Solen skiner. En taktfast trumma dovt i botten. Först tänker jag. Jag är lycklig. SSer min dotter i norskkoftan, känner mig lycklig. Idag fyller hon år. Solen skiner, allt toppen, utom att en viss M på ICA affären hälsade så svalt att jag började undra vad jag egentligen gjort henne. Sedan inser jag att karriären, författarkarriären står stilla och jag blir olycklig, ömklig. SKriver ett mail till S och beklagar mig. Nästa ögonblick är situationen åter uthärdligt, bestämmer mig för att börja skriva igen. Jag måste skriva. Att skriva är att andas.

higgs, cern, rymden, bigbang, religiösa fanatiker som tror att vi kommer at slurpas in i ett enda stort svart5 hål nu när dom kopplar på strömmen där 148 meter eller var det kilometer ner i urberget där gräddan av forskarna som förstår sig på atomers ursprung och annat håller på att göra ett gigantiskt expriment, att återskapa bigbang för attr  ta del av när matierien sönderfaller för att studera förloppet och förstå vad mer än de fem procenten som är materia. Hallåååå 95 procent i universum består av något gåtfullt vi inte förstår oss på.-

Som sagt redan platon - jag tror det var han sa att den verklighet vi uppfattar är skuggorna på grottväggen. FAn han hade rätt Platon och det hade han för flera tusen år sedan. Det är så det hissnar. SJälv tycker jag att det hissnar av att gå på google earth och trycka på+ tvärtomknappen så man får in google sky. Man kan latja runt lite bland stjräntecknen och därigtenom hitta supernovor och andra fenomen som får tillvaro9n att hissna. Vissa objekt där ute i universum har inte ens namn, bara nummer. .

Om man går ut en stjärnklar vinternatt och ställer sig på gårdstunet som jag så många gånger gjorde hemmavid där jag växte upp på bondgården. Minns jag att jag kände kylan bita i kinderna. Jag såg upp mot himlen och såg stjärnorn albicka tillbaka till mig. Ju längre man stod där i tystnaden ju mer vis blev man av insikten att universum är stort och gåtfullt, nästan heligt.

undrar vad dom kommer fram till där djupt nere i berget. dom kanske hittar ett nytt universum i mikrkosmos mitt i sönderfallet undrar om vi måste revidera våra teorier eller vad som händer. onekligen är det spännande och massor av ny kunskap kommer att födas som kommer att användas till trivilaa saker eller till rön som är mänskligheten till fromma. Hoppas man kommer på hur man ska stoppa växthuseffekten. Rymdfärderna gjorde ju att vi uppfan teflonpannabn, den dom steker helt utan fett. JAg vet inte om det har gjort mänskligheten lyckligare att kunna steka utan fett, inte nu när den där doktirn fått rätt mot livsmedelsverket, eller var det socialstyrelsen. Det är helt okej att äta fett. hallå därute. Släng teflonpannorna åt fanders, men kom i håg att avfallssorera soporna först.

Musiken rinner rakt in i min trötta kropp. Carl Johan vallgren går varv på varv i min stereo i köket. Jag tar några försiktiga piruetter med diskborsten i enda handen, filten i persiska mattan brinner till under trampdynan, den bränner skönt jag tar ett varv til och några eleganta hopp in i vardagsrummet. Dansen blir vildare och vildare och glädjen återvänder. Då och då stannar jag till vid diskbalkan och får ännu en kopp, ett glas eller en såsig kastrull allt renare. DIskamskinen har varit trasig en vecka. Men jag lever i nuet. Till en ennan sång med tyskt humpa humpa i bakgrunden sitter jag på toalettlocket i min bortgångna pappas förstora duvblå långkalsonger, barfota och ett linne. Jag skakar huvudet i extas och spelar på osynliga grummor allt medan jag håller takten med  vänsterbenet. Då och då fiskar jag upp en blöt handuk eller något annat blött plagg som ska ned i tvättmaskinen. Till sluttonerna marsherar jag taktfast ner mot tvättstugan i källaren. Det krashar under sulorna på de slippers jag som hastigast kört in fötterna i och tvätten åker in i maskinen med en duns. Sången hörs inte längre men jag drar in doften av mögel och gamla kroppssporer i näsan medan jag försöker tömma ut det sista ur en närapå tom tvättmedelskartong. Och tjong där kör maskinen igång, bäst att höja till 95 grader så kläderna blir rena. Jag kan tänka på miljön en annan dag, tänker jag bekymmerslöst och rusar uppförtrappen för att höra nästa sång av min älskade Carl Johan Vallgren.  Jag dansar ut till tvättsnurran och viker till en stillsam ballad samman lakan och annan tvätt. Dörren blåser igen av en svag septembervind. Solen strålar och de mörka molnen hänger hotfullt men solen slipper ännu fram. EN spade får stötta upp dörren och musiken dras upp ett snäpp ännu högre. Hög av tonerna rusar jag sålunda ut till tvättlinan och dansar med skjortorna innan jag viker dem samman över en trädgårdsstol.

Disken går som en dans och jag börjar längta efter att skriva. Ännu en sång om en barndomskompis Marie som han ska cykla till havet med. ”vi struntar i dom vuxnas liv. Jag vet en vit strand där svalorna bygger bo ibland. Hör hur gruset knastrar och cykelkedjorna rasslar. Det är så vackert marie man vill bara sjunga rakt ut” sjunger han och träffar någonstans i känslocentrum.

”Vakna marie det blir sommar tilllslut hämta din baddräkt och skyda dig ut”. Plötsligt är jag sju år och hgår i simskolan nere vid sjön. Den underbara naiviteten i sången framkallar ett känslorus som känns snudd på psykotiskt, möjligen maniskt, men jag struntar i om det är normalt jag tar ytterliga några piruetter i mina långkalsånger och tänker att jag ska börja dansa tango. Jag ska fråga markuu om han vill dansa med mig han har finskt blod i ådrorna och är nog lite sugen på tango. Min gubbe bara jobbar och jobbar men marrkku och jag vi ska dansa tango. Oj vad bra den tanken var ”allt är så vackert Marie jag vill bara sjunga rakt ut” sjunger Carl-johan vallgren och de tär härligt att vara 47 och 7 år på samma gång.

trafiken bullrar utanför fönstret, i söder en väldig lyftkran. på redaktionen småprat. Knattret från tangentbord. Arbetsro, enl isa.

Nyss träffade jag en människa, ja ett möte - människor emellan. Det är ovanligt, händer inte ofta. Det finns så många skift, så mycket fasader att borra igenom. ÄNtligen detta möte och en lisa för själen att förvalta ett förtroende och bara skriva.

i dag fyllde min sambo år. men jag hade redan bräntt alla pengar så det fick bli en rosa skjorta på kap ahl. REdannär jag lyfte den från galgen kunde jag höra hans röst. "Rosa skjortor. Det är för unga killar i tjugoårsåldern" men jag tänkte att han unde bli fin i den. Särskilt till lite solbränna, som han ju nu trots allt saknar, trots att han var på kanarieöarna i januari på psoriasis resa, tänka sig.

Sedan fanns det inte så mycket kvar och jagm åste ha befunnit mig i en slags twilightzone när det gäller beträknande av tid. För jag njöt på subway med en väninna av att ha så gott om tid och sluta stressa hem.

så kommer maken..forts....

visar klockan på. jag har skrivit ut ett bröllopspar, ringt och intervjuat en artonåring och dessutom hunnit med att träffa en blivande trettioåring. Det känns som om jag håller på att ro iland det här fastän jag känner mig som ett ufo på denna softa, vackert designade arbetsplats.

den insuttna, slitna lokalen elva mil söder ut där jag jobbar annars känns trevligare. Där fikar alla med varandra skrattar och är ett team. här är allt så soft och elegant att jag känner hur jag håller på att smälta ini bakgrunden - ungefär som Woody Allen gjorde i filmen Zelig. Stod han vid en blommig soffa blev kostymen blommig. Hans rollkaraktär var expert på att INTE synas och det är fanimej jag också.

ska sitta i det stora landskapet i dag på allmänredaktionen, mitt bord heter familjered och jag känner mig som en myra. blääääääää

hoppas det går över när jag druckit min latte och läst tidningen. suck

bäst att väcka och klä på sonen, lasta kattburen jag skulle givit tillbaka till en av dotterns kompisar i går.

så fann jag även en film i ett skåp som jag lånade´/hyrde i januari LA vie en ROge. FAn också de tär väl minst en miljard i böter. hur kryper man sig ur något sådant här,,,har turen vänt eller vad fan är det eller är det bara tröghetslagen fan fan fan måste börja tänka positivt om saker igen.

positiv-positiv positiv. jag är en positivhalare med en apa på min axel.

så ja. nästan lite bättre