Solen skiner. En taktfast trumma dovt i botten. Först tänker jag. Jag är lycklig. SSer min dotter i norskkoftan, känner mig lycklig. Idag fyller hon år. Solen skiner, allt toppen, utom att en viss M på ICA affären hälsade så svalt att jag började undra vad jag egentligen gjort henne. Sedan inser jag att karriären, författarkarriären står stilla och jag blir olycklig, ömklig. SKriver ett mail till S och beklagar mig. Nästa ögonblick är situationen åter uthärdligt, bestämmer mig för att börja skriva igen. Jag måste skriva. Att skriva är att andas.