tapoketa-tapoketa-tapoketa-tapoketa-tapoketa-tapoketa skramlar det om tryckpressen, det låter som ett valsverk eller annan tung industri från fyrtiotalet drar i gång. Hela ljudstudion, där vi sitter och ska läsa in nyheterna till de synskadade, låter som ett överljudsplan, alternativt stridsflygplan från andra världskriget - håller på att rusa sina motorer innan det tänker störta. Så låter det varje kväll. Förvånansvärt lite tränger igenom och fortplantas på ljudkurvorna i det så kallade ljdisolerade rummet.

Ha Ljudissolerat, hela tidningshuset skakar och vibrerar i minsta lilla tum - sedan har vi ställt fönstret på glänt så vi kan höra stans alla skrattmåsar skratta åt oss där vi sitter och sliter in på småtimmarna

Radiotidningsredaktör - det är mitt yrke i sommar, väldigt få vet vad det är kan jag säga. Hela mitt liv är ett valsverk, åker hem vräker i mig kladkaka som står på köksbordet och jag kan inte stanna av för hela jag är som en gummiboll som bara studsar runt, en adrenalinkick som inte är av denna världen är det att göra femtiofem sekunder nyheter för Radio rix. När man är färdig är man som en uppskruvad leksak - den enda skillnaden är att man dansar snabbare och snabbare i stället för långsammare och långsammare.

SAmbon sticker ut sitt sömniga huvud från somvrummet och ropar något i irriterad ton medan jag står och gör vågen. HAn gillar inte våran höga samtalston, jag och tonåringarna. I vanliga fall tycker jag det är helt förkastligt att tonåringarna vänder på dygnet, men när jag jobbar natt, tycker jag om att ha en välkomst kommité av kompisar och barn som finns där bara och är glada att se mig när jag kommer hem mitt inatten.

Så gör jag mitt the och undrar om det är något jag glömt, om jag skulle srkivit någon förmanande lapp tillresten av hushållet...under det att sssssssömnen håller på att grabba taaaaaaag om mina leder och lemmar. Snart kanske jag kan låta mig vaggas till sömns, tänker invester i ett par öronproppar för sambon snarkar så högt att det är omäjligt att somna in när man väl lagt sig och när man äntligen somnar ja då ringer hans förbannade mobiltelefon för han kliver upp klockan fem, snacka om att vara osynkade...Var det inte i natt jag skulle börja skriva på den där pjäsen, kanske i morgon natt, var det inte i natt jag skulle sätta mig på testcykeln..en annan gång. Förstår inte varför det är så lätt att göra upp planer och så svårt att följa dom.

På kylskåpet sitter en uppfodrande lapp den säger inget socker (fan syndade där) inget kaffe (fel,fel,fel) inga transfetter (möjligen ett rätt) ingen fritterad mat (ett rätt till) ingen läsk (hmmm) inget vitt mjöl (ojsan)

JAg såg Opera Winfreys teveprogram när hon talade om hur man skulle göra för att bli snygg som hon.

Fan också det är kört för mig, får väl börja nytt liv, nästa måndag - igen.

thats life.

snart drömmer jag förhoppningsvis

tapoketa-tapoketa-tapoketa...om ett tåg som gungar taktfast tapoketa-tapoketa-tapoketa.

solong!