Som en svart inlandsis, eller ett fluffigt täcke av meninslöshet, sveper den in över mig och färgar av sig på mina tankar. Allt känns meningslöst. Jag läser mitt manus och ser att varje rad, varje stavelse är bekant. Jag läser och ser att jag inte kan skriva. Jag läser och inser att jagär en värdelös författare. Insikten slår med bävan ut hela självförsvaret. Jag ligger och stirrar i taket och undrar vad som kommer att hända. Jag undrar vad det ska bli av mig. Vad är meningen med alltihopa. Det känns meningslöst att slösat bort så många månader på ett manus som först hade substans men sedan plötsligt vittrades upp och blev innehållslöst. Insikten får mig att drappas av panik, en tyst panik. Jag ligger på rygg och gräver med pekfingret i min navel. Invid mig sover sonen och invid honom sover sambon. Och jag inser att allt är meninslöst. Jag inser attjag inte kan skriva och jag frågar mig – vad är i sådana fall meningen med alltihopa.