Ibland går allting bara så tungt, som när man räknar samman skulderna och inser att dom är betydligt större än det som beräknas stänka in…och när februarimorgonmörkret sveper in en och när ljuset äntligen stiger över bergen ja då strömmar det med full kraft in i huset och allt damm syns i sin bleka faddhet. Fläckarna på fönstren, skavankerna – allt avslöjas i det starka vinterljuset. När man undrar hur man ska få råd att tanka bilen och ta sig till jobbet resten av månaden och än värre, hur man ska lyckas fylla alla små magar med mat. Samtidigt är sambon på Kanarieöarna och vandra r i solen och avslutar med en öl i baren.

Samtidigt sitter man hemma och väntar på en telefonsignal, en order om var bilen ska köras och bitas till en annan, bara för att någon okänd människa ska bli nöjd. Vad bryr jag mig väl om i fall en gnällig gubbdjävel och tillika kund till gubbens företag ska ha en bil att köra i medan någon skruvar under hans motorhuv.

Jag vill sova. När man jobbar natt och klockan är 7.45 vill man INTE sitta och vänta på telefon och få besked om och när man ska vara startklar och köra en bil tio mil för att sedan åka hem igen och sova.

Fan vad orättvist allt är!

Nyss skrapade jag trisslotten med mitt visakort. Det sprack lite i kanterna och måste tejpas ännu mer. Det håller på att falla i bitar mitt visa kort, vilket är symptomatiskt för hela min privatekonomi. Herreguuuuuud ge mig en flykt, vilken som helst – så flyr jag.