började med att jag väcktes klockan tio av att min barndomsvän, numera amerikanska, stod i hallen och sade tjingeling. Jag drog min fars gamla skjorta tätare om kroppen och kom ut i hallen, nyvaken och med ostyrigt hår. Sexåringen satt i teverummet i bara kallingarna - insvepti  ett täcke och såg på cartton (eller om det var tecknade disneyfigurer ska vara osagt).  

Hemmet var ett kaos, men vad gör det för hennes kram var kompisvarm och det var gott att ses (det var nästan ett år sedan sist). Hon bor i bergen bakom Hollywod tjugo minuter från Lancaster och arton minuter från Palmvalley. Vi växte upp tillsammans och jag minns än i dag lyckan när hon klev på samma skolbuss som min. Ett år hade jag härdat ut, mobbad för min stockholmsdialekt och mycket annat - helt utan vänner, så kom hon. I son rosa klänning, glad och sugen på bus...

...Och som vi busat tillsammans. I smyg red vi på våra ulliga får tillsammans, men hennes ben var för korta så hon ramlade alltid ner i skiten medan jag bet mig fasti den grå ullen. Ovanför mjölkrummet gömde vi oss och sprutade vatten på tankbilschauffören i smyg - han måste hört vårt fnittrande på långt håll, men lät sig snällt dushas av våra hembyggda vattenpickadoller bygda av gamla desivonflaskor och gud vet vad. Vi  åkte moppe, tog den första fyllan, spanade in killar, kort sagt gjorde allt tillsammans som man gör när man är bästa väninnor.

Det var underbart att i dag, få ha henne hos mig några timmar. Hon gav mig The secret som CD-bok. Livsvisdom insprängt i platt liten kaka. Jag ska lyssna på den första delen i natt när jag åker hem från jobbet. När vi kom närmre begravnignstimmen kramades vi hastigt och jag rusade in i ett rörigt sovrum för att dra på mig en svart klänning och ett par tights, på vägen mot kyrkan  knipsade av en ros från busken i trädgården och sprang så fort mina högklackade finklädda ben bar.

Kyrkan var ödslig och jag kunde slå mig ned som första besökare - en hel halvtimme för tidigt. Jag blev sittande och lyssnade förstrött på kören på läktaren som övade en svårsjungen psalm. Där framme höll kyrkovaktmästaren (den omskolade före detta bonden, fortfarande lite ovan att gå i kostym, en av byns rikaste med stora skogskiften och ungkarl) på att rätta till bårtäcket och ställa in mikrofonen. Själv blev jag  sittande med en psalmbok och plöjde igenom texter om bönens betydelse för att slippa möta honom med blicken. Han har alltid haft ett gott öga till mig och det kan ibland kännas lite pinsamt. Därför fann jag i detta läge paslmboken mycket intressant. Efter en stunds letande fanna jag ett och annat mer tänkvärt än jag från början anat. Undrar om det är kyrkan och de kala väggarna, musiken eller åldern som gör att man känner sig lite religiös både i sådana här sakrala - men även i mer profana sammanhang. Man tänker liksom mer och mer tänker på hur man borde vara som människa. Hur man ska bete sig mot medmänniskorna - sitter i tyst bön och kontemplation, en gryende längtan att söka Gud. Eller är det bara vägen man vandrat som fört en in på detta spår...

Jag kände mig väl till mods, alldeles för väl till mods för att vara på en begraving. Luften var ljummen och det var skönt att komma bort från bruset. Känslan rann av mig lika snabbt som vattnet forsar från kranen ned i slasken när jag mötte änkans blick. Jag såg henne komma svartklädd i mitten av processionen. Vi hade rest oss i våra bänkar av respekt för de sörjande. Stillsamt kom de gående, närmre och närmre och jag kunde tydligt se hur hennes kropp och anlete bar på en tyngd. Sorgen, förtvivlan -allt detta syntes mig, för henne, vara mer än hon orkade bära. Snart skulle allt brista. Under denna vandring stöttades hon på ena sidan av den kvinnliga kyrkoherden och på den andra sidan av sin vuxna dotter. Precis i detta ögonblick högg den tag i mig - känslan som trängde ut allt det där andra. Något i mig som inte har kontakt med tankar och förnuft trängde undan allt annat och det gick inte att stoppa den, gråten och gud ska veta att jag försökte. Tårarna strömmade ned för kinderna . Jag grimaserade och kramade psalmboken. Min bänkgranne på sista raden intill mig nickade. Hon är van, märkt av åldern 83 år gammal - en dotter hade gått bort i cancer för fyra år sedan berättade hon. JAg hjälpte henne att markera psalmnummer - på det sättet att vi bytte böcker med varandra. Hon kunde inte se vad som stod där framme på de förgyllda siffrorna invid varandra.

Det var ett fint avsked till Sigge, Sigvard,en älskad granne - jag ändå inte träffade så ofta. Men jag skrev ett petrsonporträtt när Du fyllde 75 och det är minnet av hela ditt liv som rymdes i det mötet som jag bär med mig när jag lägger ned min ros vid kistan. Jag ryggar tillbaka när jag ser att jorden, eller är det sand, som kyrkohereden öst upp på kistan har formen av ett kors. Jag ser in i de anhörigas förgråtna ögon och jag tar deras händer och går med sänkt huvud åter till min plats.

Vid kyrkaffet viskade hon, min bänkgranne, nu vid samma kaffebord, en hes teaterviskning (sedan jag avslöjat mitt dilemma att jag måste sticka i väg til jobbeT) "Du kan gå nu" tacksamt smiter jag ut ur lokalen och springer över ängen och hem till mitt hus. Jag har svårt för andra människor kyrkkaffe och sådant där, jag vill liksom vara ensam med Gud och Sigge i kyrkan - inte det där andra. Nu är jag på jobbet och har precis läst rättvisemärkts eget nyhetsbrev, klickat mig vidare och funnit denna blogg som jag måste spara, för där finns så många bra länkar.

http://theresiasresa.blogspot.com/

Det får mig att tänka på annat än sorg och död...det får mig att tänka på att det finns ett hopp..