Musiken rinner rakt in i min trötta kropp. Carl Johan vallgren går varv på varv i min stereo i köket. Jag tar några försiktiga piruetter med diskborsten i enda handen, filten i persiska mattan brinner till under trampdynan, den bränner skönt jag tar ett varv til och några eleganta hopp in i vardagsrummet. Dansen blir vildare och vildare och glädjen återvänder. Då och då stannar jag till vid diskbalkan och får ännu en kopp, ett glas eller en såsig kastrull allt renare. DIskamskinen har varit trasig en vecka. Men jag lever i nuet. Till en ennan sång med tyskt humpa humpa i bakgrunden sitter jag på toalettlocket i min bortgångna pappas förstora duvblå långkalsonger, barfota och ett linne. Jag skakar huvudet i extas och spelar på osynliga grummor allt medan jag håller takten med  vänsterbenet. Då och då fiskar jag upp en blöt handuk eller något annat blött plagg som ska ned i tvättmaskinen. Till sluttonerna marsherar jag taktfast ner mot tvättstugan i källaren. Det krashar under sulorna på de slippers jag som hastigast kört in fötterna i och tvätten åker in i maskinen med en duns. Sången hörs inte längre men jag drar in doften av mögel och gamla kroppssporer i näsan medan jag försöker tömma ut det sista ur en närapå tom tvättmedelskartong. Och tjong där kör maskinen igång, bäst att höja till 95 grader så kläderna blir rena. Jag kan tänka på miljön en annan dag, tänker jag bekymmerslöst och rusar uppförtrappen för att höra nästa sång av min älskade Carl Johan Vallgren.  Jag dansar ut till tvättsnurran och viker till en stillsam ballad samman lakan och annan tvätt. Dörren blåser igen av en svag septembervind. Solen strålar och de mörka molnen hänger hotfullt men solen slipper ännu fram. EN spade får stötta upp dörren och musiken dras upp ett snäpp ännu högre. Hög av tonerna rusar jag sålunda ut till tvättlinan och dansar med skjortorna innan jag viker dem samman över en trädgårdsstol.

Disken går som en dans och jag börjar längta efter att skriva. Ännu en sång om en barndomskompis Marie som han ska cykla till havet med. ”vi struntar i dom vuxnas liv. Jag vet en vit strand där svalorna bygger bo ibland. Hör hur gruset knastrar och cykelkedjorna rasslar. Det är så vackert marie man vill bara sjunga rakt ut” sjunger han och träffar någonstans i känslocentrum.

”Vakna marie det blir sommar tilllslut hämta din baddräkt och skyda dig ut”. Plötsligt är jag sju år och hgår i simskolan nere vid sjön. Den underbara naiviteten i sången framkallar ett känslorus som känns snudd på psykotiskt, möjligen maniskt, men jag struntar i om det är normalt jag tar ytterliga några piruetter i mina långkalsånger och tänker att jag ska börja dansa tango. Jag ska fråga markuu om han vill dansa med mig han har finskt blod i ådrorna och är nog lite sugen på tango. Min gubbe bara jobbar och jobbar men marrkku och jag vi ska dansa tango. Oj vad bra den tanken var ”allt är så vackert Marie jag vill bara sjunga rakt ut” sjunger Carl-johan vallgren och de tär härligt att vara 47 och 7 år på samma gång.

 

Enyasmatte

5 september 2008 19:27

Wow! Vilken energi du verkar ha!!!

KRAM

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

har jobbat näst sista veckan före semestern. har varit i min övernattningslägenhet och tryckt några nätter för att spara bensinpengar. Det går till så här. Man kliver upp på morgonen, äter myssli och mjölk, sedan ser man på några episoder av sex and ...

idag blev jag uppringd av en pigg tjej på Stage pool. Jag är med i en grupp om fem som ska coachas. Jag nappade på detta för jag tänker att jag ska upp på banan. Jag måste ta tag i den tappade fanan. Nu är det dags- jag är full av förväntan inför d...

http://insideoutnyc.wordpress.com/  

http://www.youtube.com/watch?v=tBGngixvQmE&NR=1   Kitty you go girl, kan avdramatisera det mesta - som här i Mensbloggen. ...

Det är något märkligt med gamla hus. ATt städa ur dem. I april städade jag ur det hus där jag levt med barnen i ungefär nio år. Nio är i princip en hel barndom. Jag gick igenom arbetsrummet och penslade mej likt en arkeolog ned lager för lager, grävd...