vaknar sex, fixar i ordning sonen för skolan. Det är mörkt ute. Nästan all is på gården har regnat bort. Det är en meter från förstubron till bilen och ändå blir vi våta av det ihållande regnet. Det är inte roligt det här. JAg tänker på växthuseffekten när jag drar på mig mina randiga stövlar. Snart dör vi allihopa tänker jag och memorerar det jagminns från DNs klimatföljetong om varmare jordklot. plus fyra grader och vi är illa ute, plus fem grader och vi är alla döda.

Sonen är inte trött, fastän han var vaken till halv elva. Vi såg Death at a funeral (trångt i kistan) underbar brittisk förväxlingshumor. Sonen somnade mitt i filmen. Sedan somnade fjortonåringen efter att ha utfodrat sina råttor och sin katt. Musen ska vi begrava på fredag. Hon hette Tess och gick bort i måndags. Nu ligge hon i en plåtburk i garaget och väntar på sista färden.Sedan såg vi Beeing Julia. Underbar brittisk film om en skådespelare som har en affär med en ung amerikan. Den utspelar sig under andra världskriget. ...

Men nu är jag i nedervåningen i skolan, en typisk sjuttiotalsbyggnad.  Jag sätter mig på huk och hjälper honom av med kängorna medan han sitter på mitt vänstra knä, men det gör så ont i min tennisarmbåge (tänk om man ändå fått den av ihärdigt tennisspelande. Här handlar de tom att ha skrivit ett helt liv och vid uppnådda 47 års ålder sätter arbetsskadan in. Det oroar mig så in i helvete) så han får byta knä så jag kan byta hand.

Sedan går vi in til lhans krok och jag hjälper honom att hänga av sig täckbyxor, fleecejacka och täckväst. VI promenerar in på dagis lite längre bort. Han tar min gröna sjal som jag fått från svägerskan (hon har köpte den på en shoppingresa i Kina.Jag vet någon stackars Kines har gjort den för en salvlön men jag älskar den där sjalen) och sonen vill ha den för den luktar mamma.

Han sätter sig i den gröna soffan. Alla andra följer med fröken Annika, med det rufsiga håret och dom rosa tofflorna,  som kör frukostvagnen in till fritids i korridoren. Sonen sitter kvar. "Ska du inte följa med" undrar jag. "Dom ska duka först" konstaterar han sakligt. "ok. vad cool du är" försöker jag. "Du kan ju chilla här ett tag då och sedan gå in till dom andra" sonen nickar. Jag kramar om honom och går till bilen och kör hemåt i regnet.

Vid postlådan gör jag en specialare så backspegeln viker sig, men jag kan veva ner rutan och ta upp DN och lokalblaskan utan att behöva kliva ut. Sedan promenerar jag in och börjar läsa tidningen. Äldsta dottern sitter och ser på manga på min jobb/skrivdator. Hon har varit vaken hela natten. "Ska du inte sova snart" undrar jag. Hon rycker på axlarna.

Vi avbryts av att hennes pojkvän ringer och jag stänger av datorn så den får vila lite. Halv tio lyckas jag lura henne i säng (hon tänkte ta bussen hem till Härnösand UTAN att sova innan). Sedan går jag och lägger mig. Jag vaknar med ett ryck klockan halv tolv. Jag går ut en snabb sväng med hunden. Jag halkar över gräsmattans isfläckar.

Uppe på grusvägen är vägen helt bar. När vi passerar granntomten har fem katter bildat ett gäng. En av dom vär här utanför dörren och skrek i morse. Den är kärlekskrank och väntar ut våran Sessan. Minsta dottern försökte köra bort den gång på gång. Grannens flicka har berättat att dom har ett sexnäste på kyrkogråden, kvarterets katter. Det är uppehåll i regnandet. JAg ser att väninnans bil inte är hemma, bara sambons. Jaha, då jobbar hon väl som vanligt då, tänker jag stilla och staplar runt på den vattensjuka åkern. Här och där får jag parerar för att inte falla när jag går över isfläckar. Hunden vill aldrig bajja, han vänder sig om gånng på gång och ser på mig storögt.

Sedan bär det av heåt. Jag kommer till scen 27. Nu har jag lyckats korta mitt långfilmsmanus tio scener. Tagit bort en massa onödiga regianvisningar. Frågan är om jag lyckas hålla mig till premissen och svara på dom stora frågorna. Det blir så mycket annat, hur visar man tankar - på film. Nästa gång skriver jag en bok - enbart med tankar - ingen handling.