åkte ned till Ikea i dag. De kom hem efter flera timmar. Hon var överlycklig. Hon visade sina tallrikar, skålaro ch julgranspomlor. Hennes fästman har vunnit en gran på skyltsöndagen, en plastgran "superdelux" variant. De hade överlämnat granen ungefär som om det handlade om en miljonvinst. Vi föreslog att de skulle klä sig fina och gå ned på järnaffären och tacka personligen på lördag. De fnissade generat. När jag skjutsade hem dottern med fästman till sitt, lade jag märke till att det lyste adventsstjärnor i alla fönster och jag som inte ens fått upp julgardinerna. Jag påtalade det för äldsta dottern. Äsh, sade hon, vi har inte heller julpyntat. Skönt, tänkte jag. Åkte häm till väninnan. Hon var speedad efter att ha vakat vid sin fars sjuksäng i flera nätter. Hans dagar är räknade, eller det verkar vara fråga om timmar nu. Stackars hon. Det är så jobbigt. Fast hon har inte tid att tänka så mycket, det är så mycket praktiskt som ska fixas. Men hon är splittrad, tappar bort ord, gör saker bakvänt. Det är så jobbigt sådant där när ens förälder är på väg att dö. Jag vet för jag har varit där. Tänker på henne jättemycket. JAg som lånade begravningskläder av henne för påseende. Nu måste jag lämna tillbaks dem, för att hon ska ha dem. Det är så himla sorgligt. Begravningskläder är det värsta som finns. Dom är svarta och vita och så djävla sorgliga. Varför kan man inte bestämma att begravningskläder ska vara bruna, eller lila, eller blå eller regnbågsfärgade. Svart, det ger en creeps.