följ den till denna adress:http://www.filmivasternorrland.com/nyheter/bilder/Filmnytt_2-06.pdfdet är film i västernorrlands nyhets brev. Andreas Öhman vann mellanviktstiteln med sin avoiding death, en animerad film. Han är endast 21 år men har ett öga (och hjärta) för film.Grattis Andreas!Har funderat vad jag ska göra med min stora uppgift i höst. ETt filmmanus är lite tungt och Sirel gav mig ett tips. Tänk på vad du vill skriva om innan du börjar nysta i en berättelse. Jag har tänkt och tänkt att jag vill göra något om relationer, gärna mor-tonårsdotter. Relationsfilm känns pretentiöst, kanske kan jag utmana det genom att fånga problematiken men byta genre, gärna utmana och skriva det jag inte brukar, kanske skräck eller deckare eller rent av humor. Nu ska jag bara samla i sommar. Först ska jag göra Micael Valeurs övning att skriva runt klockan. Skriva precis varje timme på dygnet med start klockan 22.00 i kväll, nästa kväll klockan 23.00 och så fortsätter man tills man är tillbaka på 22.00 Jag tror det är viktigt att ha sommaren på sig att förutsättningslöst samla material innan man bestämmer sig för vad man vill göra. Vorehouse är också bra, särskilt hans Creativity book. Två övningsuppgifter på varje sida och varje uppgift tar tid och utmanar en verkligen om man vill gå in för det. Har tyvärr bara hunnit göra två övningar. Jobbet kom emellan. Men där stod något viktigt i förordet. att man utvecklas än mer om man kan få syn på sig själv och sitt eget skrivande, sin process medan man arbetar, alltså det som vår konstnärlige ledare Claes-Göran tjatat om ända sedan vi klev innanför trösklarna på utbildningen.Ett noll till dig C-G!:-)åsså ännu en notering efter tio timmars jobb på ett supermarket nära dej.Jag har kommit hem från jobbet. Ryggen värker, armarna värker, nacken värker. Jag är fet, jag är ful. Idag när jag stod och demade träffades jag av en fruktansvärd dejavu. Jag såg mig själv i framtiden; en gammal ensam, fattig, fet och ful kärring . En ensam fattig, ful, tandlös gratisätare som fyller sin mage med kolhydratrik pasta, ibland festar hon till genom att gå runt på torsdagar och fredagar och provsmaka gratismat på varuhusen. Det är min framtid, men först har jag misslyckats fullständigt som manusförfattare och beswtämt mig för att supa ned mig rejält. Jag börjar på finare märken men snart är jag nere i träsket och hinkar rödvinstetror. Om inget mirakulöst händer. Något i stil med siffran 42, visst var det 42 som var meningen med livet. Eller var det kanske en annan siffra. Jag får gå till spelhörnan på bensinmacken och kasta tärning, kanske vänder lyckan ändå, eller så kan jag spela på vem som vinner nästa års melodifestival. Men en sak är säkert. Det spelar ingen roll hur mycket pengar man får i stipendium och tillbaka på skatten – i slutändan är man ändå alltid fattig. Tar man inte upp femtioöringarna pissar hundarna på en, därför ska man alltid gå med en femtioöring i dojjan, just in case.:-)

åter dags att laga mat åt en massa pensionärer på ett supermarket. JAg hatar det där jobbet. Men i dag träffade jag några trevliga människor. En gammal gubbe som jobbat i riksdagshuset på den tiden det begav sig. Han gillade Thage Erlander - SKARPT - Skit juste gubbe. Han är av den gamla stammen - eller var. En annan liten gubbe hade en liten mössa som var blågul och full av medaljer. En av medaljerna var från tiden som FN-soldat i Kongo. Sedan hände inte så myhcket mer, annat än att min runda snälla demokollega var i farten. Hon är jättetrevlig och naturlig hela tiden. Själv fattar jag inte hur man gör för att vara så naturlig som hon. Mina käkar är hårt spända av ansträngning. Hårt ansträngda av detta ständiga leende. Måste gå till doktorn och få lite sur-medicin att skjuta rätt in i venerna. Det är inte naturligt att le så där mycket som jag gär när jag står och demar. Det kan aldrig vara hälsosamt i längden.Hopp och hej, leverpastej.

åter hemma. det känns skönt när allt är som vanligt, en diskbänk full av disk. och det första jag såg var att äppelträdet blommade nu när jag kommit hem. Styv kuling med blåst från havet är det i dag, men....fjällen var skönt. värmebölja mot solvägg. fjolårsgräs att springa i. Fjällen såg man på avstånd. Vid stugan - stiltje. En oas att hämta krafter ur. Kasta in ved i spisen. Tystnad. Underbart. Skrev inte ett ord på min dator. Kör i ett sträck, kommer hem halv ett på natten. Somnar sent, väcks av att båda telefonerna och ett SMS som drar igång. Demobolaget vill ha ut mig i helgen, men jag vill vila. Snart börjar sommarens jobb och allvar, drar täcket över huvudet och beslutar mig för att inte svara. Upptäckte till min förtjusning att Vorehouse kommit. Både the comic toolbox och creativity rules. Nu ska det bli läsa av. :-)

klev upp tidigt. Fåglarna hade spridit våra sopor över hela gårdsplanen, en skuldmedveten katt sprang in i buskaget och gömde sig. På dagis var det stor uppståndelse när grävskoporna anlänt. Lilla sara sprang ut i bara strumplästen, följd av tre ivriga knattar, sist kom lille Stumpen krypandes. Alla ville se med egna ögon, ända tills dagisfröken kom och motade in dem. Gungorna ska flyttas från gamla dagis och håller på att förankras i marken på det nya stället. "Prisa Gud, skatteåterbäringen har kommit"(var det inte så dom sade i tecknade Robin Hood. Det innebär att jag kommer att ha råd att köpa studentexamenspresenter till grannens flickor. HAdeplanerat flera timmar på testcykeln, men jag snorar så in i bomben, dessutom känns hela halsen som ett sandpapper. Det får bli en annan dag. Snart åker vi och ser ynglingar i studentkavajer och flickor i sina finaste klänningar. Det ska bli intressant, kanske rent av kul. I morse hade trettonåringen klätt upp sig till examen från årskurs sju. Hon hade rutiga byxor, väst, röd piké t-shirt och storasyrrans trasiga - men äkta - converse. Jag såg dem gå längs vägen, min punkiga flicka - invid grannens flicka i vit sommarljuv kjol. Dom var söta båda två, på var sitt sätt. Om jag blundar ser jag mig själv i årskurs sju. Osäker, outvecklad med för korta gabardinbyxor, lätt övervikt och ett par fula boots jag sprayade rosa. Ich, hur kunde man........åkte sju mil för att se bästa väninnans barn ta sin studentexamen. Det var ett myuller av människor utanför trappen. Esteteleverna var först ut och sjöng. Lilla Cathrine var så söt att jag nästan började gråta. Hela klassen stod på lastbildflaket och sjöng vackrast ava alla. SEdan blev det studentmottagning i Evas blåsiga trädgård. En underbar somrig dag. Dom käns närmre än vänner, dom känns somfamilj. Jag älskar dem av hela mitt hjärta. I morgon åker jag med mamma till fjällen. Det ska bli roligt. Jag tar med mig datorn. :-)

världens längsta dag är snart slut. Satt uppe hela natten och läste in nyheter på radiotidningen och radiorix. Efter några futtiga timmars sömn var jag på plats i min lilla blå kockjacka och min rutiga halsduk och lagade mat till smakprover på ett supermarket i storstaden. När man står och demonstrerar, eller demar som man säger i branschen, möter man all världens människor. Jag älskar de där bortglömda i kläder som är lite noppiga, lite aviga och absolut inte moderna. De utan den där framångsrika, tjusiga solbrännan, de som inte har matchande väskor och skor. Dom älskar jag. Idag mötte jag åter den lilla damen som styrde sin kundvagn. Vi avancerade från småprat om väder till att tala om våra hundar. Hon har en Bishon Frisé (ursäkta stavning) slant det ur henne. Nu var hon på väg mot friheten och lugnet i sommarstugan. Gubben lämnar hon i staden och tar med sig hunden.Jag mötte även konstnären som bor i sin bil. Fast nu är han nog mera bofast(tror jag). Han hade på sig randig kostym och jag berömde honom för hans klädsel. Han blev glad, men hans kvinliga sällskap blängde misstänksamt på mig. Som vanligt blev jag bästa kompis med alla barn under tio. Särskilt minns jag den lilla killen i blå fotbollströja och med plåster på hakan som var fem år och kunde hänga upp sin jacka själv (på kroken, i hallen - han var jättestolt när han berättade det för mig. Han lovade att han säkert skulle klara att hänga upp min jacka också). Idag var alla små flickor som de sötaste prinsessor. De hade varit på skolavslutning. I slutet av dagen var jag trött på maten "Kall pastasallad med fågelbröst och lufttorkad skinka" Fullkornsmakaronerna såg ut som trött skoläder. Jag förstod inte hur människor kunde äta och säga att det var gott.I morgon blir en spännande dag. Då tar grannens flickor studenten. Mina ungar har känt dem hela sitt liv. Vi ska åka flera mil till deras gymnasieskola och vifta med flaggor och sedan blir det studentmottagning i trädgården. Mamman har kommenderats ut att plocka tjugoåtta liljekonvaljebuketter till ena flickans klasskamrater. Nu går hon på knäna. Hon har lånat upp sig på flera tusen, lagt ut pengar på balklänningar och kläder och blommor och skor. Det snurrar bara fortare och fortare och jag var förbi hos henne med hommos till mottagningen. Hon var trött, intil döden trött. Vilken himelsk lycka, tänker jag - att mina strulFior inte tar studenten. De ska gå folkhögskola. Det känns lite mer rejält och riktigt. Drar mig till minnes att studenten avskaffades -68. Själv vägrade jag bära studentmössa, eftersom studenten var något som förstärkte klasskilnaderna i samhället. Mina klasskamrater blev jättesura på mig - det kunde dom ha. "Leve revolutionen"

Klockan är 2.23, har precis satt hastighetsrekord i sträckan staden - hemmet. Läst nyheter hela natten och avslutat med en inläsning på radiorix. Den satt på andra försöket. Inser att jag kommer att höra mig själv hela dagen, ellerl en gång i timmen när jag står på supermarket med mitt påklistrade leende och delar ut mat i morgon, eller i dag. Gäsp. Tur att man är ledig på fredag. När man är sextio undrar man säkert hur man orkade...För speedad för att sova. Ute regnar det nu. Alla mina kläder på strecket blir blöta, men jag längtar bara efter att bli sömnig. nattis...

EN sådan där mellandag när man bara går och förbereder sig. Sorterar tvätt, sorterar räkningar. Var in ett skaft till nittonåringen i pensionärsvillan. Bakfyllan låg som ett våtvarmt täcke över doften av kattpiss. De satt ute och rökte, två med grönfärgat hår, en i bobmarleyflätor. Lillasysters bildbevis skvallrar om att de hade roligt. Hon valde att gå hem när deras katt gav hennes hund spö. Deras hankatt har blivit aggro. Dom funderar på att kastrera honom, det blir väl mamma som får betala (suck).I kväll ska jag jobba natt, läsa in nyheter för synskadade för en lokaltidning, hem och sova några timmar, lämna lilleman på dagis och sedan iväg igen och demonstrera mat på ett supermarket. Visst fan, måste stryka arbetsrocken, förklädet och lilla kockscarfen. Föreberedelser, förberedelser, förberedelser. Inte kommer det några pengar i brevlådan, böckerna av Vorehouse och Vogler dröjer och jag som ska åka upp med mormor och två av barnen till fjällen på lördag, hade hoppas på att kunna dra med mig böckerna. Nu får jag väl dra med mig datorn och hoppas på att kunna skriva lite. Hej då trista dag!

I dag är det svenska flaggans dag. Alla är sega efter gårdagens grillfest på verandan. Sjuttonåringen blev högjludd när hon diskuterade politik med hitbjudna gäster. I dag blänger grannarna konstigt på mig. Jag har givit mig ut på skräpcrousing i grannskapet. Alla bär ut sina gamla möbler och annat bråte i väntan på den stora sopbilen. Jag har redan fyndat en zinkbalja och en söt liten byrå. Nu kör jag varv efter varv runt några resväskor från fyrtiotalet. Jag vågar inte ta dem för närmsta grannen ligger på knä i träningsoverall i sitt trädgårdsland. Vem vet, kanske uppstår en möjlighet när mörkret faller...Jag köper pizzor i grannbyn, för ingen orkar laga mat. Där på Diegos pizzeria i källarplanet invid busstatikonen i Byn möter jag biträdet på järnaffären. Han har på sig värsta knätofsutstyrseln, fast på ett positivt sätt. Det är en hembygdsdräkt och han tänker skutta runt i både hambo och polska på torget. Jag ler förläget och känner mig onyttig. Jag ropar ett hurtigt "lycka till" efter hans ryggtavla och tänker tyst att jag ska ta en omväg runt järnaffären. (Vilken ångest hurtiga människor kan ge en). Jag sitter hemma vid köksbordet och skriver. Köket är en enda köckenmödding av skräp och disk. Julgardierna sitter ännu uppe och intill den kanststötta porslinsbuddahn i köksfönstret står påskkycklingen. Jag måste nog städa snart, i alla fall före midsommar. I kväll ska jag på bio med näst minsta barnet, trettonåringen. Hon ska se X-men 3 med sin kompis. Under tiden ska de två stora ha inflyttningsfest i pensionärsvillan dit nittonåringen flyttat. Jag måste ha lilla fyraåringen med mig, fast det finns ingen bio för honom. Inga pengar finns för besök på hamburgerrestaurang heller. Vet inte hur vi ska fördriva tiden, men gubben är och skruvar på verkstaden, kanske kan vi åka dit. I morgon är det vardag på nytt, men Leo är sjuk,så mycket vettigt kommer inte att bli gjort. Kanske kan jag kliva upp tidigt och cykla nån timma på testcykeln, måste verkligen göra något åt "kärringmagen" som hängt sig fast. Två års studier och man går upp åtta kilo. Det är helt sjukt. hej svejs!