idag så sov jag ända till tolv - fast det är inte riktigt sant. För först klev jag upp klockan sex och lämnade sonen på fritids så han skulle få i sig frukost, sedan åkte jag hem och lade mig och sov och vaknade inte förrän solen stod högt på himlen. Månne det bero på att jag jobbade natten före det.

Så jag var så där lite seg som man kan vara när det bara är fyra timmar kvar tills det är dags att åka till jobbet igen då...för resan tar en timme....(börjar fem och jobbar mig genom natten). När man har så lite tid tänker man att man sak vara effektiv och laga sonens byxor som går sönder på knäna hela tiden, eller städa eller tvätta och sedan, tja sedan blir det liksom ingenting. Man hinner bara äta frukost och kolla lite på nätet och sedan vips är klockan fem i ett och då ska sonen hämtas från skolan och han är glad på alla sätt. FAst helst vill han hem till en kompis och det NUUU (han fattar inte att jag är trött och hungrig ochmåste hem och fixa saker innan jag ska åka och jobba - konstigt att han inte fattar det!)

Men vi plockar upp posten i brevlådan på väg hem (jag har ett väl utvecklat trick för det där, trycker på kanppen så rutan till bilen åker ner och svänger upp så nära lådorna att det liksom låter duns.duns.duns - när backspegeln viker sig mot plastbrevlådorna. Sedan sträcker jag mig allt jag kan och lite till och hänger eller snarare häver mig ut genom fönstret och får ner en näve i den blå brevlådan där jag liksom vispar runt med handen och lyckas hitta all post och alla reklam som jag inte lyckats avsäga mig) och sonen hoppas allt vad han kan att det ska ligga monsterkort i lådan - det gör det naturligtvis inte, men däremot ett jättepaket från tradera med sex hundra fimärken påklistrade på utsidan. Jag sliter upp paketet för jag tror att det är dom där jeansen som jag vann på en auktion, men upptäcker till min besvikelse att det är ett set om två gardiner som jag glömt att jag löst in. I alla fall hänger jag upp dem i köket och känner mig lite stolt över att jag är så klimatsmart. Alltså handla begagnat ska bli min melodi. då släpper man nästan ut noll, bara paketets väg från hand till hand så att säga....MEn om vi backar i tiden har vi precis kommit innanför ytterdörren och precis då....

....så kommer femtonåringen ner för trappen (hon som är hemma och är förkyld). Så kommer nittonåringen och hälsar på för jag har kokat pastaknyten med svamp och ost och spenat. Vi äter och genast blir den nyss  så goda maten bara äcklig med all disk som bildas. JAg känner djupt och innerligt att jag absolut INTE har någon lust att ta hand om det där.

Så går tiden och snart är det dats att åka till jobbet och jag måste fixa till mig. Jag går på toa för att göra en "bonntvätt" (då blaskar man sig med fördel lite snbbt under armarna) bäst att tvätta muttan okså tänker jag och blöter ned en handuk och liksom tvålar in den så det blir en tvättlapp. Medan jag står där och tvättar muttan så ringer telefonen som jag av outgrundlig anledning får med mig på toan. Jag svarar med en hand på telefonen och med den andra håller jag handduken som jag tvättar mina nedre behag med så att säga.

Det är klassföreståndaren som undrar hur det är fatt med lilla strumpan (jag kallar mina barn för strumpan eller lillstrumpan - åtmindståne flickorna får heta strumpan.. det är han som är vilse i pannkakans fel... Staffan Westerberg, kan han ha hetat så eller är det politikern, nej han hette väl Bengt.... - han hade i alla fall en programserie med lillstrumpan och syster yster) . Herregud jag rodnar, tänker att "tänk om klassisen, magister Lång - han heter faktiskt så,  hör att det ekar, tänk om han fattar att jag är på toaletten.... och här står jag och .....tvättar min vagina...hemska tanke.

I alla fall så klarar jag samtalet rätt bra. Undrar om man får vuxenpoäng för sådant, att man klarar samtalet och lyckas hålla masken liksom - att man kan låta som om man gör något annat, viktigare...

Men klockan har tickat i väg ochjag har bråttom nu...så är det liksom bara att dra på sig kläder och åka. jag känner mig tjock och drar på mig en gul tröja och så sätter jag mig i bilen. Och på jobbet känner jag mig tjock hela dagen, eller natten, fast det är det ju bara jag som tänker på, men ändå. Ingen annan tänker på det, för så är det - det är bara en själv som går där och sneglar i spegeln och klämmer på valkarna i smyg..mEn då bestämmer jag mig att nu djävlar i morgon ska jag gå långt och nästa dag och nästa dag, jag ska gå bort dom där djäkla kalorierna.

Min mamma. Hon har fräknar längs hela armen, och i ansiktet och över allt tror jag. Jag tror det handlar om pigmentering. När jag var liten flicka avundades jag min mamma och hennes fräknar, hade gärna sett att jag fått några på näsan i alla fall. När jag frågade henne hur man skulle göra för att få fräknar sade hon alltid. Man ska vara väldigt väldigt snäll. Så jag gick omkring i en slags helig snällhetsbubbla i flera timmar och sprang och speglade mig men inga fräknar så långt ögat kunde se. JAg prövade även pepparkakor för sådana sägs förhöja snällhetsgraden, men resultatet blev oftare lös mage (som i och för sig kan ge tillfälliga prickar i röven om de kommer ut med hög hastighet i toaporslinet - rekyleffekten)

Nu har jag insett att hon lurade mig, drog mig vid näsan, men hon är förlåten för det och mycket annat. Jag inser att jag själv måste ställt till med mängder av hyss och stundtals varit en ren plåga. Därför kan man inte annat än älska henne. I dag talade vi på telefonen, vi för det mycket ofta nu mera, särskilt sedan min far gick bort för några år sedan.

Träffas gör vi ofta också (glömmer aldrig doppet vi gjorde i badhuset på internationella kvinnodagen, kallat internationella kvinnodoppet som ska bli en tradition. Mamma hade inte simmat på trettiofem år och baddräkten var lika gammal om inte äldre. Tillsammans åkte hon, jag och döttrarna till badhuset - ett äventyrsbad och så tillbringade vi denna speciella kvinnodag med bad och mamma var så söt i sin baddräkt där hon sträckte ut i långbassängen....)och hon hämtar och passar ofta min lilla sexårige son och ja, jag skulle nog inte ha grejat upp mina studier, min skillsmässa och mycket, mycket annat om jag inte hade kännt hennes stöd vid min sida.

Idag blir jag alldeles varm om hjärtat när jag tänker på hennes godhet, för den sträcker sig så långt, långt utanför familjekretsen. Hon har ett litet fadderbarn i Ghana som hon brevväxlar med och skickar kort till och sådant som hör till.

I går assisterade hon en väninna på hennes fars begravning mellan klockan ett och sju. Herregud det är hårt arbete i sju timmar, dukning, matlagning och gud vet allt. Bara för att hon ansåg att hon behövde hjälp. Dom är ett helt litet gäng centerkvinnor som gör sådant där förutom politikar sig lite grand, men ofta handlar de tom matlagning och sedan har dom en cittrakurs där hon går och lär sig spela cittra en gång i veckan.

Mamma tycker att en cittra är för dyr (den kostar femtonhundra kronor) så hon lånar. Men nu i telefonen avslöjade hoon för mig att hon skulle träna på cittra och när jag frågade hur man tränar cittra när man inte har någon sade hon att hon tränar handgreppen i luften, där hon sitter vid köksbordet. Det är ju alldeles bedårande. Hon vill inte vara till besvär och åka och låna en cittra av en annan centerkvinneväninna, för hon ska in på operation. Och nyss nämnda väninna lyckades mamma övertala att låta bli att hjälpa till så länge på begravningen för väninnans pappa. "Du måste tänka på att ha dina krafter".

JAg blir alldels rörd när jag ser eller får veta om den här kvinnosolidariteten som pågår på landsbygden, hur mycket de ställer upp på varandra och hjälper varandra. Go mamma go. Hon håller igång ocks, cittrakurs en gång i veckan, sedan har hon linedance och så är hon ordförande och sekreterare i allehanda föreningar, centerkvinnor, röda korset, skogsliljan som är en slags pensionrsverksamhet och Guuuud vet allt. Mamma du är UNDERBAAAAR.

Som en svart inlandsis, eller ett fluffigt täcke av meninslöshet, sveper den in över mig och färgar av sig på mina tankar. Allt känns meningslöst. Jag läser mitt manus och ser att varje rad, varje stavelse är bekant. Jag läser och ser att jag inte kan skriva. Jag läser och inser att jagär en värdelös författare. Insikten slår med bävan ut hela självförsvaret. Jag ligger och stirrar i taket och undrar vad som kommer att hända. Jag undrar vad det ska bli av mig. Vad är meningen med alltihopa. Det känns meningslöst att slösat bort så många månader på ett manus som först hade substans men sedan plötsligt vittrades upp och blev innehållslöst. Insikten får mig att drappas av panik, en tyst panik. Jag ligger på rygg och gräver med pekfingret i min navel. Invid mig sover sonen och invid honom sover sambon. Och jag inser att allt är meninslöst. Jag inser attjag inte kan skriva och jag frågar mig – vad är i sådana fall meningen med alltihopa.

...fan vad enkelspråkig och trist man börjar bli, tröttar på mig själv och mitt eget gnäll liksom. Därför börjar jag drömma mig bort, nytt liv, ny man (eller varför inte en kvinna) - nytt allt. Men man rycks alltid tillbaka till verkligheten. Det där berömda gräset som ska vara så mycket grönare på andra sidan....Minns när kossorna och kvigorna ibland lyckades rymma, vi hade ju kor  - en hel laudgård full. En dag gav sig sex eller tio ystra kvigor ut på rymmen. De ställde sig och mumsade i grannens jordgubbsland. Han hade den snällheten att han jagade iväg dom så de spred sig på skogen och jag var hemma (tror jag var kring 28 år då) och skötte om djuren åt mor och far. Jag minns att jag tvingade sommargästerna som hyrde undantagshuset att passa mina barn som då var två och tre år gamla ugnefär (och dom var fan så söta). Den minsta (hon som är länkad som lillstrumpan 2) satt i alla fall i barnvagn och sedan sprang jag i skogen flera timmar för att jaga ikapp dom där kvigorna. Pappa var hysterisk, satt i Lappland där han var med mamma för att plocka hjortron och ringde efter all mopedburen ungdom han kunde åstadkomoma (dom hade jobbat hos oss i bland andra somrar med att köra traktor och hässja hö) så sprang vi som cowboys fast utan hästar för att jaga in dom. Det va rinte lätt. Sådana rymningar gör sig bäst när man är i kvigåldern, själv är jag väl mer en kossa - ala mamma mu. Men hon är juockså i viss mån rymningsbenägen. Hon tycke rom att sitta och se mot den flyende solen och dagdrömma. JAg dörmmer om att äga en liten husvagn i trä och slå mig ned någonstans, starta ett litet cirkuskollektiv, odla biodynamiska morötte roch försökrja mig på att ljuga ihop berättelser vid lägerelden. Suck. så står man här med en stor djävla bil som ska tankas hela tiden (det är 14 mil tur och retur till jobbet och åker man till Bjästa två gånger på en dag för att hämta svärsonen som står och grillar hamburgare  är det 8, 8 mil det gör 23 mil om dagen).... och gubben som gnäller och säger att ett litet förlåt (om bensinslukningen) inte ger honom pengar. Då vill man liksom bara ta den där husvagnen, kroka fast den på bilen och dra...inte blir det bättre av at tchefen gnäller över smågrejor på jobbet heller. jag får sjunga som ted gärdestad - fast han är ju dö nu. "Jag vill ha en egen måne, som jag kan resa till. Bara sitta på min måne och göra vad jag vill....- där stannar jag tils allting ordnat sig"

Roligt är dock att jag ska träffa mi regissör och min prdoucent som vill vara regiass nu på onsdag på GHandi. sånt gör mig glad. vi ska äta indiskt och prata manus. :-)

alltså jag är fyrtiosju år och jag får inget gjort. JAg läser hela tiden i tidningar om människor som är yngre än mig och så himla lyckade, som ger ut böcker, skriver pjäser och regisserar film och här sitter jag och får inget, inget gjort, bara för jag jobbar, jobbar, jobbar för dom där dumma, dumma pengarna. Aldrig vinner man på skraplotter och hur fan bär man sig åt när man ska på kvartssamtal elelr är trött efter att ha jobbat natten och sonen ska ha plåster på knät och livet liksom bara hackar hål på min illusion om att jag skulle ha tid att sitta er och skriva ett filmmanus eller regissera en film. Det suger, det suger fett, jag kan inte strukturera mig, formera mig och jag som gett mig fan på att jag ska leverera manus den femtonde och när jag vaknar efter en fet lång period nattarbete är jag trött och inte ett dugg energisk, bara sitter här i mina skitiga, otvättade kläder och låter tiden gå. Fast det är ju meningsfullt att vara med barnen och så, det vill jag inte välja bort, jag vill bara välja bort jobbet, inte pengarna - för jobbet stjäl all min tid. Som nu i veckan när jag ska stå onsdag till lördag och sälja några fåniga djävla påskägg för det där löjliga eventföretaget för att tjäna lite deg. Its really killing me och i går på väg till jobbet hörde jag en intervju med Petra Revenue somv ar så himla intressant och jag kollade in vad hon gjort och ju mer andra gör ju uslare känner jag mig, fast livet är ingen tävling och man ska ta allt i sin egen takt och ändå känner jag att jag får inget kreativt gjort, jag bara tankar bilen, tvättar, går runt som en zombie och är trött och disken på diskbänken växer är det en kvinnofälla som slagit igen, är det löneslaveriet eller den här djälva borgeliga regeringen eller vad fan är det, SVARA någon

när solen skiner ocdh reflexerna gnistrar i snön. När jag hör snöns dova gnekande under curlingskorna, när jag går från skidbacken, förbi gärdesgården och ner mot vattnet, ser jag hur spindeln spunnit en tråd mellan trädet och de nakna grenarna från en sälg. Isen ligger till hälften nedblött i det långsamt strömmande vattnet och solen skiner som den vore tokig.

Då precis innan jag kommer fram till kyrkan, längs den lilla stigen, springer tre rådjur fram. De springer inte, de seglar genom luften, spränger vindmotståndet med sina bröstkorgar. Sedan står de intill varandra, helt stilla och vädrar i luften, innan de tar sats och fortsätter in mellan husen, vidare över byvägen för att hinna upp mot skogsbrynet. När de är ur siktfältet börjar tvenne jakthundar skälla i kapp, där de står inhägnade i sina hundburar.

Lite senare, ombytt och  på väg mot KRamfors för att vara misteryshopper på kvantum ser jag hur grenarna hänger ner mot den vita vägen (förr var den svart då den ännu titulerades E4) Allt ramas in i ett vitt töcken. Det är så vackert att jag plockar upp mobilen för att fotografera och håller nästan på att köra av vägen.

Om inte det är skönhet - säg mig i så fall, vad är det då!?

fast inte på oskarsgalan, utan för att jag har magkatarr och för att jag jobbade hela förra veckan som egentligen var min lediga skrivarvecka. JAg har jobbat extraskift på natten och ståt i butik och delat ut mat från Knorr och mat från polarbröd. Nu är jag sönderstressad och jag har ingen matlust och är vit i ansiktet och är trött, kroppen värker och jag har inte lust med nått. Men jag är i alla fall omgiven av ungdomarna (grannens flicka, yngsta dottern, mellandottern med pojkvän) Ungdomarna är mitt livselexir. De är alla så närvarande och underbara - som de vore utsända av en hemlig Gud för att göra mig glad.

Just nu sitter mellanflickan och henens pojkvän och pumpar på elorgeln i teverummet, det låter, vad låter det, vackert låter det inte. Det låter fruktansvärt illa. KAnske har det något med mitt sinnestillstånd att göra...

jAg sitter och rapar (tänk om jag hade råd med att köpa novalocol) och kämpar mot huvudvärken och den minsta visar stotlt upp sina secoundhand fynd. En dräkt med kjol i brunt med lagda veck. Vi har precis ryckt bort axelvaddarna och sprättat upp fickorna så de går att använda. Grannens flicka har lagt kopparslingor i sitt hår och sitter gäspande och undrar om hon ska färga överhåret blont. "Neej" vrålar jag. "Du vill väl inte bli en dum blondin"

 "Men för helvete gå och smäll till honom" säger den yngsta flickan irriterat om pojkvännens jazzande på elorgeln. Det låter som om han går på något, eller så gör elorgeln det. Hon kontrar med att skruva up Patrik Isaksson på sin dator. "Jag dödar honom snart" säger hon när han börjar spela "KAlle Johansson" med bakgrundskomp som liknar bombkravader frånLibanon. Jag ser ut på snön som täcks av små kattspår och önskar jag vore lite pigare så jag kunde motionera och gå runt sjön. Nu msåte jag hämta kraft så jag orkar jobba i natt. I bland är livet tungt. Men jag har hi alla fall bläddrat ienom mitt manus och kommit fram till att jag måste samla mig för mormoderns karaktärs/nyckelscen. Sedan ärdet inte mycket kvar innan jag kan skicka det till regissör, lite plotter bara som att kolla scennummer och annat.

Nä nu vet jag itne vad jag ska skriva mer. hopp och hej, leverpastej