var det idag -enhelt vanlig tisdag i fruntimmersveckan när magdalena hade namnsdag och rötmånaden - enligt den gamla bondepraktikan, tog vid. Jag vaknade ganska sent efter ännu en dag förlåt natt i radiostudion.

Vi åt frukost i det röriga köket lillpojken och jag. vi tog fil båda två. Jag läste Dn, rättare sagt, försökte läsa DN medan han tjatade om att han gärna ville leka med Lina som är i byn på semester (de har varit på seglats i tre veckor nu, men är äntligen kommit tillbaka och sonen är riktigt leksugen. Men jag har förstått att de har annat för sig, de har fått gäster, typiskt...) Sonen står på sig, växlar mellan sina söta valpögon och att bråk,gråttjata  som bara sexåringar kan göra. Till sist skickar jag iväg ett SMS och får snabbt svar. Jag upplyser sonen att dom är på turisttur på väg upp till ett högt berg för att titta på utsikten. Sonen stampar ut från köket mitt i frukosten och ser i sin besvikelse på disneydags medan han ligger i sängen. I pannan odlar han en besvikelsens första filosofrynka.

I min enorma moderlighet försöker jag frammana  aktivitet. På olika sätt försöker jag saluföra fördelarna med att gå ut på tomten och hjälpa mamma med trädgårdsarbetet, men det är stört omöjligt. "Slipp då" säger jag mammatrotsigt och går ut för att trädgårsmästra mig i den vildvuxna slänten. Iklädd randiga stövlar och kortbyxor känner jag mig somrig och kliver med bestämnda steg mot den tätbevuxna slänten. Den är mitt projekt, buskar och sly håller på att annektera gräsmattan om ingen hindrar dem. Jag har satt mig i sinnet att bevara de späda lönnarna. För övrigt river jag och repar gräs, sly och plockar glöta löv. Lönnarna är mina kärleksbarn. Dem sätter jag jag kärleksfullt i små mjölkkartonger som jag sedan fyller med jord. Sandig röd jord från deras uppväxtmiljö.

Löven lägger jag i en tvättkorg och bär till komposten - grovkomposten. jag har en plan för trädgården och komposten ingår i den planen. I planen ingår att köpa en varmkompost. Dom är dyra, minst två tusen. Men jag hittade en på loppis häromdagen för 195 kronor. Nu hoppas jag att den ska finnas kvar när jag kommer tillbaka på fredag när jag fått lön. (Om inte annat får jag väl prata med killen som hade loppiset, han med dom speciella och poetiska ögonen).

Det är roligt att jobba hårt i slänten. Det virvlar upp dofter från moder jord.  Dofter av mögel blandat med jord. Lönnlöven är bruna, på väg att svartna. Hala och slippriga är de också. De påminner om förruttnelse odh död. Någon ropar mitt namn. Det är mellanstrumpan med hund och pojkvän som står ute på vägen:

- kom hit -eller är ni på väg till Eva, ropar jag.

- det är så många bilar, vilka är här?

- ingen förklarar jag.

- okej, säger dom och kommer in på gårdsplanen, vidare upp på farstugubron. Innan hunnit slinka helt genom dörren ropar jag.

- sätt på kaffe åt mig också och ropa när det är klart, har nyss börjat och vill hålla på ett tag.

Jag kämpar på med rötterna till en liten söt lönn. Hela rottråden måste bevaras så den kan överleva hos någon annan lönn-matte.

- kaffet är klart, ropar svärsonen in spe.

Motvilligt lämnar jag trädgårsbestyern och går in för att dricka kaffe och diskutera vardagens trivialiteter med dom jag älskar mest - min familj.

Yngsta sonen kommer och går, teven drar hela tiden. Vi pratar, skrattar -de går ut på balkong/verandan och röker, jag följer efter. Jag är sällskapssjuk. Tillsist går dom och jag går ut till träden och slänten, hinner inte så långt.

Lina kommer med sin mamma. Hon ler ett förväntansfullt leende. Ungefär Nu ska jag leka med min kompis. Jag föser in dem i hallen och tänker att dom klarar sig själva så får jag fortsätta här i slänten där det är så kul. Så lätt går det inte, bara på film. Barnen kan inte improvisera själva så mamma måste styra upp det hela. suck.....Därför klär vi ut oss tillpirater och jag får gå plankan. sedan bygger jag skrovet till ett piratskepp av två gamla sj-pallar. Sedan tvingar jag dom -eftersom jag är kaptenen - att bygga färdigt medan jag smiter in och diskar.

fan vad jag vill sova nu, jag är trött, men ställer mig och diskar. Jag hoppas innerligt att dom inte får samordnignsproglem med skeppet. Det såg lite orolgit ut.Sonen ville ha exakta order och kände inte för att vara kreativ och improvisera. Bäst att ge dom nåt att äta innan dom blir osams tänker jag och tar bilen till affären och köper en massa mat och fika.

Vips har jag handlat och vips har jag kommit hem och lassat in allt i kylen. Idag är jag präktiga mamman som kommer med bricka med mariekex och joghurt och går på stegen upp til garagetaket, dit de tagit sin tillflykt och serverar mellanmål.

Friden blir kortvarig - inte klokt vad fort barn fikar nu förtiden. Lina är rädd för stegen och vågar inte klättra ned. Jag hjälper henne men under tiden mellanförvarar jag brickan och youghurten på sepiatanken (eller vad det heter, en jättepsargris grön som ligger på sidan och väntar påa tt grävas ner i jorden och bli avlopp i huset som vi ska bygga på tomten vi köpt) men sonen hoppar från stegen till tanken och hoghurten flyger rakt på mina ben och rinner medan jag hjälper Lina ner för stegen och bara för att jag tvingar mig vara så präktig mamma nu när vi har lite färmmande barn på besök så svär jag inte ens högt. (fan, fan ,fan - svär jag tyst för mig själv...jag är trött och vill sova kan ungdjävlarna inte sköta sig själva)...

sedan måste jag vara kapteno ch dela ut fler order och jag måste ha kaptenshatten på mig och gosedjursapan ska vara med och jag är bara trött och vill sova. Till sist lyckas jag lura dem att leka själva och jag smiter in för att powernappa tio minuter, innan det är dags att göra sig klar för att åka mot jobbet.... och den tråkiga verkligheten - där ute....