vi hade seminarium om dialogen hela dagen. TIll sist blev det så konstigt att titta på en amerikansk masterclass, där en masterdoctor spaltade upp allt i punkter och talade om hur dialog ska se ut. När vi sedan skulle diskutera om vi skulle skriva kort eller låäng dialog, kände jag en oro i mig, en oro som jag inte kunde sätta ord på, först på väg hem.Tänk om man leker med tanken med att man ska måla. Man kanske är på det klara med att man ska göra en nakenstudie, kanske vill man fånga ett speciellt uttryck. MAn kanske till och med bestämmer sig för i vilken teknik man ska måla, men sedan när det är dags, är det utrymme för stor improvisation. Kanske väljer man att skissa upp med kolkrita för att sedan lägga på färg. Det går inte att i förväg plocka fram penseln A och pensel B. Kanske börjar man med en mellantjock pensel och till sist står man och målar med händerna. Temperamentet och känslan man vill fånga, avgör. På samma sätt avgör berättelsen man vill berätta vilken typ av dialog man ska skriva. Det kan man inte veta förrän man är där,s ärskilt inte i början av processen. För övrigt kan jag konstatera att den stora förvirringen satt in. Glömmer saker, är i tankrna, hela tiden i hvudet. Nu finns bara jag och berättlesen som ska berättas. Den ligger framför mig som ett hot och en möjlighet. hot för att jag stundtals tvivlar. Kan jag skriva det här. Kanske har C-G rätt, det finns inte nån som är intresserad av att se min historia, om en medelålders kvinna. Så varför skriva den. Ibland lockas jag av vetskapen att jag ska skriva ett relationsdrama och att jag ska borra mig ned i något svårt. Tänk om jag inte har förmågan att gestalta det här, tänk om det blir platt, tänk om jag inte har någon motor som driver framåt, tänk om...tänk om. Ständigt denna rädsla, detta tvivel. Varför....