Har inte varit inne här på länge nu. Det sura vita vinet svider i magen. Begravningen är avklarad. Fan vad jag har gråtit. Det är så inihelvete sorgligt med begravningar. Menmin väninna behövde den. Hon har vakat i tjugo dygn. Sedan dog hennes pappa. Hon hade gjort ett fint bildspel om pappans liv och jag fick äran att skriva rent tio sidor om hans liv, som han själv nedtecknat 1986. Så mycket minnen, vilket fantastiskt liv. Alla människor bär på fantatsiska minnen, fantastiska ögonblick, alldeles för få skriver ned dem. Det plingar i lillemans rum. Dataspelet Hugo går för fullt. Klockan är 23:27 och femåringen har definitivt vänt på dygnet. Läser DN och blir nedslagen av kulturbilagans uppslag om författare. En svensk relativt etablerad författare kan leva någorlunda drägligt efter ELVA år i branschen, men hon måste jobba deltid som redaktör för att få det hela att gå ihop. Det är den verkligheten man ska ut i om några månader. BINGO!!! Om några veckor får jag svar på mina programförslag jag skickat in till svt. Det har säkert gått åt h-e-l-v-e-t-e. Ja, ja, jag vet att man ska tänka positivt, men ibland måste man få vältra sig i självömkan, innan man tar nya tag. Jag skulle skaffa en livscoach, men han var för dyr, förresten hade han inte tid, eftersom han tränar alla guldmedaljörer i svensk skidsport. Men en gång i månaden skickar han sitt positiva brev. Ibland vill jag kräkas åt all hurtig optimism, men det vände för tre brev sedan, när han skrev några rader om tacksamhet. Det kändes mindre amerikanskt och jag kunde plötsligt börja finna ett och annat tänkvärt i de där nyhetsbreven. God natt, unerbara människor säger jag till min svärson och min dotter. ”kan inte skjutsa hem er, har druckit tre eller fyra glas vin”, säger jag. ”Va” ”har du sörplat vin, och inte säger du något, vilken fuling”