världens längsta dag är snart slut. Satt uppe hela natten och läste in nyheter på radiotidningen och radiorix. Efter några futtiga timmars sömn var jag på plats i min lilla blå kockjacka och min rutiga halsduk och lagade mat till smakprover på ett supermarket i storstaden. När man står och demonstrerar, eller demar som man säger i branschen, möter man all världens människor. Jag älskar de där bortglömda i kläder som är lite noppiga, lite aviga och absolut inte moderna. De utan den där framångsrika, tjusiga solbrännan, de som inte har matchande väskor och skor. Dom älskar jag. Idag mötte jag åter den lilla damen som styrde sin kundvagn. Vi avancerade från småprat om väder till att tala om våra hundar. Hon har en Bishon Frisé (ursäkta stavning) slant det ur henne. Nu var hon på väg mot friheten och lugnet i sommarstugan. Gubben lämnar hon i staden och tar med sig hunden.Jag mötte även konstnären som bor i sin bil. Fast nu är han nog mera bofast(tror jag). Han hade på sig randig kostym och jag berömde honom för hans klädsel. Han blev glad, men hans kvinliga sällskap blängde misstänksamt på mig. Som vanligt blev jag bästa kompis med alla barn under tio. Särskilt minns jag den lilla killen i blå fotbollströja och med plåster på hakan som var fem år och kunde hänga upp sin jacka själv (på kroken, i hallen - han var jättestolt när han berättade det för mig. Han lovade att han säkert skulle klara att hänga upp min jacka också). Idag var alla små flickor som de sötaste prinsessor. De hade varit på skolavslutning. I slutet av dagen var jag trött på maten "Kall pastasallad med fågelbröst och lufttorkad skinka" Fullkornsmakaronerna såg ut som trött skoläder. Jag förstod inte hur människor kunde äta och säga att det var gott.I morgon blir en spännande dag. Då tar grannens flickor studenten. Mina ungar har känt dem hela sitt liv. Vi ska åka flera mil till deras gymnasieskola och vifta med flaggor och sedan blir det studentmottagning i trädgården. Mamman har kommenderats ut att plocka tjugoåtta liljekonvaljebuketter till ena flickans klasskamrater. Nu går hon på knäna. Hon har lånat upp sig på flera tusen, lagt ut pengar på balklänningar och kläder och blommor och skor. Det snurrar bara fortare och fortare och jag var förbi hos henne med hommos till mottagningen. Hon var trött, intil döden trött. Vilken himelsk lycka, tänker jag - att mina strulFior inte tar studenten. De ska gå folkhögskola. Det känns lite mer rejält och riktigt. Drar mig till minnes att studenten avskaffades -68. Själv vägrade jag bära studentmössa, eftersom studenten var något som förstärkte klasskilnaderna i samhället. Mina klasskamrater blev jättesura på mig - det kunde dom ha. "Leve revolutionen"

Klockan är 2.23, har precis satt hastighetsrekord i sträckan staden - hemmet. Läst nyheter hela natten och avslutat med en inläsning på radiorix. Den satt på andra försöket. Inser att jag kommer att höra mig själv hela dagen, ellerl en gång i timmen när jag står på supermarket med mitt påklistrade leende och delar ut mat i morgon, eller i dag. Gäsp. Tur att man är ledig på fredag. När man är sextio undrar man säkert hur man orkade...För speedad för att sova. Ute regnar det nu. Alla mina kläder på strecket blir blöta, men jag längtar bara efter att bli sömnig. nattis...