Måste göra något åt min ork. Den sinar. Är det alla långa bussåkningar, alla långa dagar...den långa sommaren med jobb nästan varje natt...att aldrig hinna vila...Jag är som en urkramad disktrasa. Måste vila, måste vila, gänker hjärnan och vilar. Men när ska orken komma. Måste ta tag i det där. Från och med i morgon. Långa promenader, solljus, träna, meditera, yoga. Orken måste tillbaka. Halllåååå, orken kom tillbaka. Hör du mig?

Denna trötthet, denna längtan, denna själens obotliga ensamhet. Vad ska jag göra med den.

är som en robot. Kliver upp, äter frukost. Men plötsligt mitt i rutinen måste man springa ned i källaren och leta baddräkt åt sin yngsta dotter, hittar ett par binibyxor och en urvuxen baddräkt. Jag sätter saxen i den och ska precis förklara att det blir en utmärkt topp, när hon säger att det är kompisens baddräkt. FAn också. Så skjutsar robotmamman största flickan till folkhögskolan, men blir stående mitt i backen med däck som slirar. Då börjar adrenalinpumpen komma igång, man känner att man lever, just då den dagen. Sedan sitter man på praktkplatsen och skriver små robotmanus om fabriksnedläggningar. Så åker man hem och då plötsligt läser man Bamse för minsta barnet, sedan går alla och lägger sig och man plockar skräp och diskar upp och plötsligt är klockan tolv på natten, nej inte nu i gen. Allt som jag skulle göra i går och i morse, när ska jag göra det och tvätten i källaren. I vilket liv ska jag ta reda på den. JAg som ska gifta mig med en stilig karl och åka till Cannes och bosätta mig i mitt nästa liv, kommer tvätten i kapp mig då som bad karma. Hur många liv måste man ha för att hinna med...jag bara undrar.