ibland som i går hann jag mellanlanda på badstranden en kort stund, den mesta tiden går åt till att skjutsa dom stora barnen, eller till att sprigna och plocka upp saker från golvet, trots det infinner sig solbränna på armar och ben,v ete fan hur det går till, I morgon ska jag masseras och det ska bli sååå skönt. Jag är så spänd  i axlarna. Det är jobbet som bjuder, allt jag behöver göra är att infinna mig och lägga min lekamen på britsen. Sedan tar massören över och knådar. Jag tänker belöna mig med att gå till ett underbart café på en historisk hembygdsgård i staden och sitta där i syrenbersån med en kopp kaffe och bara vara, eventuellt läsa lite i min bok om symboler av en viss hr C-G Ljung. Kommer på det att jag lvoat stora flickan nya harry potter, måste komma ihåg att köpa den i morgon. klockan är halv elva och snart ska jag in i studion och läsa om tursiter och syfilis...det är blandad kompott i dagens tidning vill jag lova.

åter natt, dagar och nätter smälter in i varandra. mer borta än hemma känns det som. men ändå inte, dygnet hackas upp och man vet adlrig vilken dag det är elle rnär man ska få den där gudomliga tiden att skriva, kanske i morgon för då ska sonen på dagis och jag kanske kan kliva upp lite tidigt trots att jag jobat natten.

och jag kom nyss hem från jobbet. hela huset är tyst. det enda som hörs är kylskåpet långsamma utdragna drrrr-drrr-drrr-drrr.

i natt fick jag jobba med kristina hon är as- snäll, möjligen ap-snäll, eller bus-snäll, vet inte riktigt vilket ord jag ska förstärka snäll med. Hon är snäll helt enklet, en juste jobbarkompis, trevlig och rolig att prata med på alla sätt och vis, tiden går liksom fort, rinner undan.

bäst att gå och lägga sig, anar att jag får ta hand om femåringen klockan sex på morgonen, det blir inte många timmars sömn där inte.

hopp och hej - leverpastej!!

att ha förtröstan till livet, till att saker löser sig för det brukar dom alltid. När man är unga har man så bråttom och vill så gärna bli högljudd och ta till drastiska metoder, när man blir äldre lär man sig att vänta - vänta in. Men ibland önskar man att man hade lite av den där ungdomliga otåligheten som f-a-k-t-i-s-k-t får saker att hända.

kroppen känns alldeles avdomnad. Den här sammanslutningen som kallas familj fungerar inte riktigt som den ska, inte som ett urverk. Spänningar och konflikter överallt. JAg läser att man har alltid två val, kärlek eller rädsla. Jag försöker välja kärlek, även om det är svårt.  Synd bara att ingen verkar fatta det.

Jag vet allt om att vara på en plats i kroppen och på en annan i anden. Det är tudelat och jobbigt - att hela tiden söka sig bort och skapa sina egna inre rum för att göra tillvaron komplett.