när solen skiner ocdh reflexerna gnistrar i snön. När jag hör snöns dova gnekande under curlingskorna, när jag går från skidbacken, förbi gärdesgården och ner mot vattnet, ser jag hur spindeln spunnit en tråd mellan trädet och de nakna grenarna från en sälg. Isen ligger till hälften nedblött i det långsamt strömmande vattnet och solen skiner som den vore tokig.

Då precis innan jag kommer fram till kyrkan, längs den lilla stigen, springer tre rådjur fram. De springer inte, de seglar genom luften, spränger vindmotståndet med sina bröstkorgar. Sedan står de intill varandra, helt stilla och vädrar i luften, innan de tar sats och fortsätter in mellan husen, vidare över byvägen för att hinna upp mot skogsbrynet. När de är ur siktfältet börjar tvenne jakthundar skälla i kapp, där de står inhägnade i sina hundburar.

Lite senare, ombytt och  på väg mot KRamfors för att vara misteryshopper på kvantum ser jag hur grenarna hänger ner mot den vita vägen (förr var den svart då den ännu titulerades E4) Allt ramas in i ett vitt töcken. Det är så vackert att jag plockar upp mobilen för att fotografera och håller nästan på att köra av vägen.

Om inte det är skönhet - säg mig i så fall, vad är det då!?