Midsommar, fulla ungdomar, ölburkar, en midsommarstång kläds. Alla vinglar. Där står någon jag känner, någon jag känner väldigt väl. Jag öppnar bildörren, för att rädda henne. Rädda henne från sig själv. -Ska du med? Vi färdas genom tomma gator. Knappt en bil är ute. Alla sitter i bersåer och sjunger snapsvisor. Utom hon och jag. Vi pratar om att passa in om att växa upp om varför man aldrig kan passa in. Jag försöker förklara att man till sist hittar ett sammanhang där man känner att man passar in. Hon tror mig inte. Hon gråter. Hon ser på mig med förgråtna ögon. - Du är en underbar människa, säger jag och vill genast bita av mig tungan. Jag hör att repliken är identisk med pappan i Fucking Åmål. Det värsta är att hon hör det också. - Du låter som djävla Fucking Åmål, skriker hon till mig. Vi kör vidare under tystnad. Till sist börjar vi prata om ambitioner och drömmar. Om att livet inte är värt att levas om man inte lyckas förverkliga sina drömmar. Jag försöker förklara att det kan ändras medan man växer. Att det som var viktigt när man var sjutton – inte behöver vara det när man är fyrtio. Hon ser på mig med ögon fyllda av tvivel. Vi talar om kärlek. Hon tror inte på den. Hon tror det är något påhittat som inte finns. Hon tror att alla människor är egoister. Jag säger att alla människor behöver kärlek för att vara starka. Medan hon säger att alla bara tänker på sig själva, känns det som en stöt av smärta i kroppen. Hur gör man för att vaccinera och impregnera en ung människa med så mycket kärlek, att det räcker för att växa upp och för att våga känna tillit till allting runtomkring. Det är sådant jag tänker på medan det svenska, gråmulna midsommarvädret sjunker in i kvällningen. I huset står två teveapparater och går, båda med dåliga program jag inte vill se, överväger att ägna mig åt en bok som står i bokhyllan. Den handlar om molnens arkitektur…tror jag. Jag hoppas den är vacker och poetisk, för det är precis vad jag vill ha nu och Jaques Werup är jag så himla trött på. Jag har läst han framlänges och baklänges och han upprepar sig lika mycket varje gång. Några blommor har jag inte plockat, kanske hinner jag plocka sju sorters och lägga under huvudkudden. Jag har aldrig drömt sant hitintills, men man vet ju aldrig