rastlösheten sticker fram sitt fula ansikte. Jag har inte kunnat skriva som jag vill för min lilla femåring har varit ledig från dagis hela månaden. Jag bidar min tid - men undrar samtidigt om jag tappat förmågan. JAg längtar och bävar...denna jobbiga blandning. Korta stunde ri taget känner man sig hel, när man just skapat innan kritikern inom en stuckit upp sitt fula tryne.Innan man ska börja skriva känner man fruktan, en rädsla för att förstöra, trots det är det något som fattas när man inte skrivit på flera dagar. Att skriva är en livslång klåda man inte kan vara med och inte kan vara utan. I mitt nästa liv ska jag bli musikalisk, bara för att se om det är samma förhållnigssätt man har till musiken som till orden.

Carpe Diem, men så här i midsommartid får man väl säga Noctem - eftersom nätterna är långa och ljusa, men jag har INTE gått genom sju hagar och jag har inte lagt sju blommor under kudden, men jag vet vem jag skulle drömma om i alla fall - men det är min egen lilla hemlighet.