faan vad hon är gudomlig. Hon står där på scenen i skeppsholmen i en sliten svart kappa, lite trasig längst ner. Det är typisk svensk sommar dvs på gränsen till kylslaget - regnet hänger i luften. VI har satt oss på assfalten min mellanstrumpa (mellandottern) och jag. Var sin liten öl i plastmugg att sippa på. Det rinner till besökare. ljudchecken börjar. pirret i magen - så kommer hon äntligen in, lite tveksamt i början. "louder" skriker kvinnan intill mig, hon som kan alla låtar utantill. Till sist fattar man på scenen vad som gäller och fläskar på med ljud - då blir det också tryck. Flera gånger är jag nära att börja gråta. Är det hennes utstrålning, intesiteten, texterna, rösten - är det budskapet som vibrerar i varje ton. patti äger - som femtonåringen skulle uttryckt det. Det är trångt alla vill ha en bit av henne. och det räcker till alla. jag är glad att vi fick dela det här ögonblicket, mellanflickan och jag.

upphttad på myspace;

http://www.myspace.com/paulabro

fan vet varför men jag har bestämt mig för att det här är första dagen på resten av mitt liv.

så nu  går vi vidare och allt ärmöjligt - det finns inga gränser det är bara jag själv som sätter dom. plötsligt blir jag upptäckt, rik och berömd - men åter till vardagen.

i dag har jag klappat och smekt halsen på en vit underbar islandshäst som heter Apollo. Det har flyttat en familj från tyskland hit till byn. De är stora och runda och vaggar när de går. Var sin cowboyhatt har de på sina huvuden och de är snälla och vill gärna ha kontakt med människorna.

Jag är alltid pigg på att ta kontakt med nya människor lite över allt och är väl ganska osvensk i mitt sätt att vara, varför vi möttes på ICA-nära. Nu håller vi långsamt på att bli vänner, men språket är svårt, men med stora gester och ett lexikon och lite skoltyska kommer man långt. De har skaffat sig ett paradis med sin lilla gård och sina hästar och deras lilla son som ibland leker med min son. Mellanflickan ska börja sköta deras hästar och hon jublade av glädje inombords när hon fick rida barbacka i dag.

Resten av dagen har gått i tröttöhetens tecken, ty jag somnade tre och väcktes sju av en folkilsken dotter som försovit sig och ville ha skjuts till jobbet. Men väl framme vid den röda tegelbyggnaden fick jag en så gullig kram och en så fin ursäkt för det dåliga morgonhumöret så jag blev alldeles varm om hjärtat.

Några koppar kaffe senare som inmundigats med mellanflicka med nyklippt pojkvän, kom Marrku och Chatrin förbi så vi spelade lite fotboll. Marrku (53 år ung) och sonen highfivade varje gång vi gjorde mål och jag blev irriterad på en gren på äppelträdet som var i vägne när jag skulle målvakta mig. Sagt och gjort så sågade jag av den - det känndes skönt.

På vägen till jobbet lyssnade jag på the secret och där fick jag veta vad jag länge anat - man drar man till sig det man vill ha - eller snarare det man tänekr på, tänker man på olyckor i form av negationer jag vill INTE -drar man ändå till sig de där olyckorna - och tvärt om. Det heter "The law of attraction" Och nu går jag kring och tänker positivt enligt attraktionslagen och sanna  mina ord...tittar inte den där nya vikarien inte lite speciellt på mig. wow jag måste ha tänkt mig själv och mina fettvalkar riktigt snygga i dag.

Det är annat mot när man var yngre och gick på krogen, först söp man sig själv snygg, värre var när man söp man den tilltänkta on-night-stand-partnern snygg - det kunde bli en chock nästa morgon, när man vaknade. Man blev tvungen att bita av sig armen - som Coyoten, ni vet. (Coyote ugly, urkass film....sex and the city, lågvattenmärke med feelgoodkänsla. gillar dock samatha. önskar jag hade ett ego lika stort som hennes - ska tänka mig ett stort ego- stort som vänern eller kanske kebnekajse).

hmm. tänker i alla fall tänka till mig lite pengar tror jag mycket pengar.

men mest av allt soligt väder när vi åker till min bror och går på nöjesfält till helgen - och ännu mera sol när jag ochmellanflickan åker för att höra patti smith på stockholm jazz and blues festival

började med att jag väcktes klockan tio av att min barndomsvän, numera amerikanska, stod i hallen och sade tjingeling. Jag drog min fars gamla skjorta tätare om kroppen och kom ut i hallen, nyvaken och med ostyrigt hår. Sexåringen satt i teverummet i bara kallingarna - insvepti  ett täcke och såg på cartton (eller om det var tecknade disneyfigurer ska vara osagt).  

Hemmet var ett kaos, men vad gör det för hennes kram var kompisvarm och det var gott att ses (det var nästan ett år sedan sist). Hon bor i bergen bakom Hollywod tjugo minuter från Lancaster och arton minuter från Palmvalley. Vi växte upp tillsammans och jag minns än i dag lyckan när hon klev på samma skolbuss som min. Ett år hade jag härdat ut, mobbad för min stockholmsdialekt och mycket annat - helt utan vänner, så kom hon. I son rosa klänning, glad och sugen på bus...

...Och som vi busat tillsammans. I smyg red vi på våra ulliga får tillsammans, men hennes ben var för korta så hon ramlade alltid ner i skiten medan jag bet mig fasti den grå ullen. Ovanför mjölkrummet gömde vi oss och sprutade vatten på tankbilschauffören i smyg - han måste hört vårt fnittrande på långt håll, men lät sig snällt dushas av våra hembyggda vattenpickadoller bygda av gamla desivonflaskor och gud vet vad. Vi  åkte moppe, tog den första fyllan, spanade in killar, kort sagt gjorde allt tillsammans som man gör när man är bästa väninnor.

Det var underbart att i dag, få ha henne hos mig några timmar. Hon gav mig The secret som CD-bok. Livsvisdom insprängt i platt liten kaka. Jag ska lyssna på den första delen i natt när jag åker hem från jobbet. När vi kom närmre begravnignstimmen kramades vi hastigt och jag rusade in i ett rörigt sovrum för att dra på mig en svart klänning och ett par tights, på vägen mot kyrkan  knipsade av en ros från busken i trädgården och sprang så fort mina högklackade finklädda ben bar.

Kyrkan var ödslig och jag kunde slå mig ned som första besökare - en hel halvtimme för tidigt. Jag blev sittande och lyssnade förstrött på kören på läktaren som övade en svårsjungen psalm. Där framme höll kyrkovaktmästaren (den omskolade före detta bonden, fortfarande lite ovan att gå i kostym, en av byns rikaste med stora skogskiften och ungkarl) på att rätta till bårtäcket och ställa in mikrofonen. Själv blev jag  sittande med en psalmbok och plöjde igenom texter om bönens betydelse för att slippa möta honom med blicken. Han har alltid haft ett gott öga till mig och det kan ibland kännas lite pinsamt. Därför fann jag i detta läge paslmboken mycket intressant. Efter en stunds letande fanna jag ett och annat mer tänkvärt än jag från början anat. Undrar om det är kyrkan och de kala väggarna, musiken eller åldern som gör att man känner sig lite religiös både i sådana här sakrala - men även i mer profana sammanhang. Man tänker liksom mer och mer tänker på hur man borde vara som människa. Hur man ska bete sig mot medmänniskorna - sitter i tyst bön och kontemplation, en gryende längtan att söka Gud. Eller är det bara vägen man vandrat som fört en in på detta spår...

Jag kände mig väl till mods, alldeles för väl till mods för att vara på en begraving. Luften var ljummen och det var skönt att komma bort från bruset. Känslan rann av mig lika snabbt som vattnet forsar från kranen ned i slasken när jag mötte änkans blick. Jag såg henne komma svartklädd i mitten av processionen. Vi hade rest oss i våra bänkar av respekt för de sörjande. Stillsamt kom de gående, närmre och närmre och jag kunde tydligt se hur hennes kropp och anlete bar på en tyngd. Sorgen, förtvivlan -allt detta syntes mig, för henne, vara mer än hon orkade bära. Snart skulle allt brista. Under denna vandring stöttades hon på ena sidan av den kvinnliga kyrkoherden och på den andra sidan av sin vuxna dotter. Precis i detta ögonblick högg den tag i mig - känslan som trängde ut allt det där andra. Något i mig som inte har kontakt med tankar och förnuft trängde undan allt annat och det gick inte att stoppa den, gråten och gud ska veta att jag försökte. Tårarna strömmade ned för kinderna . Jag grimaserade och kramade psalmboken. Min bänkgranne på sista raden intill mig nickade. Hon är van, märkt av åldern 83 år gammal - en dotter hade gått bort i cancer för fyra år sedan berättade hon. JAg hjälpte henne att markera psalmnummer - på det sättet att vi bytte böcker med varandra. Hon kunde inte se vad som stod där framme på de förgyllda siffrorna invid varandra.

Det var ett fint avsked till Sigge, Sigvard,en älskad granne - jag ändå inte träffade så ofta. Men jag skrev ett petrsonporträtt när Du fyllde 75 och det är minnet av hela ditt liv som rymdes i det mötet som jag bär med mig när jag lägger ned min ros vid kistan. Jag ryggar tillbaka när jag ser att jorden, eller är det sand, som kyrkohereden öst upp på kistan har formen av ett kors. Jag ser in i de anhörigas förgråtna ögon och jag tar deras händer och går med sänkt huvud åter till min plats.

Vid kyrkaffet viskade hon, min bänkgranne, nu vid samma kaffebord, en hes teaterviskning (sedan jag avslöjat mitt dilemma att jag måste sticka i väg til jobbeT) "Du kan gå nu" tacksamt smiter jag ut ur lokalen och springer över ängen och hem till mitt hus. Jag har svårt för andra människor kyrkkaffe och sådant där, jag vill liksom vara ensam med Gud och Sigge i kyrkan - inte det där andra. Nu är jag på jobbet och har precis läst rättvisemärkts eget nyhetsbrev, klickat mig vidare och funnit denna blogg som jag måste spara, för där finns så många bra länkar.

http://theresiasresa.blogspot.com/

Det får mig att tänka på annat än sorg och död...det får mig att tänka på att det finns ett hopp..

i morgon är det den nionde juli och då kommer bussarna i vårt län att strejka. Min yngsta flicka kan inte åka till sin kompis som fyller år - om jag inte skjutsar henne. Det inenbär att jag får kliva upp från begravningskaffet (ska på begravning i morgon tidigare och göra en omväg på sissådär fyra mil när jag åker till jobbet, sedan får jag plocka upp henne mitt i natten när jag är på hemväg).

Jag har läst morgondagens s-krönika av göran greider och stärktis i min tro. Jag har känt mig ensam så länge, inte köpt några nya kläder, bara nött på dem - de omoderna jag har. Men det gladde mitt hjärta att läsa om Görans perspektiv på kläder, vem har jogort t-tröjan jag ska sätta på mig och under vilka omständigheter och nummer två för honom är hur den belastar miljön. Du är BÄSt göran. Nu orkar jag ett tag till - att inte konsumera kläder, fast det gör ont i en kvinnosjäl - man vill ju så gärna....klä sig fin....

men det jag har duger ett bra tag till. Sedan jag blev medveten har jag trots det köpt två plagg till mig själv - en kjol och en kappa, båda dessa behövde jag. ingen av dessa var rättvisa eller miljövänliga. De var billiga, säkerligen tillverkade i kina eller indonesien av någon stackars flicka under slavliknande förhållanden. Kjolen säkert färglad med starka kemikalier och den där bomullen är redna döden för miljön. skäms på mig.

men jag har blivit secoundhandaffärens bästa vän och i oktober ska jag och min nyvunna vän ha en klädbytar dag helt UTAN pengar, alla bara byter med varandra i skolans gympasal och sedan skänker vi det som blir över till bikupan, dvs röda korset. så ska en slipsten dras. Men än har jag inten cykel köpt för korta ärenden inom byn. Än är sommaren här och jag står i slänten och river upp buskar för hand, för buskaget håller på att ta över gräsmattan. I dag var det så varmt att jag fick gå in och lägga mig, orkade inte ligga i solgasset i trädgården. sedan när jag skulle springa, när solen lugnat ner sig kom väninnano ch sedan blev det ingen tid att springa innan jag skulle åka och jobba. känner ur tightsen spänner mot magen under den vida omlottklänningen. suck.. suck.. suck...

och min figur blir allt rultigare och jag glömmer bort att träna. men vad gör det när vi står vid randen av en katastrof

lyssna på detta utmärkta inslag i radion från tällberg forum, intervju med Johan 'rockström från stockholm environment institute:

http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=db&Id=1224712&BroadcastDate=&IsBlock=0