är en bensin. Oron för vad som ska hända när man går ut om några månader. Ut på en arbetsmarknad som är fruktansvärt tuff. HErregud, tänker jag högt i hemrummet en dag. Man måste starta upp projekt redan nu. Det tar flera månader att få igång ett projekt. Annars kliver man rätt ut i ett ingenting. Någon fäller en syrlig kommentar om att allt löser sig, det är bara idiotiskt att oroa sig. Någon säger att oron kan var den bensin som behövs för att komma någon vart, särskilt om man sitter med fyra ungar och ett hus. Den egna oron är bra, men för min del passiviserar den.Men plötsligt i mötet med en massa människor som kretsar kring samma nav, Film i Västerbotten, får jag ny energi. Jag skickar in fyra barnprogram till SVT och ett treatment till en tjej jag känner förtroende för. Visitkort måste jag beställa, bara det att pengarna hela tiden tar slut. Vad ska jag göra när studielånet tar slut på nytt i februari. Det är väl bara HArakiri som återstår. Det eller prostitution. Fast jag kan ju alltid låna några tusenlappar av mamma. Mitt i den här verkligheten ska man skapa. Det går rätt bra. Man trycker undan oron för framtiden och skriver, skriver skriver. Jag börjar skapa konturer av idéer, som att stå på andra ben också. Men hur mycket energi får det ta, att bygga upp de andra benen, extrainkomsterna som har anknytning till skrivandet. Djävla regering. Djävla, satans regering. Det går inte att stämpla från dag ett längre. Nu måste man ut och dra in pengar. När i helvete ska man skriva då. Att starta eget företag känns som lite för tidigt. Men att starta eget och få startbidrag är ett alernativ. Men jag har lovat mig själv att inte registrera firma förrän jag kan skicka min första faktura. Djävla regering. Satans oro.