Läste precis kultursidan för dom synskadade (radiotidningen) och noterade att Bruce Willis is stillgoing strong i Die hard 4.0 Men den fick ljummen kritik. Det gör inget, Bruce Willis behöver bara visa sig - han har en otrolig karisma och det räcker - i alla fall för mig - att titta på.

Klockan tickar långsamt och den rosa nallen hänger nedanför klockan och fönsterglaset in till studion intill. Jag har precis kastat i mig en riktigt dubbelpepprad chili con carne, utan kött men med massor av chili. Jag har en idé om att styrkan i kryddorna ska driva ut den förkylning jag bär på. I går var jag så febrig när jag jobbade att jag sumpade flera timmars jobb ner i papperskorgen, det var bara att börja om. I kväll går det lite bättre, tack vare alvedon.

Midsommaren till ända, naturens sötma har trängt in i kroppens alla porer, via Pucks förtrollade örtsafter. Jag har njutit vid den magiska källan och suckar tungt åt att åter behöva ge mig in i selen.

rastlösheten sticker fram sitt fula ansikte. Jag har inte kunnat skriva som jag vill för min lilla femåring har varit ledig från dagis hela månaden. Jag bidar min tid - men undrar samtidigt om jag tappat förmågan. JAg längtar och bävar...denna jobbiga blandning. Korta stunde ri taget känner man sig hel, när man just skapat innan kritikern inom en stuckit upp sitt fula tryne.Innan man ska börja skriva känner man fruktan, en rädsla för att förstöra, trots det är det något som fattas när man inte skrivit på flera dagar. Att skriva är en livslång klåda man inte kan vara med och inte kan vara utan. I mitt nästa liv ska jag bli musikalisk, bara för att se om det är samma förhållnigssätt man har till musiken som till orden.

Carpe Diem, men så här i midsommartid får man väl säga Noctem - eftersom nätterna är långa och ljusa, men jag har INTE gått genom sju hagar och jag har inte lagt sju blommor under kudden, men jag vet vem jag skulle drömma om i alla fall - men det är min egen lilla hemlighet.

och i hela kroppen. Jag har legat i tandläkarstolen och spännt varenda muskel jag har - i en hel timme. Men nu är tänderna garanterat rena. Det var tandhygienisten, hon var snäll, men ändå, jag hatar det - att gå till tandläkaren, det är något med lukten och den där starka lampan mitt i ansiktet, när man ser upp ser man ett par plasthandskar, instrument soms ticker ner i munnen och ett par enorma glasögon. Jag hatar det, känner mig som en insekt som håller på att disikeras.

Nu ska jag glömma det där för snart ska vi åka och spela fotboll, eller femåringen ska spela fotboll och jag ska titta på.

hopp och hej leverpastej. :-)

Gäsp. försöker varva ned. Det är svårt...har jobbat ännu en natt. Läser med sorg i hjärtat hur oroligheterna blossat upp längs Gazaremsan och närmar sig totalt sammanbrott - inbördeskrig.

Det är så svårt för en annan - i trygga norden - att verkligen förstå vidden av hur det är att leva där nere, omgiven av kaos.

I går läste jag om hur barn sitter i kina och syr kepsar och ryggsäckar ned OS-maskottar - officiella maskottar. De syr i timtal, tills de stupar. Varför är det så här. Varför är allt så inihelvet orättvist. Varenda gång man konsumerar känner man ett stygn av obehag "vem lider när jag köper detta" är min första tanke, vare sig det är bananer eller klädnypor till tvättställningen där ute på gården.

Kastar en blick på de tre aporna i köket i fönstersmygen. De är av brons liknande material, inköpta ur en loppiskartong för en krona. "Inget se, inget höra inget säga" - en  talande symbol fö rhur vi lever i väst i dag. Många skrattar åt Marie Antoinette - ni vet Napoleons tonåriga hustro - som förfärad uttryckte "Men har det stackars folket inget bröd, varför kan de inte äta bakelser"  men blundar inte vi, överinformerade västeuorper minst lika mycket????

Det var allt. Godnatt sköna värld.

tapoketa-tapoketa-tapoketa-tapoketa-tapoketa-tapoketa skramlar det om tryckpressen, det låter som ett valsverk eller annan tung industri från fyrtiotalet drar i gång. Hela ljudstudion, där vi sitter och ska läsa in nyheterna till de synskadade, låter som ett överljudsplan, alternativt stridsflygplan från andra världskriget - håller på att rusa sina motorer innan det tänker störta. Så låter det varje kväll. Förvånansvärt lite tränger igenom och fortplantas på ljudkurvorna i det så kallade ljdisolerade rummet.

Ha Ljudissolerat, hela tidningshuset skakar och vibrerar i minsta lilla tum - sedan har vi ställt fönstret på glänt så vi kan höra stans alla skrattmåsar skratta åt oss där vi sitter och sliter in på småtimmarna

Radiotidningsredaktör - det är mitt yrke i sommar, väldigt få vet vad det är kan jag säga. Hela mitt liv är ett valsverk, åker hem vräker i mig kladkaka som står på köksbordet och jag kan inte stanna av för hela jag är som en gummiboll som bara studsar runt, en adrenalinkick som inte är av denna världen är det att göra femtiofem sekunder nyheter för Radio rix. När man är färdig är man som en uppskruvad leksak - den enda skillnaden är att man dansar snabbare och snabbare i stället för långsammare och långsammare.

SAmbon sticker ut sitt sömniga huvud från somvrummet och ropar något i irriterad ton medan jag står och gör vågen. HAn gillar inte våran höga samtalston, jag och tonåringarna. I vanliga fall tycker jag det är helt förkastligt att tonåringarna vänder på dygnet, men när jag jobbar natt, tycker jag om att ha en välkomst kommité av kompisar och barn som finns där bara och är glada att se mig när jag kommer hem mitt inatten.

Så gör jag mitt the och undrar om det är något jag glömt, om jag skulle srkivit någon förmanande lapp tillresten av hushållet...under det att sssssssömnen håller på att grabba taaaaaaag om mina leder och lemmar. Snart kanske jag kan låta mig vaggas till sömns, tänker invester i ett par öronproppar för sambon snarkar så högt att det är omäjligt att somna in när man väl lagt sig och när man äntligen somnar ja då ringer hans förbannade mobiltelefon för han kliver upp klockan fem, snacka om att vara osynkade...Var det inte i natt jag skulle börja skriva på den där pjäsen, kanske i morgon natt, var det inte i natt jag skulle sätta mig på testcykeln..en annan gång. Förstår inte varför det är så lätt att göra upp planer och så svårt att följa dom.

På kylskåpet sitter en uppfodrande lapp den säger inget socker (fan syndade där) inget kaffe (fel,fel,fel) inga transfetter (möjligen ett rätt) ingen fritterad mat (ett rätt till) ingen läsk (hmmm) inget vitt mjöl (ojsan)

JAg såg Opera Winfreys teveprogram när hon talade om hur man skulle göra för att bli snygg som hon.

Fan också det är kört för mig, får väl börja nytt liv, nästa måndag - igen.

thats life.

snart drömmer jag förhoppningsvis

tapoketa-tapoketa-tapoketa...om ett tåg som gungar taktfast tapoketa-tapoketa-tapoketa.

solong!

Jag vill ha en blomsteräng, ett hus i trä och en bäck som porlar och ett vattenfall. Jag vill ha en meditationshörna i min trädgård, en mulltoalett  ett ljus- och ljudspel och en varmkompost.

I växthuset står mina växter på tillväxt, nedstuckna i gamla hundmatsburkar och mjölkpaket som jag diskat ur och återanvänt. Häcken växer sig över huvudet så man kan inte se in till grannen och det är skönt. Jag väntar otåligt på att mina solhattar, astrar och hänglobelier ska vecklas ut till blommor. Hela landskapet prunkar av iver över den hastigt a nnalkande värmen och i köket doftar det syren från den bukett jag fick av min väninna i går. Det gör inget att diskbänken är över belamrad och att julgardinerna ännu hänger kvar.

Jag har en massa berättelser som ivrigt väntar på att skrivas ned, men jag får snällt vänta tills Leo fått vara ledig juni månad ut. Sedan kan de få komma de där vakna timmarna mellan frukosten vid lunchtid och dagishämtningen innan nattskiftet på tidningen tar vid. Hösten är ett stort frågetecken, men jag har hittat en vän som tror på mig och mina berättelser, det är värt mycket.

Trycker upp bilen i hundra fyrtio. I baksätet och framsätet sitter tre av barnen. VI hinner fram till kyrkan, men kommer i sista momangen, får sitta på sista raden. Sorlet är förväntansfullt, alla är finklädda  på bruksmaner. Ryggarna är lite krökta, kläderna lite enkla och slitna, men de är alla fina, ansiktena lite kantstötta – alla ser ut som en målning av Per Brughel, sköna i all sin enkla fulhet. Jag älskar fula människor. Fula enkla människor som inte varit  i närheten av en trendtidning eller en stylist. Dä är sig själva i varjem illimeter och tum och ber inte om ursäkt för det. Jag tycker den okonstlade fulheten är det vackraste som finns. Men om jag skulle säga till mannen i den bruna kostymen från sjuttiotalet med den randige skjortkragen felaktigt vikt att han är vacker med sitt vita hår och sin potatisnäsa i den där fula kostymen, skulle han aldrig förstå, inte heller fru permanentat hår med åtsmitande otidsenlig blus, nötta händer, nötta ansikten krökta ryggar, men alla fångade av stundens allvar. Fula människor i Norabygden jag älskar er.

När man spankulerar gatan fram i staden som fått luft under vingarna, staden som vuxit sig över huvudet – staden Örnsköldsvik, slås man av alla nya bilar och trendiga människor. Dom skrämmer mig med sina köplystna blickar. De har inte tid att andäktig betrakta gräset när det växer. Dom skrämmer mig där dom hastar framåt längs gågatan för att springa in och konsumera upp sin ångest med ännu ett jupmperset från Cubus, Lindex, Vero Modal ler H&M.

Fula människor jag vill inget hellre än att omfamna er och säga att jag älskar er.