Jag har förvandlats till en teflonpanna. Inget fastnar längre. Ingen fastnar längre. Jag glömmer bort dem - jag glömmer bort alla de anonyma provsmakarna som vågar sig fram till mitt lilla demobord där jag ibland står i min blå kockrock och den rutiga lilla scarfsen med ett förföriskt leende och  en kycklinggryta som jag öser upp i smakportioner.

Jag minns ännu den nittioåriga damen med ett stelt leende, ryggen stelopererad kadichh.kadicch, kadicch  - så klapprade det om hennes broddar när hon gick genom supermarket på jakt efter extrapriser. Det dröjde länge innan hon vågade sig fram till mitt demobord.

Jag brukar alltid säga, charmen med det här jobbet är att man träffar så mycket människor, visst glömmer man de flesta när man delar ut mellan tre och fem hundra smakprov på en dag, men en fastnar alltid,  minst en fastnar.

Förra gången på Coop Forum. Du var 86, håret var vitt och jag såg Dig på långt håll komma gående emot mig. Du skjutsade i väg shoppingkorgen som vore den ett bovlingklot. FAntastiskt att du kunde vara så avmätt i dina rörelser att den grå coopmärkta korgen stannade precis framför det lilla demonstratrisbord jag byggt upp mellan mejeri- och ostdisken. Jag demade bantningspreparat den här dagen och jag såg för ett ögonblick besvikelsen i din blick - Du som hade hoppats på något

gott i stil med en fisksoppa från Bong, eller rent av en korvgryta tillagad av mig, mamma Scan.

Ditt hår var vitt, du doftade skog och renkött. Jag frågade;

- hur gör man för att vara så pigg vid din ålder.

- Man gör det man tycker om, svarade han och plirade med ögonen.

- och vad är det , frågade jag

- jag fiskar också brukar jag koka kaffe över öppen eld, sade mysfarbrorn. Hans yllekofta luktade lite surt och blött och han verkade höra hemma lika liväl i den här tiden som i den Ferlinska och Dan Anderssonska.

Han är mitt sista minne. Idag har jag delat ut 125 smakprov, en texmexgryta för knorr och strömmen kom och gick hela dagen för de höll på att bygga om på Coop-Forumvaruhuset och elnätet blev överbelastat och jag minns inte längre en enda - jo förrästen, jag minns den lilla flickan i kundvagnen på någon månad. Hon hade bruna knintofflor och vakna ögon, henne minns jag, men ingen annan.  

jag får inse min egen okunnighet. Vår gode Verner hade fullt upp med sitt eget författarskap och att han blev ovän med hr Strindberg tillpå köpet, när han gav honom förödande kritik för hans diktsamling. Va fan gubben satt ju på stol åtta i svenska akademin.

...inte visste jag att det var livet.

Det finns så många talesätt. läste ett veckobrev från vår VD. HAn går loss på ordspråk. Det ståd "Hellre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge" så stod det svenskt ordspråk. Jag kunde ge mig fan på att det kom från Hamlet.

När jag kom hem på natten kunde jag itne somna. Det bara snurrade, jag kvar tvungen att checka läget. Kanske kunde jag ge honom en reprimand min VD för att han hade fel, så kollar jag på Google och då kommer jag fram till att det är Verner Von Heidenstam som myntat detta uttryck. Jävlar, ett noll til chefen. Fast innan jag somnar kommer jag på en nödlösning, tänk om Verner von Hedienstam översatt Hamlet på den tiden det begav sig, i så fall är det ju ett noll till mig

jaga vill bara kräkas när jag ser på teve, först är det E som sänder från Oscarsgalan och det enda man talar om är kvinnornas klänningar och skvaller om kändisar. Ingenstans jag menar "nowhere" står filmer och konstnärligt skapande i fokus, allt är reducerat till att handla om amerikanska kändisars klänningar, diamanter och vem-ligger-med -vem knowledge. Så slår vi över till teve tre där Opera Whinfrey hjälper en samling vita medelklasskvinnor att styla om sig och få nya frisyrer. Alla kvinnor blir känslosamma och börjar gråta. Det känns som 00-talet är ytans århundrade. Det är så man bara vill spy

satt åpå jobbet i går och fick in henne på tevens Babel. En ängel i ljust trassligt hår och hon talar så långsamt och jag älskar det.

Jag skulle vilja ha ett glittrigt bokmärke med kristina lugn som ängel att lägga i mina böcker och spara på. Hon är underbar.

Läs bara vad hon sa i går hon är så klok:

Som denna oneliner:

 Man borde i livet stå till svars inför det barn man en gång var.

Jag har slösat bort ganska mycket tid av livet på att vara olycklig och försöka skaffa mig saker jag inte kan få….som kärnafmilj….och annat….

Jag har slösat bort tid på att inte vilja leva, vara deprimerad, vara med i dumma teveprogram, det är synd att jag haft så mkt vanföreställningar och varit så självupptagen, mycket av den här olyckan och ensamheten beror på att jag överskattat min egen betydelse.

Man blir ofta gladare om man slutar tänka på sig själv hela tiden.

Att skriva är lite som man sänder ut ett brev. Man vill ju ha ett svar, men samtidigt…jag tycker illa och blir ledsen att det blivit så populärt att skriva så odistanserat om sig själv, som en följd av den här bloggkulturen. Den har gjort det mer accepterat. Man håller inte längre gränsen mellan det privata och det gestaltande. Det är farligt. För det är så att dels ska den som har tillgång till media en skyldighet att inte låta andra lida för det. Det är ett ansvar man har. Dessutom är det ofta ointressant. Det som gör litteratur intressant är för att det är gestaltat. Tyvärr är det ofta tråkigt att läsa andras dagböcker. Saker blir intressanta när de blir gestaltade, att ta saker från det privata till det personliga. Därför skriver jag aldrig…om folk tror att de känner. De vet inget om mig..

Alla människor har något gemensamt

Temat i allas människors liv är det samma. Samma i populärkulturen som i den avancerade litteraturen. Man brottas med att upplösa ensamhet, dödsskräck längtan efter kärlek Det är teman som all konst uttrycker.

En dikt hon skrev för en tid sedan när hon fick veta att hon skulle bli mormor.... och kommentaren till den:

”du ska få ett modigt hjärta och ett dristigt intellekt och ett gott omdöme, den du litar på släpper inte din hand”

Du ska  få ett panoramafönster i barnbidrag. Himlen ska vara din vardagsrumstapet och  Mozart ska skriva musik

Det är en dikt jag skrev när jag fick veta att jag skulle få ett barnbarn. Jag satt och tänkte vad skulle jag vilja  att alla barn fick, när de redan är mätta och friska och älskade. Då så gjorde jag en förteckning, ett existensminimum. Himlen som vardagsrumstapet, men så slutade det med;

Min julklapp till dig är att om du faller ska medmänniskorna glädjas åt att få ta emot dig”

För det är det som är den stora skräcken att ingen ska ta emot en när man faller. När man ser ett litet barn det som är så oerhört underbart och tragiskt att barn har en sån beredskap för glädjen det är så intressant att första gången känner igen en medmänniska, oftast en föräldrar blir en så glad. Barnen har alltid en beredskap att bli glad och sedan så slocknar det där…det är så hjärtskärande. Det kallas för realitetsanpassning att man berövar.. det som gör att det slocknar är ett svek på ngt sätt.

Det enda som människor inte klarar av är att någon som man litar på helt släpper ens hand. Brott mot tilliten har väl varit mitt trauma i livet också. Att människor som jag litade på visade sig svika mig. Det händer nog de flesta tror jag. De enda som älskar en någonsin som har ngn förmåga att älska villkorslöst är föräldrarna. Och kärlek räcker inte alltid man måste vara klok  också. Det är inte bara känslor utan kärlek är att man anstränger sig att tänka vad är bra för någon

. Jag önskar att barn fick uppleva den där tilliten som leder till att man känner tilliten till sig själv att man själv inte släpper sin hand. /////så lågnt Lugn....

Så här känner jag;

Jag tror jag ska börja med de där bokmärkesänglarna av KRISTINA LGUN med det snaraste, kanske börja bygga ett litet altare till hennes ära i garderoben, tända ett ljus. Hon är sanslöst Underbaaaaaaar.

och jag sitter i köket med täckjackan på. Fötterna är svettiga efter en timmas bilfärd mot hemmet och jag bränner upp tungan på en microvärmd potatisgratäng med cornfilé. Kunde inte låta bli att smaka på middagen. Dagen var hektisk och nu är jag äntligen hemma, måste smyga ut i teverummet och tjuvsmaka på de mandeslkorpor -italienska - som mellandottern bakat. Dom är goda, alldeles för goda. Helt omöjligt att låta bli dem. snart har jag varvat ned tillräkligt för att krypa i säng, efter ännu en dag i mänsklighetens tjänst.

jag har kommit på formulan. Hemligheten, dock inte ungdomens eviga källa utan hemligheten bakom många besök på ens blogg. Den 1 juli hade jag 91 besökare. När jag gick in och kollade hur man hittat fram från Google såg jag att man sökt på Jippikajej motherfucker - som alla vet är det ju en berömd filmreplik av Bruce Willis i filmen Die hard.

Jag använde den som ett kfartuttryck av okänd anledning. När jag bloggar brukar jag liksom tömma hjärnan på det soml ligger längst närmast yan och skvaplpar. JAg liksom bara skummar av det där vita på toppen av vågorna och knattrar ned på min maskin, för att liksom tömma huvude tpå tankar.

Nå. Om jag i stället använder min tid till att tänka ut heta namn i gossipvärlden dvs skvallervärlden, så innebär det att det alla vill ha är hett skvaller om en kändis. Så om jag nu toppar min rubrik med Britney och Paris Hilton betyder det att jag kommer att dränkas i besök... vad nu det ska vara bra för. alltså glömd et här inlägget - det är bara en test.. för att se om min lilla tes stämmer...blip blip

att åter vara vänner. Ibland tänker jag bra när jag tänker, så jag ringde upp, vi tala de ut och sade båda dom där tre viktiga orden "Jag älskar dig". Så nu är allt lugnt igen. Jag sitte ri köket och går igenom mitt manus. Jag lyckas aldrig läsa igenom hela utan att börja peta i det. Härom dagen lyckades jag läsa hela för jag hade gjort en pdf fil som det inte gick att ändra i. Jag har tagit bort ytterligare en eller två scener, men det märkliga är att då kryper det alltid in en ny scen i stället för den gamla. Det är svårt att korta och ta ned tempot.

Lite trött känner jag mig - som vanligt - men piggare nu. Inte alls lika illamående som i helgen. Det är måndag i dag och vi har kört lilla Mickey till Djurjukhuset. (en söt liten takråtta - som jag trots allt är livrädd för. Det är nedärvt det där, skräcken för ormar och gnagare - spindlar är inte lika otäcka tycker jag) Hon har en stor böld under höger framben. Vi lämnade henne hos vetrinären. Dom ska ringa när operationen är klar.

"jag saknar henne, tänk om något händer" säger den yngsta bekymrat från kylskåpet. (jag kommer plötsligt att tänka på underskåpet till kylen - fyrsskåpet. Den där dagen när hennes lilla mus, nej det var ett marsvin; "Charlie arsvin den andra",  hon har haft många smådjur genoom åren. Den dog en dag och jag fick flytta den från buren. jag la dess lilla kropp i en tygsvepning och lirkade ned den i en skokartong. Undertiden grät jag hysteriskt. Döda söta smådjur har den effekten på mig. Det är inget mot hur  hysterisk jag var och hulkade och grät när jag skulle begrava kaninen som hette "Charlie Kanin - den första"....Sedan lade jag skokartongen i frysens nedersta hylla så hon skulle kunna ligga där tills det var dags att begrava henne...av någon anledning kunde det inte ske genast. Marielle var bortrest, tror jag, så det fick anstå och - tja föruttneleseffekten gör ju att det börjar lukta, så jag slutförvarade henne i frysen till dess att hon skulle läggas i jord och begravas)...

Medan jag sitter med dessa förbjudna tankar i mitt huvud sticker hon ett filpaket under näsan och undrar "är den här filen bra". Vi konstaterar att det står den 25e på toppen av paketet, varpå hon hällr upp i en skål, störr över ett ton flingor och går ut till teverummet. Hon lugnar sina nerver med att se på topmodel. Sj'älv oroar jag mig mer för fakturan än lilla Mickeys hälsa. Som tur är kan man ta operationen på faktura. Det betyder att man kan betala när man har lust.

Den kommer nog att förfölja mig resten av året den där operationen. kanske kan man stycka upp den i så många bitar att betalningen inte blir så kännbar, mest svindyr ränta liksom...

Kranen strilar - den har slutat droppa och drrrrbla - nu strilar den. Det är tre dagar kvar tills min sambo kommer hem från vistelsen på kanarieöarna. Jag tror jag ska glädja honom med en lista på grejor att göra.

1) laga kranen 2) laga kontakt i köket 3) bjuda mig på en weekend i Paris ....jag är ju så djävla avundsjuk på att inte jag har fått en gratis resa av landstinget, fast å andra sidan besväras jag inte heller av psoriasis.

Jag har tre dagar på mig att städa upp hemma men jag tänker itne börja i dag, möjligen i morgon.

nu ska jag åter kasta mig över mitt manus, eller göra kaffe...hmmm. vi får se.