...fan vad enkelspråkig och trist man börjar bli, tröttar på mig själv och mitt eget gnäll liksom. Därför börjar jag drömma mig bort, nytt liv, ny man (eller varför inte en kvinna) - nytt allt. Men man rycks alltid tillbaka till verkligheten. Det där berömda gräset som ska vara så mycket grönare på andra sidan....Minns när kossorna och kvigorna ibland lyckades rymma, vi hade ju kor  - en hel laudgård full. En dag gav sig sex eller tio ystra kvigor ut på rymmen. De ställde sig och mumsade i grannens jordgubbsland. Han hade den snällheten att han jagade iväg dom så de spred sig på skogen och jag var hemma (tror jag var kring 28 år då) och skötte om djuren åt mor och far. Jag minns att jag tvingade sommargästerna som hyrde undantagshuset att passa mina barn som då var två och tre år gamla ugnefär (och dom var fan så söta). Den minsta (hon som är länkad som lillstrumpan 2) satt i alla fall i barnvagn och sedan sprang jag i skogen flera timmar för att jaga ikapp dom där kvigorna. Pappa var hysterisk, satt i Lappland där han var med mamma för att plocka hjortron och ringde efter all mopedburen ungdom han kunde åstadkomoma (dom hade jobbat hos oss i bland andra somrar med att köra traktor och hässja hö) så sprang vi som cowboys fast utan hästar för att jaga in dom. Det va rinte lätt. Sådana rymningar gör sig bäst när man är i kvigåldern, själv är jag väl mer en kossa - ala mamma mu. Men hon är juockså i viss mån rymningsbenägen. Hon tycke rom att sitta och se mot den flyende solen och dagdrömma. JAg dörmmer om att äga en liten husvagn i trä och slå mig ned någonstans, starta ett litet cirkuskollektiv, odla biodynamiska morötte roch försökrja mig på att ljuga ihop berättelser vid lägerelden. Suck. så står man här med en stor djävla bil som ska tankas hela tiden (det är 14 mil tur och retur till jobbet och åker man till Bjästa två gånger på en dag för att hämta svärsonen som står och grillar hamburgare  är det 8, 8 mil det gör 23 mil om dagen).... och gubben som gnäller och säger att ett litet förlåt (om bensinslukningen) inte ger honom pengar. Då vill man liksom bara ta den där husvagnen, kroka fast den på bilen och dra...inte blir det bättre av at tchefen gnäller över smågrejor på jobbet heller. jag får sjunga som ted gärdestad - fast han är ju dö nu. "Jag vill ha en egen måne, som jag kan resa till. Bara sitta på min måne och göra vad jag vill....- där stannar jag tils allting ordnat sig"

Roligt är dock att jag ska träffa mi regissör och min prdoucent som vill vara regiass nu på onsdag på GHandi. sånt gör mig glad. vi ska äta indiskt och prata manus. :-)