart får du väl ett brev från socialen som säger att du är usel morsa".

Nu är jag tillbaka i hemmet. Jag är sömnig, för jag har jobbat i natt.

När jag kommer hem möts jag av kaoset i köket och snart ska jag med den äldsta på arbetsförmedlingen.

"Varför är jag så hungrig säger" femtonåringen "SVARA du är min mamma!" jag ska svara, ser på ett par stint stirrande och bestämda ögon dolda under en bastant lugg. "Vad känner jag nu, du ska bara känna det". hmm tänker jag. "Du är ledsen" försöker jag med. "Jag måste på toa säger femtonåringen" och ser på mig på ett tonårsobstinataktigt sätt.

Åhh nu är jag trött och hungrig och ska in till stan till århundradets tråkigaste inrättning med mellanflickan. VI ska till A.F och hon ska bi förnedrad. Man blir altlid förnedrad på arbetsförmedlingen. Ibland är livet bara toppen.

I dag har jag skickat brev till en vän i Paris. Jag vill veta adresser till hippiecommunities. Min dotter har tröttnat på det här elitsamhället där man springer i ekorrhjulet och bara jobbar, jobbar jobbar för pengar. Hon vill bo i ett hippiesamhälle, odla grönsake roch leva vid sidan av... You go girl.

Kort inlägg i dag. För jag är tom i bollen. Ute är det varmt som en vårdag. Det är bra, för då kan man få ner spaden i jorden. Tänkte att vi kunde begrava Tess - Marielles lilla grå mus som dog i måndags -invid rosenbusken på söderväggen. Rosenbuske är väl att ta i. Det är en lång, lång stängel med nyponrosor.

En gång prunkade blomman, men så skulle vi bli med veranda och då skulle den bli skymd. Jag grävde upp den men blev tvungen att snitta av rötterna för att få lös den. Sedan grävde jag en djup grop på söderväggen och i med flera påsar häst och hönsskit, men jag tror den där dyngan hade lite för mycket kraft så rötterna brändes nog av för någon blomma kom inte upp på flera, flera år, förrän den här sommaren då den tveksamt tittat upp. Nu har den som sagt en lång stängel rakt upp som jag inte vågar klippa avi rädsla för att den ska lägga sig ned och självdö.

vaknar sex, fixar i ordning sonen för skolan. Det är mörkt ute. Nästan all is på gården har regnat bort. Det är en meter från förstubron till bilen och ändå blir vi våta av det ihållande regnet. Det är inte roligt det här. JAg tänker på växthuseffekten när jag drar på mig mina randiga stövlar. Snart dör vi allihopa tänker jag och memorerar det jagminns från DNs klimatföljetong om varmare jordklot. plus fyra grader och vi är illa ute, plus fem grader och vi är alla döda.

Sonen är inte trött, fastän han var vaken till halv elva. Vi såg Death at a funeral (trångt i kistan) underbar brittisk förväxlingshumor. Sonen somnade mitt i filmen. Sedan somnade fjortonåringen efter att ha utfodrat sina råttor och sin katt. Musen ska vi begrava på fredag. Hon hette Tess och gick bort i måndags. Nu ligge hon i en plåtburk i garaget och väntar på sista färden.Sedan såg vi Beeing Julia. Underbar brittisk film om en skådespelare som har en affär med en ung amerikan. Den utspelar sig under andra världskriget. ...

Men nu är jag i nedervåningen i skolan, en typisk sjuttiotalsbyggnad.  Jag sätter mig på huk och hjälper honom av med kängorna medan han sitter på mitt vänstra knä, men det gör så ont i min tennisarmbåge (tänk om man ändå fått den av ihärdigt tennisspelande. Här handlar de tom att ha skrivit ett helt liv och vid uppnådda 47 års ålder sätter arbetsskadan in. Det oroar mig så in i helvete) så han får byta knä så jag kan byta hand.

Sedan går vi in til lhans krok och jag hjälper honom att hänga av sig täckbyxor, fleecejacka och täckväst. VI promenerar in på dagis lite längre bort. Han tar min gröna sjal som jag fått från svägerskan (hon har köpte den på en shoppingresa i Kina.Jag vet någon stackars Kines har gjort den för en salvlön men jag älskar den där sjalen) och sonen vill ha den för den luktar mamma.

Han sätter sig i den gröna soffan. Alla andra följer med fröken Annika, med det rufsiga håret och dom rosa tofflorna,  som kör frukostvagnen in till fritids i korridoren. Sonen sitter kvar. "Ska du inte följa med" undrar jag. "Dom ska duka först" konstaterar han sakligt. "ok. vad cool du är" försöker jag. "Du kan ju chilla här ett tag då och sedan gå in till dom andra" sonen nickar. Jag kramar om honom och går till bilen och kör hemåt i regnet.

Vid postlådan gör jag en specialare så backspegeln viker sig, men jag kan veva ner rutan och ta upp DN och lokalblaskan utan att behöva kliva ut. Sedan promenerar jag in och börjar läsa tidningen. Äldsta dottern sitter och ser på manga på min jobb/skrivdator. Hon har varit vaken hela natten. "Ska du inte sova snart" undrar jag. Hon rycker på axlarna.

Vi avbryts av att hennes pojkvän ringer och jag stänger av datorn så den får vila lite. Halv tio lyckas jag lura henne i säng (hon tänkte ta bussen hem till Härnösand UTAN att sova innan). Sedan går jag och lägger mig. Jag vaknar med ett ryck klockan halv tolv. Jag går ut en snabb sväng med hunden. Jag halkar över gräsmattans isfläckar.

Uppe på grusvägen är vägen helt bar. När vi passerar granntomten har fem katter bildat ett gäng. En av dom vär här utanför dörren och skrek i morse. Den är kärlekskrank och väntar ut våran Sessan. Minsta dottern försökte köra bort den gång på gång. Grannens flicka har berättat att dom har ett sexnäste på kyrkogråden, kvarterets katter. Det är uppehåll i regnandet. JAg ser att väninnans bil inte är hemma, bara sambons. Jaha, då jobbar hon väl som vanligt då, tänker jag stilla och staplar runt på den vattensjuka åkern. Här och där får jag parerar för att inte falla när jag går över isfläckar. Hunden vill aldrig bajja, han vänder sig om gånng på gång och ser på mig storögt.

Sedan bär det av heåt. Jag kommer till scen 27. Nu har jag lyckats korta mitt långfilmsmanus tio scener. Tagit bort en massa onödiga regianvisningar. Frågan är om jag lyckas hålla mig till premissen och svara på dom stora frågorna. Det blir så mycket annat, hur visar man tankar - på film. Nästa gång skriver jag en bok - enbart med tankar - ingen handling.

vi hbar bäddat i stora rummet. där ligger minsta pojken och alla flickorna och jag. Så ser vi på en brittisk komedi. I halvtid tar vi paus och äter kladdkaka. Sedan somnar Leo.JAg är så lycklig - I am blessed. Nu tar vi paus för att mellanflickan ska gå ut med hunden, minsta flickan mata sina takråttor och katten och stora flickan gör ett superhero- test. Det visar sig att hon är en Robyn, själv är jag stålman. liksom minsta pojken och flickan - medan mellenflickan är en Hulk. Incredible!