nu är jag tillbaka i det där förbannade diket och krälar. Det hjälps inte att jag lyssnat igenom fyra cd-skivor med nyandligt kitchiga the secret om och om igen. Jag är inne på spåret negative thinking så det bara skriker om det. JAg vältrar mig i tyckasyndommigjsälv-tankar och varför., varför,varför

varför...

Jo för att jag fick ett svar som innebär att producenten inte jublar över mitt kortfilmsmanus-utkast - som jag naturligtvis i min allmänt barnsliga naivitet hoppats.

"för diffust" lyder svaret och jag vill genast skruva upp hösta volymen på stones "paint it black" .

Varför har ingen informerat mig om att livet kan se ut så här när man drömmer om att bli självförsörjande, skapande författare och konstnär.

FInns det någon där ute som vet när det vänder. Kan någon tala om för mig varför det är så inihelvete lätt att skifta in på mollton och varför är det så djävla svårt att hålla modet uppe. Kan någon enda djävel förklara det.

jag bara frågar.