kranen som tidigare drippade och droppar läcker som ett såll, snart måste gubben komma hem från kanarieöarna och laga skiten. jag sitte rhär och har magsjuka och känner mig allmänt trött på det mesta. jag kom på en scen som måste tas bort ur mitt manus, me jag är för trött för att orka. huse tär kallt och jag borde bära ned pelletssäckarna och sota pannan - men jag är för trött för att orka. Trött, trött, trött, kan ingen ge en lite energi.

Jag tror att en av döttrarna gjort slut med mig, jag sa väl en olämplig kommentar, men det är inte lätt när man är sjuk och trött och pank, ständigt pank. Då kan man inte alltid vara på topp och säga dom där stdjand ekommentarerna. JAg önskar jag hade någon som kunde gå bredvid mig och säga stödjande saker. Vad skulle det kosta att anställa en livscoatch, aj aj jag vågar inte ens tänka tanken ut. nä, det är väl bast att gå ner i källaren och fixa den där djävla pannan om jag inte ska spy lite först.

i går körde jag min dotter till tingsrätten. hon var så modig som vågade sig in och vittna. Jag är stolt. Själv är jag en kötthög som tar mig runt från pliktpunkt A till B. Svetten klibbar under armhålorna. Magen hänger över byxlinningen. Tröttheten är min ständige följeslagare och jag skulle behöva träffa en total-make-over specialist. Jag tycker inte om den där feta kärringen som glor tillbaka var gång jag passerar spegeln.

JAg jobbar iaf min berättelse framåt, har precis kortat en scen. Nu ska jag dricka kaffe. JAg skiter i att hemmet ser ut som hämtad från en husvagn befolkad av white trash i midwestern. Jag MÅSTE skriva. Det är RÄDDNINGEN undan vansinnet.

kranen i köket läcker. Det är morgon 6,46. Måste klä på den sovande sonen, önskar någon kom och klädde på mig. Gnuggar ögonen, sitter krökrt som en makaron. När klockan ringer - eller telefonen som jag ställde på väckning halv två i natt när jag kom hem från jobbet - vill jag INTE kliva upp. Men jag gör det. Viljan är starkare, viljan och moralen.

JAg klär på sexåringen, ena strumpan är trasig, men jagorkar inte. Det får vara. Snart ska han skjtsas till förskoleklassen och när jag åter är hemmavid och åter fiskat upp morgonens upplagor av DN och lokalblaskan ur brevlådan, då är jag för pigg för att somna. Just nu skriker min kropp efter sömn. Då måste jag sätta mig och läsa i dessa tidnignar till dess att det sticker iansiktet. Då  kan jag zombiaktgt stapa mot sängen, vräka mig omkull, oftast med kläderna på och sova fram till klockan tio eller elva - eller hemska tanke - vad skulle Luther säga - ända till tolv. Gud så sköntatt sova, tanken gör mig säll. men nu handlar det bara om att besegra viljan, få i gång sonen och köra honom mot skolan. Gsp.

klockan är halv sex och jag är så trött, så trött. I natt slog allt slint. Ljudkurvorna med mitt prat förvandlades till raka, döda EKG-kurvor. Det var bara att läsa om efter en massa hysteriska tabbar.

I dag betalar jag priset. Gäsp.

SItter och lyssnar igenom den överspeedade nyhetsinläsningeno ch kan inte annat än tycka synd om de stackars synskadade som tvingats lyssna till min monotona röst i dag. Talsyntes hade varit roligare. Den metalliska monotona rösten som en digital dator kan åstadkomma låter fanimig livligare än vad jag lyckades pressa frami  natt. Inget man är stolt över.

Sitter här och beställer artiklar från tjejerna i den andra studion. Ser att Olle är på G. Olle Gustafsson ska ha konstutställning. Han ser lite äldre ut och lite tröttare, men har på sig samma virkade mössa. JAg minns när han satt med min minsta flicka i knät och jag hade förmånen att få intervjua honom för en bok jag skrev. Det var som om tiden upphörde när han talade och den yngsta sov så tryggit i hans famn. Det doftade svagt av terpentin och olja i lokalen. Han nickade mot arbetskamraterna, konstböckerna som låg på ett bord mitt i rummet. Det var Kylberg och några till. Han såg dem som sina vänner.

Jag tror jag ska åpka hem oc lägga fram mina vänner på arbetsbordet. Bruno K Öyer skulle platsa, liksom Karl Vennberg och några till.

är en typiskt småregnig dag i mitten av februari. Jag har åkt sju mil och släppt ut en massa kilo koldioxid för att ta mig till jobbet. TIllvaron ser ut så för många norrlänningar, få har lyxen att kunna cykla till jobbet. De flesta måste pendla i alla fall om man valt att bo i en liten by och inte flytta in till städerna.

Dagen har gått i sömdruckenhetens tecken och så har jag plockat undan lite skräp från golvet och lagat mat. Min bästa väninna Eva kom på besök och hon hade på sig en tröja jag glömt att jag givit bort till henne. Plötsligt slog det mig, där hon satt vid bordet med håret i en knut i nacken. Guuud vad jag tycker om den här människan. Jag kom på det när hon skulle tala om för min dotter vad ordet blåsippa heter på latin. Hon hade glömt bort halva ordet och log lite generat. Då slog det mig. Gud vad glad jag är att jag har dig och här sitter du och pratar med mina barn och tycker om dom.

Strax innan min väninna skulle gå ringde henens stora dotter från australien, där hon är på äventyrlig resa. Hon hade köpt gymkort och skulle träna. Min väninna tyckte det lät bra ända tills min mellandotter tog luren och upplyste oss så där i förbifarten att hennes nya träningsliv även innefattade dans runt stripstång. Eva förfasade sig, men vi försökte lugnande förklara att det är nya träningstrenden bland alla kändisar i USA. "Du får bara träna runt den där stången om duhar på dig dunjacka" konstaterade Eva helt frankt. Sedan kom min mor muminmamman. Hon har alltid med sig rena kökshandukar och nystruket förkläde för att kunna stå ut med röran hos mig. Jag förkalrade att middagsmaten stod ute på vereandan. Ordentligt inslagen under både bakplåtspaper och gladpack, tidningspapper och överst en tung skärbräda, allt för att hindra kvarterets listiga katter från att bryta sig in i innehållet, där den stod på avkylning (innan den skulle in i ugnen för gratinering). SLutligen tog jag en snabbdush innan det var dags att trä en tröja över kroppsfettet och hoppa in i jeansen och sedan iväg med bussen (som bara startar när den själv vill) till ica, inhandla tamponger åt dottern och där såg jag ett par spröda tullipaner som jag norpade med mig , liksom ett grattiskort och en trisslott. SNabbt som attan ritade jag ner en hälsning åt de unga kära tu som firar två månaders kärlek, så länge har de varit älskande tu, egentligen ´ännu längre, men de är noga med räkningeno ch det har varit slut emellan innan de åter blev i hop igen.

Den kärleken, den kärleken. Jag minns hur underbart det var att vara ung och kär. Det är något jag unnar alla människor - att vara unga och kära. För dom som inte längre är unga - så unnar jag dem att känna sig una och kära. För när man är kär känner man sig ung.

Själv är det nog hetast med moderskärlek för min egen del. Jag har en bok av en fransk filosof som skriver att det finns åtta sorters kärlekar och bland dem räknas, moderskärleken (som jag inte minns namnet på) filia var vännskapen, så fanns det kärleken till Gud och sedna var det en erotisk kärlek och de andra, ja vilka var de egentligen?

Ibland går allting bara så tungt, som när man räknar samman skulderna och inser att dom är betydligt större än det som beräknas stänka in…och när februarimorgonmörkret sveper in en och när ljuset äntligen stiger över bergen ja då strömmar det med full kraft in i huset och allt damm syns i sin bleka faddhet. Fläckarna på fönstren, skavankerna – allt avslöjas i det starka vinterljuset. När man undrar hur man ska få råd att tanka bilen och ta sig till jobbet resten av månaden och än värre, hur man ska lyckas fylla alla små magar med mat. Samtidigt är sambon på Kanarieöarna och vandra r i solen och avslutar med en öl i baren.

Samtidigt sitter man hemma och väntar på en telefonsignal, en order om var bilen ska köras och bitas till en annan, bara för att någon okänd människa ska bli nöjd. Vad bryr jag mig väl om i fall en gnällig gubbdjävel och tillika kund till gubbens företag ska ha en bil att köra i medan någon skruvar under hans motorhuv.

Jag vill sova. När man jobbar natt och klockan är 7.45 vill man INTE sitta och vänta på telefon och få besked om och när man ska vara startklar och köra en bil tio mil för att sedan åka hem igen och sova.

Fan vad orättvist allt är!

Nyss skrapade jag trisslotten med mitt visakort. Det sprack lite i kanterna och måste tejpas ännu mer. Det håller på att falla i bitar mitt visa kort, vilket är symptomatiskt för hela min privatekonomi. Herreguuuuuud ge mig en flykt, vilken som helst – så flyr jag.

fcik jag mail från Leif. Min gamla klasskamrat från journalisthögskoaln och det gladde mig. Jag ser konturerna av samma kompis som han var då. VI satt i hans gamla studentrum och sjöng Lundell låtar. Han klinkade på gitarren och så föll jag in i refrängerna.

Vi pratade och drömde om livet.

Det gladde mig att han kunde se en kvalitét av det lilla vardagliga nonsens jag plitar ner i min  blogg. Han förslog att jag skulle skriva en roman.

Tänk, det har ingen annan sagt till mig förut.

Tack LEif :-)