kranen i köket läcker. Det är morgon 6,46. Måste klä på den sovande sonen, önskar någon kom och klädde på mig. Gnuggar ögonen, sitter krökrt som en makaron. När klockan ringer - eller telefonen som jag ställde på väckning halv två i natt när jag kom hem från jobbet - vill jag INTE kliva upp. Men jag gör det. Viljan är starkare, viljan och moralen.

JAg klär på sexåringen, ena strumpan är trasig, men jagorkar inte. Det får vara. Snart ska han skjtsas till förskoleklassen och när jag åter är hemmavid och åter fiskat upp morgonens upplagor av DN och lokalblaskan ur brevlådan, då är jag för pigg för att somna. Just nu skriker min kropp efter sömn. Då måste jag sätta mig och läsa i dessa tidnignar till dess att det sticker iansiktet. Då  kan jag zombiaktgt stapa mot sängen, vräka mig omkull, oftast med kläderna på och sova fram till klockan tio eller elva - eller hemska tanke - vad skulle Luther säga - ända till tolv. Gud så sköntatt sova, tanken gör mig säll. men nu handlar det bara om att besegra viljan, få i gång sonen och köra honom mot skolan. Gsp.