efter antigymnastiken var det barnkalas.

de bodde på ett underbart torp och det skulle bli ponnyridning. dom var så där unga och fantastiskt fina mot varanra. JAg känner hur mitt eget liv och förhållande i jämförelse med sådana där perfekta par liksom vittrar sönder.

JAg kan känna att jag har ingenting som jag gör gemensamt med min man, vi går inte i skogen, han har lågskor, jag stövlar. Dom gör utfärder, ritter tillsammans på hästarna runt berget och sedan siter dom säkert och har jättemysigt och dricker rödvin tillsammans och älskar varandra jättemycket.

vi bara jobbar och är jätteirriterade på varandra när vi ses.

Sedan såg jag att min son var blyg och osäker i det stora sällskapet. Han höll sig liksom för sig själv och jag ville gå dit och putta fram honom och väsa "ta för dig" i örat på honom, fast jag tror inte det skulle hjälpa.

Alla andra pojkar låg i högar och slogs och bråttades medan min son osäkert stod och såg på. Då, just då kunde jag önska att han vore mer testosteronfylld och mer bråkig, fast jag uppfostrat honom till att vara snäll och lyhörd inför andra.

Plötsligt känner jag hur jag vill sjunka genom marken och gråta och bada i den pöl som uppstår av egen självömkan. Hur kunde jag, varför har jag inte ansträngt mig att få honom tuffare. Hur ska han klara sig i en tuff värld. Han kommer bli som pojken i den där filmen Om en pojke som sjunger "Killing me softly" i aulan och gör sig till hån inför hela skolan bara för att göra mamman glad. precis sådan gör jag honom och allt är mitt fel, mitt-mitt-mitt.

Fast senare leker han som en i mängden, men då har jag redan spelat upp traumat tretton varv i mitt huvud samtidigt som jag försökt äta tårta, dricka kaffe och konversera med andra föräldrar.

Måste det vara så innihelvete svårt att vara en bra förälder.

jag bara frågar

jag har åter varit på antigymnastik

det handlar om att underkasta sig en helt kvinlig sfär och inte låtsas om hur stressad man egentligen är.

För när man klätt i sig tajta trikåer och ska göra andningsövninga rmåste man bete sig som ett meditationsproffs.

EFtersom jag är duktig på att smälta in i alla miljöer och sammanhang, glider jag smidig som en forell in och sätter mig på min lilla övningsmatta. VI är tre kvinnor i rummet. En äldre kvinna har vackra hellokittysockor.

De tär tystnadsplikt så jag tänker inte berätta så myckt mer än att vi andas och sträcker på en arm här och en där och följer instruktörens minsta vink.

när vi är klara fattar jag itne riktigt vad som hänt, men våra axlar sjönk ner en aning och spänningen släppte en aning i ryggen.

sedan skulle vi var uppmärsamma på vår kropp och att vara här ocn nu till nästa vecka. I flera timmar försökte jag observera mig själv hur jag andas och går men till sist blev jag mitt vanliga stressiga jag igen.

jag undrar vad det här kan ge egentligen

jag känner mig som en fejk figur. Alla andra där känns mer äkta och genuina.

det är nog något fel på mig som inte kan känna så mycket som alla andra.