japp! äntligen. uppskriven på teamlistan på Andreas novellfilm Blandband. Verkligheten kryper närmre. Snart är det dags.Den nionde juli visas dessutom en kortfilm av samma Andreas på (minns ej om det var ettan eller tvåan)....i alla fall heter den Hilbert sju bokstäver.Se den. nu ska jag i väg och jobba. Detta måste firas med att printa ut hela manuset på jobbets skrivare...ROLIGT

Idag har min lille son namnsdag. Han fick fira det med att slippa morgontvätt, för vi var ändå sena till dagis. Jeansen var nog lite skitiga dom också, rent av trasiga. Zigzacken hade gått upp på knät. Dom skulle på utflyckt. Min matlåda blev inte den bästa. Fiskbiffar idag med. Det fanns inget annat att slänga med än selleri och tomater. Inga mackor, inget morgonkaffe. Rätt in på jobbet, en halvtimma för tidigt för att jobba undan. Allt trasslade sig. Fick bara en kvarts lunch. Men här kommer det bästa:I dag fick jag uppslaget till min kommande film. Jag sitter på en tidning och till en tidningsredaktion kommer alla typer av människor. Nu har jag blivit inspirerad, fått en tråd att nysta i. Mer säger jag inte. Men jag är en historia på spåren. En god historia – hoppas jag.Stressade hem, men hann med en gratilatte på hemvägen. Värmde en soppa som trettonåringen gjorde av en påse i går. Den smakade svamp.God faktiskt. SKurade med ett par avklippta långkalsonger, badade lillemannen medan jag rengjorde badrummet från golv till tak, tvättade, fyllde diskmaskin vispade ihop sockerkaka, allt i ett hysteriskt speedat tempo, bara för att få sätta mig med mina flickor och se topmodel och äta namnsdagssockerkaka klockan nio då topmodel borjade. Fick inte se slutet, men det gjorde inget. Egentligen ser jag inte för att jaga vill se - utan för att jag vill sitta med mina flickor en stund. JAg berättade för Marit om min idé med filmmanuset. Hon gavmig en del nya tankeväckare. Nu har jag något att grunna på ett tag. hopp och hej.

att ta sig till viken, genom skogen, med matsäck, liggunderlag, filt och fotbol - är bland det bästa man kan göra efter ett familjegräl som rensat luften.VI hade det underbart tillsammans med barnen inklusive två inlånade. Bara lapa sol, för vattnet var för kallt. Trettonåringen klättrade träd och antog nya utmaningar i tallen. Vi andra latade oss, vovven åt korv som låg i sanden. VI såg en svan, en segelbåt, massor av turister och en liten död fisk - en spigg som spolats upp på stranden. Nu är batterierna laddade. Nu kan man åter orka.

Midsommardagen.- pappa, varför måste superhjältar vara så svettiga- inte är superhjältar svettiga- men jag är svettig- du har ju inte badat idag- men det är för att jag har så mycket på mig- träffade du dina kusiner idag- mmm, dom sköt med luftgevär- vad häftigt- men jag sköt med min egen pistol.Den egna pistolen är en trasig westernpistol som man köper på första bästa affär för en femtiolapp. Kittet med sheriffstjärnan och hatten har försvunnit i hanteringen.I fyraåringens värld härskarCowboysen och naturligtvis... superhjältarna. Har man en mask från kalleankabladet och en handuk över axlarna, är man per automatik superhjälte. Jag orkar inte vara entusiastisk. Luften har gått ur en efter midsommardagen och en förlust i VM mot Tyskland. Luften har gått ur en efter en helg med irritation och gnissel. Vad ska man nu hoppas på. Kanske ska man sy en superhjältekostym åt sig själv. Sätter man på sig den röda dräkten med det gula S:et på magen kanske livet blir lättare. Det är bara att kasta sig ut med högerhanden knuten mot skyn. Flyga iväg och begå nya fantastiska bedrifter. Plopp, där sprack bubblan. Ser ut över trädgården.- FAn nu regnar det ute. - Livet suger.

Midsommar, fulla ungdomar, ölburkar, en midsommarstång kläds. Alla vinglar. Där står någon jag känner, någon jag känner väldigt väl. Jag öppnar bildörren, för att rädda henne. Rädda henne från sig själv. -Ska du med? Vi färdas genom tomma gator. Knappt en bil är ute. Alla sitter i bersåer och sjunger snapsvisor. Utom hon och jag. Vi pratar om att passa in om att växa upp om varför man aldrig kan passa in. Jag försöker förklara att man till sist hittar ett sammanhang där man känner att man passar in. Hon tror mig inte. Hon gråter. Hon ser på mig med förgråtna ögon. - Du är en underbar människa, säger jag och vill genast bita av mig tungan. Jag hör att repliken är identisk med pappan i Fucking Åmål. Det värsta är att hon hör det också. - Du låter som djävla Fucking Åmål, skriker hon till mig. Vi kör vidare under tystnad. Till sist börjar vi prata om ambitioner och drömmar. Om att livet inte är värt att levas om man inte lyckas förverkliga sina drömmar. Jag försöker förklara att det kan ändras medan man växer. Att det som var viktigt när man var sjutton – inte behöver vara det när man är fyrtio. Hon ser på mig med ögon fyllda av tvivel. Vi talar om kärlek. Hon tror inte på den. Hon tror det är något påhittat som inte finns. Hon tror att alla människor är egoister. Jag säger att alla människor behöver kärlek för att vara starka. Medan hon säger att alla bara tänker på sig själva, känns det som en stöt av smärta i kroppen. Hur gör man för att vaccinera och impregnera en ung människa med så mycket kärlek, att det räcker för att växa upp och för att våga känna tillit till allting runtomkring. Det är sådant jag tänker på medan det svenska, gråmulna midsommarvädret sjunker in i kvällningen. I huset står två teveapparater och går, båda med dåliga program jag inte vill se, överväger att ägna mig åt en bok som står i bokhyllan. Den handlar om molnens arkitektur…tror jag. Jag hoppas den är vacker och poetisk, för det är precis vad jag vill ha nu och Jaques Werup är jag så himla trött på. Jag har läst han framlänges och baklänges och han upprepar sig lika mycket varje gång. Några blommor har jag inte plockat, kanske hinner jag plocka sju sorters och lägga under huvudkudden. Jag har aldrig drömt sant hitintills, men man vet ju aldrig

Ute på gräsmattan finns en nygrävd grop. I den ligger lilla Charlie, vårt älskade marsvin. Han blev bara två år. I gropen har vi planterat en rosenbuske och min lilla trettonåring som sörjer mest har gjort en gravsten i trä. Livet går vidare med det vilar en mer dämpad stämning över den annalkande midsommaren. Idag ska jag åter ut och dema.

man märker att det är en ny månad på att barnbidraget kommer. Man märker det också på att det är mycket varmare och att täckjackorna fortfarande hänger kvar i hallen. VArje år blir man överumplad av sommaren. I sista stund tvingas man göra en nödlösning - hiva ned galonbyxor, täckjackor, vinterkängor och andra ytterkläder via källartrappen. Där lägger de sig i okoreograferade högar, huller om buller om vartannat. Blöta handukar ovanpå skor och en och annan petflaska som slunkit ned av bekvämlighet. Ibland tror jag att de allihopa tänker krypa till sina rätta ställen av egen kraft. Tyvärr händer det lika sällan som luddfiltret i torktumlaren töms av sig själv dvs ALDRIG. Det här med tidens gång får mig att inse att någon som yttrat detta bevingade ord, inte anade hur rätt han eller hon hade;Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet.Lite så känns det faktiskt. Gjorde min första dag på lokalblaskan. Mitt jobb tilhör bottenskrapet i min bransh, tidningsbranschen. Man anses inte lika intellektuell som de andra om man sitter på en familjeredaktion och skriver "grattis Lotta tre år idag, mormor och morfar skickar grattiskramar också". Jag log mig snällt genom fikarasten, men några snällingar fanns det ändå som kunde tänka sig att fraternisera med de mindre vetande dvs mig. Men nu har jag slutat reta upp mig på det. Jag har slutat låta deras attityd få mig att känna mig mindre värd. Jag har slutat tänka, vänta tills jag vinner stora författarpriset, elle vänta tills mitt manus blir film i Hollywood. I år bara är jag. Det måste vara någon mognadsgrad jag genomgått efter flera månader av matdemonstrationer på stans supermarket. Jag vet att det här är bra mycket lättare och bättre betalt än det hårda skitjobb som är eventpersonalens. (Så tituleras man när jag delar ut mat till supermarketkunder). Jag undrar hur många det är egentligen som sitter bakom kassan på ICA eller någon annanstans som egentligen är en felplacerad rockmusiker, japansk blombindare, konstsömmerska - eller något annat kreativt. På något sätt gillar jag mitt nya ounderdogperspektiv, bortsett från lönen då den kan ju alltid vara lite högre tycker man. Underdogperspektivet hjälper en att iakta människor och mänskligt beteende. Carpe diem :-)p.s Vanliga tankar medan familjen ser på fotbolls VM."är det fisk i brödet" frågade jag misstänksamt när den två meter långa bagaren på supermarket (där jag annorstädes arbetar) såg på mig med sina nötbruna ögon.Jag kunde känna en lätt skälvning i knäna. Trots det stod jag på mig, harklade och frågade med ansträngd snorkighet."kommer det att smaka fisk om brödet" "det står att det är ett Omega-3bröd"Han log mot mig och han hade skjutit ned sin lilla svarta brödmössa så det inte syntes att han hade ett ovanligt högt hårfäste.Jag stammade åter "hur är det med brödet" fick jag ur mig.Jag minns inte vad han svarade, men mina vegitarianer till barn grymtade hemma."mamma det smakar fisk om brödet""jag frågade bagaren tre gånger och han lovade och bedyrade att det inte var fisk i brödet" försvarade jag mig mot tonåringarna."men en snubbe som står på supermarket och har hand om bröd fattar väl inget" sade en av dem."han har faktiskt bageriutbildning" hörde jag mig svara."han behöver väl inte fatta något ändå"Jag tänkte på hur ovanligt intelligent blick den mannen har och när jag tänkte på det mindes jag att han varken gillade Liza Marklund eller Da Vinci-koden. Det hade jag hört på en fikarast. Det tydde ändå på en viss bildning.Lite senare klagade jag också på brödet och inför mina barn sade jag"jag ska gå tillbaka och klaga på brödet" "Jag sta trycka upp den där bagaren mot väggen och låta honom stå till svars för att han försöker fiskföregifta hela familjen""det kanske blir som Rome och Julia" säger den äldsta dottern.Jag ser oförstående på hennne. "fan också, läser hon mina tankar nu också""Ja som en värsta typens släktvendetta" säger nittonåringen."jaha, du menar så" säger jag medan jag för min indre syn ser den två meter långa bagaren stå iklädd snabeldojjor och åtsittande tights, sjungandes kärleksballader på sin luta nedanför vår balkong. Gud vad jag hade hoppats att det kunde vara sant. Om vi hade levat på medeltiden hade han kanske kunnat enlevera mig.D.s

Jag har lekt. Rullat utför kullen med lilla Leo, gungat, suttit i sandlådan och sprungit bakom cykeln - inte bekymrat mig det minsta över vare sig växthuseffektens påverkan på polarisarna, konflikten mellan palestiner och israeler, eller något annat av allt det där som kan bekymra en. Varje morgon slår man upp DN och läser, så fylls det på med TT, ekot och nyheterna. Världsamvetet tränger sig på, men i dag har jag struntat i alltsammans.Tyvärr struntar man i det för ofta. Under tiden plockar Reinfeldt och Persson in retoriska poäng genom att gnälla på varandra och med flit missförstå varandra i valdebatten. Ingen talar om dom, alla talar om oss. Dom där utanför får fortsätta att klara sig själva medan vi tröstar oss med att vi skänker en procent av BNP till bistånd. Under tiden klipper villaägarna sina gräsmattor och bekymrar sig över att fettet fastnar på gallret i deras utegrillar. I-världsprobelmatiken handlar om att man inte får jordnötter till drinken på planet hem från Turkiet, eller att man inte har råd att köpa en studsmatta att ställa i trädgården. Världen är märklig, jag har gjort kaffe och snart skall vi dricka det på verandan. :-)