Trycker upp bilen i hundra fyrtio. I baksätet och framsätet sitter tre av barnen. VI hinner fram till kyrkan, men kommer i sista momangen, får sitta på sista raden. Sorlet är förväntansfullt, alla är finklädda  på bruksmaner. Ryggarna är lite krökta, kläderna lite enkla och slitna, men de är alla fina, ansiktena lite kantstötta – alla ser ut som en målning av Per Brughel, sköna i all sin enkla fulhet. Jag älskar fula människor. Fula enkla människor som inte varit  i närheten av en trendtidning eller en stylist. Dä är sig själva i varjem illimeter och tum och ber inte om ursäkt för det. Jag tycker den okonstlade fulheten är det vackraste som finns. Men om jag skulle säga till mannen i den bruna kostymen från sjuttiotalet med den randige skjortkragen felaktigt vikt att han är vacker med sitt vita hår och sin potatisnäsa i den där fula kostymen, skulle han aldrig förstå, inte heller fru permanentat hår med åtsmitande otidsenlig blus, nötta händer, nötta ansikten krökta ryggar, men alla fångade av stundens allvar. Fula människor i Norabygden jag älskar er.

När man spankulerar gatan fram i staden som fått luft under vingarna, staden som vuxit sig över huvudet – staden Örnsköldsvik, slås man av alla nya bilar och trendiga människor. Dom skrämmer mig med sina köplystna blickar. De har inte tid att andäktig betrakta gräset när det växer. Dom skrämmer mig där dom hastar framåt längs gågatan för att springa in och konsumera upp sin ångest med ännu ett jupmperset från Cubus, Lindex, Vero Modal ler H&M.

Fula människor jag vill inget hellre än att omfamna er och säga att jag älskar er.