Min mamma. Hon har fräknar längs hela armen, och i ansiktet och över allt tror jag. Jag tror det handlar om pigmentering. När jag var liten flicka avundades jag min mamma och hennes fräknar, hade gärna sett att jag fått några på näsan i alla fall. När jag frågade henne hur man skulle göra för att få fräknar sade hon alltid. Man ska vara väldigt väldigt snäll. Så jag gick omkring i en slags helig snällhetsbubbla i flera timmar och sprang och speglade mig men inga fräknar så långt ögat kunde se. JAg prövade även pepparkakor för sådana sägs förhöja snällhetsgraden, men resultatet blev oftare lös mage (som i och för sig kan ge tillfälliga prickar i röven om de kommer ut med hög hastighet i toaporslinet - rekyleffekten)

Nu har jag insett att hon lurade mig, drog mig vid näsan, men hon är förlåten för det och mycket annat. Jag inser att jag själv måste ställt till med mängder av hyss och stundtals varit en ren plåga. Därför kan man inte annat än älska henne. I dag talade vi på telefonen, vi för det mycket ofta nu mera, särskilt sedan min far gick bort för några år sedan.

Träffas gör vi ofta också (glömmer aldrig doppet vi gjorde i badhuset på internationella kvinnodagen, kallat internationella kvinnodoppet som ska bli en tradition. Mamma hade inte simmat på trettiofem år och baddräkten var lika gammal om inte äldre. Tillsammans åkte hon, jag och döttrarna till badhuset - ett äventyrsbad och så tillbringade vi denna speciella kvinnodag med bad och mamma var så söt i sin baddräkt där hon sträckte ut i långbassängen....)och hon hämtar och passar ofta min lilla sexårige son och ja, jag skulle nog inte ha grejat upp mina studier, min skillsmässa och mycket, mycket annat om jag inte hade kännt hennes stöd vid min sida.

Idag blir jag alldeles varm om hjärtat när jag tänker på hennes godhet, för den sträcker sig så långt, långt utanför familjekretsen. Hon har ett litet fadderbarn i Ghana som hon brevväxlar med och skickar kort till och sådant som hör till.

I går assisterade hon en väninna på hennes fars begravning mellan klockan ett och sju. Herregud det är hårt arbete i sju timmar, dukning, matlagning och gud vet allt. Bara för att hon ansåg att hon behövde hjälp. Dom är ett helt litet gäng centerkvinnor som gör sådant där förutom politikar sig lite grand, men ofta handlar de tom matlagning och sedan har dom en cittrakurs där hon går och lär sig spela cittra en gång i veckan.

Mamma tycker att en cittra är för dyr (den kostar femtonhundra kronor) så hon lånar. Men nu i telefonen avslöjade hoon för mig att hon skulle träna på cittra och när jag frågade hur man tränar cittra när man inte har någon sade hon att hon tränar handgreppen i luften, där hon sitter vid köksbordet. Det är ju alldeles bedårande. Hon vill inte vara till besvär och åka och låna en cittra av en annan centerkvinneväninna, för hon ska in på operation. Och nyss nämnda väninna lyckades mamma övertala att låta bli att hjälpa till så länge på begravningen för väninnans pappa. "Du måste tänka på att ha dina krafter".

JAg blir alldels rörd när jag ser eller får veta om den här kvinnosolidariteten som pågår på landsbygden, hur mycket de ställer upp på varandra och hjälper varandra. Go mamma go. Hon håller igång ocks, cittrakurs en gång i veckan, sedan har hon linedance och så är hon ordförande och sekreterare i allehanda föreningar, centerkvinnor, röda korset, skogsliljan som är en slags pensionrsverksamhet och Guuuud vet allt. Mamma du är UNDERBAAAAR.